År 1974 när Harry Martinson erhöll Nobelpris i litteratur, utkom på Albert Bonniers Förlag i serien SVALANS SVENSKA KLASSIKER, ett urval av Harry Martinsons texter med Georg Svensson som redaktör. Urvalet gjordes i samråd med författaren och innehåller bl.a en KALENDER, sammanställd ur ”Det enkla och det svåra”, januari till november, och ”Midsommardalen”, december. Ur denna KALENDER hämtas Månadens Martinson.
LYSMASKEN, LAMPYRINEN
Mitt i sommarens nedåtsluttning, mellan midsommar och höst, ligger lysmaskarna utlagda bland de övermogna långgräsen. Talrikast kommer de när Marie sänghalmen inte längre står i sin frodigaste blom men börjar tunna av, bli slutblommad och svart, liksom sotig i guldruskan.
Följer man stigen eller vägkanten åt ser man inte då heller så många, nej, det är rätt så glest med ljus i farleden, men en och annan hittar man alltid. Ja, en gång såg jag på en enda tuva fem lysmaskar framlagda som ädelstenar på en dyna.
Lysmasken är inte alls någon mask, men en bagge plus dess larvform, och tillhör kortvingarnas stora insektordning. Om man vill får man kalla dem lampyriner, det är tillåtet och dessutom riktigare. Maskar är de inte. De var förr en omtyckt prydnad på drängpojkens mössa eller skuldra eller i något tygveck på pigans barm. De var ditsatta för stunden och dess uppgift var att sammanföra de unga tu, ofta fåmälda, som helst av allt i världen behövde en förevändning för att kunna inleda ett samtal. Snart föll de båda lysmaskarna till marken och högsommarnatten slöt sig, skuggad av övermogna gallgröna träd runt de två bondska, då! förr i världen!
Barnet lade lysmaskarna till en ring omkring sig, men sällan fanns det så många att det räckte till en ring och vid den tid på senkvällen då lysmaskarna lyste som bäst var det för resten sängdags för alla under tio år.
De som var däröver – i de år då mänskan är för stor för barnen och för liten för de vuxna, drev kanske någon pojke omkring och samlade lysmaskar i en gammal upphittad och invändigt vaxad snusdosa av papp. Ett infall hade befallt att ett ofarligt men enerverande gnistregn borde åstadkommas mitt i de av nattskärrenatten svagt vindrörda gardinerna. Kanske hann det bli alltför omöjligt ljust innan snusdosan ens var halv. Kanske visste man inte då att man samtidigt hjälpte sniglarna. Lysmasken är en av åkersnäckans värsta fiender men den angriper också nakensnäckor, till exempel de smala, sviskonsvarta ungsniglarna av släktet Limax.
Där de kommer skridande i gräspassen kan det hända att en levande lykta faller från strået eller från någon döljande bladslida och rakt ner på den förbipasserandes läckra av skräck skälvande slemhinnor. Den rovgiriga lyktans nästa steg är att döda och äta. En del lysmaskar jagar också med släckt lykta. Kanske tänder de den sedan medan de smälter maten.
Jag har försökt men ännu inte kunnat utröna ifall de större sniglarna också angrips. Ibland möter man stora sniglar med djupa sår i den svarta kroppen. (Man skall bara akta sig för att ta snigelns andningshål eller lungöppning för ett sår, fast det kan synas så. Det sitter framtill på mantelsköldens högra sida.) Är det månne någon av lysmaskarternas larv- eller imagoformer som då varit framme? Sådant vet man inte och snigeln har ju också så många andra fiender. De av hela den föregående sommaren väl förvärmda hög- och sensommarnätterna, gömmer så många lågväxta faror i den stilla diminhöljda nattidyllens gräsveck. Bara man har en aning därom, tycker man att sniglarna alltid ryser där de kryper fram på ängarna.
Någon enstaka gång kan man få se lysmasken sitta högt. Jag föreställer mig att det då är fråga om någon svulten och snabb, inte alltför bortskämd lampyrin, som stillar sin hunger med sovande bladlöss på de högt belägna löven. Men det kan också vara så att den vill tjänstgöra som lockande fyrbelysning och därmed nå sina syften, suggerera sina från alla håll tillskyndande offer som inte kan motstå åsynen av denna gudomligt lysande kropp. Som en lockande rövare svänger den från högt belägen ort i det gröna gräshavet av och an den lysande fanalen.
