Myrstacken och fiberbrunnen
Ur ”Människobarnet och skogarna”
Ett bortsprunget barn går i skogarna.
Myrstacken, skogarnas trollhjässa och en bula på granfoten,
stiger ur marken; håröverhöljd med jättarnas
skäggstrån och kottarnas fjäll; kammad av vindarna.
Ögonlös ligger den. Har ingen riktning. Öronlös
är den och lyssnar inte utåt vinden, efter
vandrares steg, flygande tjädrars dån. Men är dock
en panna, hjässa och huva. Barrsmulets kupol.
(…)
Bortsprunget barn står tyst och betraktar.
Myrmillionen irrar fram. Utkommenderas. Får order
om allmän vrede. Väser och väter. Myrsyran ryker
som dimmor. Luktar som rävar. Kullen är
arg som Vesuvius; jagar hem människornas unge.
Barnet ulkar och gråter stritt i de vildaste skogar.
(…)
Kommer till uppskrämd och uppretad stuga. Ser efter om
det är sitt eget hem eller häxornas och går så in. Risbastonaden
myllrar på skrikande hud som Asiens horder.
(Ur Natur, 1934)
Den gamla järnvägsbanken är nu asfalterad cykelbana. I 55 år rullade de smalspåriga tågen här innan järnvägen lades ned 1959. En kort epok i vår kommunikationshistoria. På vänster sida ser jag en liten cementbrunn där man kan kontrollera det nyligen nedgrävda fibernätet, vår hetsiga tids pulsåder som snabbt får förgreningar ut på landsbygden. Snett emot fiberbrunnen, på höger sida av banvallen ligger den där, den lilla myrstacken, med sin ”bula” som växer för varje vecka. Den har repat sig efter angrepp av något djur förra året.
Och fram till stacken löper de många myrvägarna med sina aldrig sinande strömmar av arbetare som t o m letar sig över asfalten och undersöker den senaste inkräktaren: fibernätets cementbrunn. Här möts tre epoker: Nutidens hypersnabba fibersamhälle, resterna av den relativt korta ångtågs- och rälsbussperioden och de mångtusenåriga myrvägarna som ständigt förnyas och aldrig tycks dö ut. Vem vet hur länge fiberepoken kommer att finnas innan de ersatts av någon ny revolutionerande uppfinning? Dock hoppas och tror jag att våra myrvägar ska leva vidare i tusentals år till och att människan ska tillåta det.
Harry Martinson hade stort intresse för myrorna. I Midsommardalen (1938) observerar han skarpsynt hur stackmyrorna tar sig över vägar (”En vandring till bärskogen”) och beskriver i detalj en rävs angrepp på en myrstack (”Myrstacken”) och myrornas förmåga att överleva även en sådan katastrof. Martinson erkänner att han inte älskar myrorna, men respekterar deras rätt att finnas i vår miljö. Och innerst inne beundrade han dem och kände svindel ”inför skogarnas blinda flit”.
Redan som barn kunde dock Martinson pinas av myrorna. Detta framgår tydligt av dikten ”Mänskobarnet och skogarna” som jag citerat delar ur ovan. Som bortsprungen pojke står han och begrundar en myrstack men blir angripen av dess invånare. ”Myrsyran ryker som dimmor”. Stacken är ”arg som Vesuvius” och skrämda barnet springer hemåt genom granskogen. Och därhemma väntas det bannor och risbastu.
Av Harriet Martinson fick jag för några år sedan ett exemplar av diktsamlingen Natur där Harry själv gjort en del anteckningar i marginalerna. Om ”Mänskobarnet och skogarna” skriver han bl a så här:
”Apropå ’Vesuvius’: En folkilsken tupp i min barndom gav jag detta namn. Han brukade jaga efter barn och hacka dem. Vuxna vågade den sig inte på.” (…) ”Denna dikt är så sammansatt att jag inte minns ens tillnärmelsevis hur det gick till när den puzzlade sig samman inom mig. Meningen var att göra en novell och dikten är stolparna till denna. En tavla som nu är i Fridegårds ägo rör sig med samma skog men om den är målad efter eller före minns jag inte.”
Åke Widfeldt
1 comment for “Månadens Martinson augusti 2021 – av Åke Widfeldt”