Mystiska spår av Nobelpristagarens hjälte i Göteborg
Text: Dan Sjögren. Texten och bilderna publicerades i GP 4/10 2021 Sandemar är en av många luffare i Harry Martinsons vagantroman Vägen till Klockrike. I Laske härad tar han sällskap med Bolle, bokens huvudperson, och sedan vandrar de två cirka hundra mil tillsammans.
Sandemar är globetrotter och har vandrat jorden runt, ”inte av okynne”, utan för att han ”ville göra den största möjliga cirkel som man kan göra här på jorden”.
När de ger sig av mot finska gränsen känner sig Bolle därför som ”en bogserbåt vid sidan av en atlantångare”.
Sandemar var ”i andligt avseende en komet som gick i vidare banor än alla andra som rörde sig ute på vägarna”. Det är denna komet som når vår stad, gissningsvis någon gång under 1920-talet, ja i boken.
Sedan luffar Sandemar ut ur historien. När han dyker upp i slutet av romanen befinner han sig åter i Göteborg. Där söker han nattläger på en pråm.
Harry Martinson hade själv kinesat under lika usla förhållanden. Det berättar han om i en av sjöböckerna, Kap Farväl! Då besökte han Ringön.
”Mitt reella ärende var att sova i pråmarna där”, en bland många hemlösa. ”Jag satt hukad som en hindu och slumrade då och då någon timme, kröp ihop och försökte göra min egen kavaj till ett hus i huset: en varm snigelsnäcka. Det gick dåligt. Jag frös.”
Men Sandemar hittar lämpligt nog en pråm som är lastad med sågspån. Han gräver ner sig där och sover i ett par timmar. Sedan blir han upptäckt av en nattvakt och bortkörd från sin ”terpentindoftande” bädd.
Var låg då denna pråm?
I Stora Hamnkanalen, får vi för oss. För när berättelsen fortsätter befinner sig Sandemar plötsligt vid Lilla Torget. Som om han steg upp på kajen just där, en bit ifrån Residensbron.
När vi går ner till torget för att spana efter honom tycker vi att han skymtar ett sekel bort. Då går han brandvakt, dvs håller sig på benen i kylan och fördriver natten. Och vår plan är alltså att följa efter honom när han travar runt i stan.
Han har 35 öre på fickan. De korvörena ska han spendera på ett kafé i Haga men näringsställena där öppnar inte förrän om ett par timmar.
Så går han vidare på Lilla torget, ser vi i texten. Han passerar ”Hotell Ocean och statyerna av Johannes den femte och Florence Nightingale. Därefter över Norra Benaresbron”.
Det låter inte som Göteborg. Men namnen är påhittade. Sonja Erfurth, som skrivit fyra handfasta biografier om Harry Martinson, har undersökt hans manuskript. Där står de riktiga namnen. Dem förändrade Martinson när han sedan ställde samman romanen.
Det hotell som där kallas Ocean hette sedan 1929 Commerce (det nuvarande namnet är Fiskekrogen). Vi stannar till där och kikar in. Stängt. När Sandemar passerade var det också tillbommat.
Under tiden traskar han vidare och passerar Jonas Alströmer. Varför döper Martinson om honom till Florence Nightingale i sitt manuskript?
Medan vi funderar på den saken kliver Sandemar ut på Kämpebron. Vi skyndar efter. Där kastar han en blick på ett tornur, förmodligen Tyska kyrkans. Och så är vi framme vid Ostindiehuset. Så kallas det också i romanen. Men när han dyker upp ”en timme senare” har han flyttat sig ett par kilometer – ja i manuskriptet, inte i den tryckta romanen. Det parti som handlar om Majorna strök Martinson nämligen. Men vi cyklar västerut för att möta honom där.
När Sandemar dyker upp igen i manuset har han just vänt vid dåvarande Nilssonsgatan och stannat till för att beundra Karl Johansgatan, den så kallade Hängmattan, ”en av världens vackraste vertikala gatukurvor, en skönhetsupplevelse även när man stolpar brandvakt”.
Sedan styr Sandemar stegen mot Haga. Han går ”Stigbergsliden ner mellan Wettergrens, där många små vänliga göteborgssömmerskor suttit och drömt in ocean i sömmarna, medan smattrandet från sömmandet i ett hårdare tyg – skeppsplåtarnas – trängt in till dem från varven på andra sidan älven, i denna stad som är Sveriges enda oceaniska och en stad som sjömän och skeppsbyggare alltid ska älska.”
Bättre kan staden inte besjungas. Och där kommer också havet och det oceaniska med på ett hörn, ett grundmotiv i Martinsons berättarkonst. Men inte heller detta parti finns med i den färdiga romanen. Synd.
Wettergrens Konfektionsfabrik låg i en vacker byggnad som uppfördes på 1890-talet (även om fasaden förnyades på 30-talet). Företaget dominerade svensk damkonfektion under många år. Där arbetade under denna period omkring 1 250 personer, de flesta kvinnor.
Sandemar stannar sedan till vid Sjömanshuset i liden innan han traskar vidare mot Haga. Men vi slinker in. Där fick sjöfolk och deras familjer under lång tid hjälp och understöd av olika slag. I huset väntade man också på hyra och umgicks med yrkesfolk. En fyllig utredning om Sjömanshuset finns på nätet.
Martinson besökte huset under sina sjömansår men de som här fick en tillflykt har inte lämnat några spår efter sig. Jo! Pentryt har marmorskivor under fönstren och där har besökare ristat in sina namn och annat, ungefär som när man skär in bokstäver och ömma känslor i trädens bark. När vi stryker med fingret över marmorn känner vi tiden mot huden. Som rispor.
Så ser vi profilen av en ung man i stenen! Nej, det kan inte vara Harry som blivit porträtterad här, det finns inga likheter, men han besökte huset 1920, när han var 16 år. Det besöket har han skrivet om i romanen Vägen ut. Att detaljerna i denna ungdomsskildring är biografiska vet vi.
Vi böjer oss över detta anteckningsblock i sten och försöker läsa namnen. Landén, GK, Persson, Astor, kan vi tyda.
Det ristade syns rätt dåligt. Men damen i receptionen, Anna-Karin Lodetti, vet råd. Hon häller krita över hällarna och då ljusnar tecknen, det blir nästan som när svartvita foton börjar framträda i ett framkallningsbad. Fast svart blir vitt.
Fler namn och sjömän från det förflutna dyker upp: Risberg, Fredrik Sjöberg, K W Krullis och Gustaf Lindquist. En som heter Granqvist textar mycket vårdat.
Vi ser också en båt och en blomma. Martinson var ju själv ingen dålig tecknare och avbildade gärna skepp och blommor men det här liknar inte hans bilder.
Här finns många årtal: juli 29, 1939, 8/11-1936, 1920. Harry Martinson gick i land för gott 1927.
Och Sandemar?
I manuset – men inte i boken – går han vidare, sneddar över Masthuggstorget, når Långgatorna, korsar Järntorget och försvinner upp i det ”träbyggda Haga”.
Sonja Erfurth har identifierat flera av de kaféer som besöktes av sjömän och arbetare i stadsdelen: Café Grand, Café Verdandi, Café Libanon och Ölstugan Japan. För de hemlösa drev staden Ungkarlshotellet Labor på Mellangatan och Härberget på Skolgatan.
”Inget år var värre för sjöfolket än 1921-1922”, skriver Martinson i ett brev. ”Vi åt soppa i bänkarna hos Frälsningsarmén medan gitarrerna klingade om himmelrik … Nästa dag sångmöte med soppa hos Smyrnaförsamlingen, tredje dagen hos någon annan religiös församling. Jag ljuger inte om jag säger att det var de frireligiösa improviserade hjälpslummarna som klarade livet på hundratals sjömän. Här kunde man tala om verklig nöd och verkliga samariter.”
I romanen besöker sedan Sandemar Kafé Spott och Spe, som luffarna döpt stället till. Ägarinnan går under öknamnet Rödspottan (hon är rödhårig, rödpudrad och uppmanar ständigt besökarna att inte spotta på golvet). När de två blir ensamma börjar han tala med henne om skapelsen och universum och hon blir blixtförälskad i honom. Men det är en annan historia. För Sandemar ”vandrade redan den vintern” norrut och lämnade då vår stad.
*
”Göteborg har skapat hälften av mig”, förklarade Harry Martinson 1949, när han valdes in i Akademien. Hans förankring till vår stad är också stark. Martinson tigger i staden under nödåren på 20-talet, flyr hit i omgångar som barn och yngling, blir hedersdoktor vid universitetet 1954, skriver sina första dikter här, har Göteborg som hemmahamn mellan sina sjöresor, bor tidvis i Haga, säljer dikter till tidningar och tidskrifter här osv.
Göteborg finns också med i flera av hans litterära verk och i en rad publicerade brev.
G Kruth (?) väntar på hyra. Ett av Sjömanshusets många i marmor inristade meddelanden. Foto: Dan Sjögren
Luffaren Sandemar tvingades upp från en pråm, rundade Lilla Torget, gick över Kämpebron och nådde Ostindiska huset i romanen Vägen till Klockrike. Man anar en mättad doft från de många tunnor, lårar och kollin som syns i bilden, kanske också från den lilla kur för män som skymtar vid kajen nedanför Domkyrkan. De två förnäma privathus som syns längst till höger på bilden uppfördes efter den stora branden 1802.
”Det är Ringliniens spår som löper i förgrunden, i nedre vänstra hörnet. De upphörde i juli 1971. Vidare skymtar gamla Kämpebron som den såg ut före ombyggnaden 1924-25. Bakom masten närmast i förgrunden, på andra sidan kanalen, syns en kiosk där droskkuskar kunde söka skydd vid otjänlig väderlek”, meddelar Stig Hammarson.
Dan Sjögren