Första sidan av den engelska utgåvan av Vägen till Klockrike. Den kom första gången ut 1955, sju år efter publiceringen på originalspråket.
Vägen till Klockrike 70 år
Vägen till Klockrike som kom ut år 1948 är ett av Harry Martinsons många ”genombrott”. Som så ofta utmanar Martinson i romanen den traditionella formen och gör något eget som passar de tankar och bilder han vill förmedla. Romanens början och slut är exempel på en stor konstnärlig flexibilitet. Inledningen skulle kunna vara starten för en ganska traditionell roman, redan på första sidan antyds ett kärleksdrama med tre aktörer. Men slutscenen är magisk realism och omfattar tankar om reinkarnation!
Månadens Martinson-citat får vara inledningen:
Dörren till trappan som ledde från cigarrettavdelningen öppnades, och Cagliostro kom ner.
Han var cigarrmakare Bolles rival och tog vägen genom cigarravdelningen bara för att visa att han hade varit uppe hos Dolly.
Han hälsade med demonstrativ belevenhet på Bolle när han gick förbi dennes cigarrbänk. Och Bolle besvarade hälsningen på samma
sätt. Cigarrspanskt, till ytterlighet artigt.
I deras överdrivna artighet låg allt det hat de kände till varandra, ett välkammat, bugande hat, med pomada i håret.
– Nej se goddag!
– Goddag, goddag!
De bugade. Och all belevenhet i världen skruvades in i bugningen för att krossa.
Kristin Olsoni, grundare av Klockriketeatern, har i utgåvan från 1998 på Albert Bonniers förlag i sitt eminenta efterord redogjort för tillkomsten av romanen. Den version som utkom år 1948 var den tredje och Martinson hade gjort ett urval ur ett enormt material. Efter hans död sammanställdes en del av detta till ”Bollesagor” (1983).
Läs gärna i flera av Rune Liljenruds blogginlägg på ”Harry Martinson i tiden” om Vägen till Klockrike och dess koppling till andra romaner och andra författare!
