Äntligen, Harry!
Lutad mot en faluröd solvägg i Blekinges vårystra, coronafria skogar, hör jag tranan längtansfullt söka efter svar genom rymden medan hackspetten handlingskraftigt slår trumvirvlar – och så en röst som ropar:
Kaffet är klart! Förresten, har du sett att nya Aniara-filmen går att streama?
Streama Aniara? Jag undrar vad Harry Martinson, nobelpristagaren från Jämshög i Blekinge, tycker om det. Han, som i “Den förlorade jaguaren”(1960) kritiserade biofilm å det grövsta med orden:
Vi sitter bländade bundna till händer och fötter, fasttjusade här på den stora cykloramabiografen.
Han menar att filmen berövar människan glädjen över det enkla och naturliga, eftersom allt i en film är så fulländat och färdigt att verkligheten framstår som en bristfällig kopia av originalfilmen.
Många är de skolelever som tragglat sig igenom delar av det ödesmättade rymdeposet Aniara med ett orättvist ogillande av såväl dikt som Martinson som frekvent resultat. Kan Martinson låta målet helga medlen? Med Aniara-filmen når han ju fler med sitt budskap, även filmälskande skolelever.
Vilket är då budskapet? Att film är dåligt? Nej, budskapet är det som gör Martinson till den store författare han är; han som fattade före alla andra, han som såg “Det enkla och det svåra” (1939), han som såg baksidan av “Vagnen” redan 1960 från sin “Utsikt från en grästuva” (1963). Samma budskap sprider Louise Lindén då hon genom Live Green inspirerar till en hållbar livsstil.
Samma budskap sprids från BTHs institution för strategisk hållbar utveckling där man forskar, utbildar och samverkar kring hur man ska få planetens resurser att räcka till och fördelas rättvist. Nobelpristagaren i litteratur 2018, Olga Tokarczuk, har ungefär samma budskap.
Budskapet är kort och koncist: Det är ont om jordklot. (Gyro 1947)
Det är också vad miljövetaren Johan Rockström vill förmedla med forskningskonceptet “Planetens gränser”. Den just nu mest överskridna planetära gränsen är f ö biologisk mångfald, till följd av mänsklig aktivitet. (www. stockholmresilience.org)
Det för alla nationer, raser och klasser gemensamma intresset att vilja fortleva är den enda allmängiltiga definitionen … och denna bio-politik måste då tänkas utsträckt till att gälla för alla livsarter; såväl människor som växter och djur. (Gyro, 1947)
Så här i coronatider är det så lätt att se att Martinson har rätt. Lika lätt är det att imponeras av, att han kunde förutspå dagens miljöproblem. Svårare är det att förstå och acceptera det hat han fick utstå, som tog sin början i hans ställningstagande mot bilism. Men också Olga Tokarczuk är både hyllad och hatad för sitt miljöengagemang och tvingas ha livvakter periodvis. (www.selmastories.se)
Men varför fångades inte Harry Martinsons oro för planeten upp av politiken eller av vetenskapen?
I boken “Tyst vår” (1962) varnade marinbiologen Rachel Carson i USA, för miljögifter som dödade fåglar och boken brukar anges som startskottet för den moderna miljörörelsen. Kanske är det tack vara henne jag kan sitta här i Blekinge mot solväggen på påskafton och lyssna till trana och hackspett? På 1970-talet förbjöds nämligen DDT i Sverige tack vare henne.
Varför samlades ingen rörelse kring Harry Martinsons civilisationskritik och varningar för bilismen? Kanske för att han inte var akademiskt utbildad? Kanske för att han “bara” var autodidakt författare: Rachel Carson var marinbiolog OCH författare. Kanske för att han inte hade en motståndare på det tydliga sätt som Rachel Carson hade kemiindustrin. Kemiindustrin är en tung motståndare och ända in i vårt århundrade smutskastas hon på nätet och jämförs med massmördare som Stalin och Pol Pot (Forskning & Framsteg, 2011-12-20)
Harry Martinsons antagonist var, besvärande nog, ännu tyngre – människan.
”Det finnes skydd mot nästan allt som är, mot eld och skador genom storm och köld, ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. Men det finns inget skydd mot människan.” (Aniara, 1956)
Tack och lov har vetenskapen och politiken äntligen börjat närma sig Harry Martinson, även om politiken har en bra bit kvar.
Johan Rockström är en av många forskare som kämpar för miljön. I Greta Thunberg har forskningen fått en representant som når ut med budskapet till yngre generationer som nu ser på film men snart sitter i maktpositioner.
Olga Tokarczuk är medlem i Polens gröna parti, feminist och vegetarian. I en personlig betraktelse från coronakarantänen skriver hon i DN några dagar innan påsk:
För mig har världen redan varit för mycket under lång tid. För mycket, för snabbt, för högljutt. Jag har därför inget “isoleringstrauma”… Jag beklagar inte att biograferna stängdes, det är mig likgiltigt att shoppinggallerierna inte är öppna… Viruset har ju påmint oss om vad vi så passionerat förnekade – att vi är sköra varelser, byggda av ömtåligt material. (DN 2020-03-06)
Jag föreställer mig att Harry Martinson tycker att målet helgar medlen och därmed är nöjd med att Aniara visas på en av Sveriges populäraste streamingtjänster år 2020. Det måste varit förödande ensamt att vara den ende som såg de annalkande miljöhoten. Mot slutet av 60-talet upplevde han att han helt förlorat sin publik och anförtrodde författaren Kjell Espmark:
Jag skriver i katakomberna, förstår du. (ur Harry Martinson – mästaren, 2005).
Men framför skärmarna idag, imorgon, dygnet runt, särskilt under coronakarantänen, får Harry Martinson en ny publik som har vuxit upp i en tid då klimatet är en av de samhällsfrågor som oroar svenskarna mest. (www.aktuellhallbarhet.se) De som inte fick ut något av verseposet Aniara i skolan kan nu ta del av budskapet via filmen.
Och medan politiken söker tillfredsställa publiken med stödpaket från vänster och kritik från höger, ligger Harry fortfarande steget före, med lösningar som förkastar simpel vänster/höger-politik och han är inte längre ensam. Vi blir allt fler som kan skönja tvärpolitiska och interdisciplinära lösningar. Stiftelsen 2022 initiative hävdar att hållbarhet och lönsamhet hänger ihop och vill påskynda genomförandet av Agenda 2030 – för att det går!
Äntligen, mumlar nog Harry från sin himmelska nirvana, – äntligen!
Runt omkring den[glädjen] arbetar mängder av fåglar
snabbt för att kringsprida ryktet
om bättre klimat i människohjärtat.
(”Glädjen kommer” ur De tusen dikternas bok, 1986)
Pia Redin
Krönikan publicerades ursprungligen i BLT