Månadens Martinson oktober 2020 – av Bo Alvberger

PIGOR (ur Natur)

Minnes barndomens pigor;
tilldels själar
med ödsliga, sensuella ögon;
tilldels höga brösts och mäktiga länders varma
arvsmonument från forna vadmalsland.
Slagfärdiga munnars rop i slåttern;
samsångens pigpsalm i ladugård;
drömmar på knä ibland rovor;
surmjölk i stenkrus på renen.
Det buttra mumlet om Olga
faren iväg till Idaho.

Många tomma pigor sutto
med hängande själar;
men många sutto där stolta: undersamt barnkära kvinnor
med buttert melodiska röster
mumlande liksom ur myter.

Där fanns pigor med jungfrudunkel,
med legenden i schalen
och digra frågor i hindklara ögon.
Maria gick
med vit andedräkt
över världens höstkalla scen.

Där fanns gitarrens klagande himlapiga.
Den slarviga dansbanelängterskan fanns
och den obstinata flottistpigan
fetischdyrkare inför matrosuniformer.
⁃
Men underligast höstskymningarnas
trolska längterska,
separatorns vemodiga, tunga prästinna
som bugade och drog, bugade och drog
den mjölkrytande Alfa-lavalen,
med spiselelden speglad
i undrande ögon.

Då sjöng det urtrollska bondska i sinnet
som en tung malm.
Buttra talade rösterna.
Barnet låg undrande i vaggan,
jakthunden såg upp från sin korg.
Var det inte som sången om eviga bönder?
Som malmen av givande jord?

–

Samling kring separatorn

Vänlig men mycket bestämd var kritiken jag fick mig till del för min analys av Martinsons dikt PIGOR ur samlingen ”Natur” (1934). Stockholms universitet hade anordnat en extramural kurs i litteraturvetenskap, förlagd till Kalmar och vi var ett tiotal lärare i 30 – 40-årsåldern som tyckte vi behövde komplettera våra kunskaper. Det var i mitten av 1970-talet, alltså i omedelbar närhet till det frigörande 60-talet. Ändå blev vår ungefär jämnåriga lärare närmast uppbragd över mina synpunkter på diktens sexuella karaktär: ”Det är BARA ett vackert barndomsminne”!

Välkända fakta om 30-talets freudianism och primitivism hjälpte inte. Men för mig var känslan i dikten uppenbar och välbekant. Visserligen var jag inte uppvuxen på en bondgård och hade aldrig sett en separator. Men pigor hade jag haft för ögonen, unga kvinnor anställda hos mina föräldrar under min barndom och förpubertet. Fascinationen inför deras bröst och kroppar kände jag igen liksom den borrande oron i det undermedvetna.

Omisskännlig fann jag i diktens näst sista strof en ”prästinna som bugade och drog, bugade och drog” så att ”Alfa-lavalen” gav ifrån sig sin vita vätska. Kan en tränad litteraturvetare undgå att märka att det i strof efter strof handlar om människosläktets underkastelse under en obeveklig lag om sexuell attraktion och fortplantning: ”Sången om eviga bönder”? Nog skulle det kunna vara så att en litteraturdocent egentligen bara är en litteraturfrälst tonåring som blivit äldre och bär med sig den ungdomliga diktupplevelsen. Då förstärks den hållningen förstås om tolkningen ligger i linje med vad systemet kräver, detta som varje tidsålder väljer att kalla ”sanning”.

I en amerikansk pjäs från 1970-talet talar en blind ung man förargat om att ”The worst are those who see but do not see”. Vi vet att blindheten kan drabba selektivt för att skydda oss och göra det möjligt för oss att fortsätta våra liv och gärningar. Hur skulle det annars gå för lärare i landets skolor liksom vid universiteten, toppen av det isberg som skolsystemet utgör? ”Sanningens ande, som av höjden talar, som oss upplyser och som oss hugsvalar, kom att oss leda”!

Bo Alvberger

Bildkälla, reklamaffisch från AB separator, senare ALFA-Laval: https://sv.wikipedia.org/wiki/Separator#/media/Fil:Alfa_Laval_separator_reklam.jpg