ELEMENTARANDAR
Vi äro stormar som fara,
vi äro skuggor som jaga;
vi äro vindar som klaga
osälla andars sång.
Stoftet är skingrat i natten,
luttrat i eld och vatten.
Värmda av gråten och skratten
voro vi mull en gång.
Dag famnar natt och vi äro
drömmar, strålar och sång.
Allt vad vi brutit vi gett dig,
hela vår själ har berett dig,
ändlösa arvet vi gett dig.
Du var vi själva en
gång.
Föddes vi invid Nilen
eller vid Nordmarkens floder,
lånte vi blott av en moder
liv för en jordefärd.
Den hungrande myllan drog oss,
åter till avlande vall;
den eviga natten slog oss
innan vår dag var all.
Men ur de skuggor som höljt oss
ändlöst av hoppet förföljda,
långt bort i nätterna döljda –
drömma vi målet en gång:
drömma om själar som enas
såsom två dimmor förenas,
allt medan spöknatten senas
mot världssjälens gryningasång.
Tillsammans med “Spökskepp”(1929), Harry Martinsons första diktsamling, är jag på rundtur i Blekinge skärgård. Medan jag puttrar fram på böljan blå en solig sensommardag, på väg från Fisktorget till Fisktorget, vänder jag de redan gulnade sidorna i faksimilutgåvan från 1988 och skänker två tacksamhetens tankar ut i etern: en till Vekerums förlag i Olofström; författarbygden där Harry växte upp. En annan till min vän i Stockholm som skickat mig boken. På försättsbladet: “Till Pia – din favorit! God läsning önskar Cilla”. Tack Cilla!
Martinson förkortar geografiska och själsliga avstånd fortfarande, naturligtvis.
Långt ifrån det arbete till sjöss han beskriver i Kap Farväl och Den försvunna jaguaren
försätts jag i en sällsamt fridfull sinnesstämning ombord på turistbåten. Kanske för att jag här är avskuren från “surr” och stress? Den osälla ande som bor i min kropp, har här inget att storma, fara och jaga efter. Ombord på m/s Wittus gungar jag med i havets rytm. Medan kroppen är fången ombord, är tanken fri! I den stressfria friheten vågar sig tanken på att övertyga mig om, att den tillsammans med naturen, bättre än google och SAOB, kan ge mig definitionen av “elementarande” och dessutom en känsla av Martinsons intention med bokens näst sista dikt: “Elementarandar”.
Utan att jag vetat det, är hela min utflykt arrangerad som en pedagogisk lektion i just “elementarandar”.
Varför finner jag det meningsfullt att resa i cirkel denna dag? För att bli påmind om den inre resan som blir av av först när det yttre farandet och jagandet upphör.
Den inre resan? När tankarna släpps fria och kommer i kontakt med allt organiskt runt omkring. När kontakten med havet, vinden, jorden, elden och etern – planeten, galaxen – blir uppenbar, för att den känns i hela kroppen; gungande vindrufs bland kobbar och skär till motorns buller under en klarblå himmel med små molnpuffar. Jag är en del av allt det och allt det är en del av mig. Just nu och alltid. Den inre resan är pågående, elementarandarna är städse närvarande – men är jag?
Genom läsningen av dikten blir det uppenbart att vi turas om att bo i kroppar, bli till mull, berika jorden – ett ändlöst arv, från själ till själ. Jag tänker att på natten, när jag sover, vem fyller då på energi i min kropp, genom “drömmar, strålar och sång”? Tanken svindlar.
Men inte bara arvet tycks ändlöst, utan också drömmen och hoppet. En dröm och en förhoppning – ett mål – som blir allt mer angeläget för fler, i takt med att det moderna samhället förflyttar oss mot ökad ensamhet, från en själarnas förening.
Tänk om alla själar istället blev medvetna om den ändlösa förening de, vi, är en del av! Att du är jag och jag är du – vi är vi -“såsom två dimmor förenas”. Så mycket mer glädje,förståelse och förlåtelse som skulle cirkulera! Så mycket ondska som skulle upphöra om fler upplevde att man gör sig själv illa, när man hänsynslöst skadar medlevande. Det är ett självskadebeteende!
Allt börjar i det lilla. Jag borde och jag vill, ta rundturer oftare, till havs eller på luffen, och ge tanken möjlighet att möta själen; eventuellt genom en dikt som plockar upp ensamma resenärer på den globala rundturen mot “världsjälens gryningasång”. Det gör gott.
Pia Redin är litteratursamordnare i Region Blekinge.