Den flitige Martinson-skribenten Dan Sjögren resonerar kring frågan om hur man ska sortera fram en Martinson-kanon. Kanske är denna text en brandfackla, eller så för den endast fram en vacker tanke. Eventuella reaktioner mottages av redaktören för sällskapets hemsida.
Kjell Espmark är i sin bok Harry Martinson Mästaren något snäv i sina summeringar – och inte heller helt entydig. ”Det är till sist inte fråga om att ställa hela samlingar mot varandra utan om att vaska fram de omistliga dikterna i en brokig och ojämn produktion”.
Ojämnt är det förstås för alla, också för dem som skriver grandiost och når så långt man kan komma. Ibland når de inte lika långt själva.
Det finns, menar Bengt Holmqvist som blir citerad av Espmark, ”poetiska mirakler” i alla Martinsons sena diktsamlingar (redan här får man lust att invända: varför bara de sena?).
Dessa gudabenådade dikter borde man föra samman ”till ett övergripande urval”, menade Holmqvist. Espmark tänker sig att sådana topptexter tarvar en antologi på ett par hundra sidor, hämtade ur ”hela den poetiska produktionen”.
Då skulle man vaska fram ”ett av de allra mest lysande verken i svensk litteratur” över huvud taget. En sådan virtuos antologi skulle också ha ”berättigade anspråk på att räknas till världslitteraturen”.
Återstår alltså bara själva vaskandet!
Om man ville förordna en demokratisk metod skulle det räcka med att var och en i sällskapet finge välja någon dikt, resten bleve sedan ett arbete för en särskild grupp eller några kommittéer.
Jag valde konjunktiv i föregående mening för att antyda att vi nog bör önska oss en mer odemokratisk process. Det räcker ju inte långt med ren och skär kärlek utan också kvaliteter som inte är så lätta att sätta upp på en lista måste till.
Då skulle vi få inte en kanon av det slag många önskar sig för hela riket och för alla tider – utan en enmanskanon. Här drar kanske en och annan på läpparna. Fast man ska kanske inte skämta om allvarliga ting, särskilt inte när det i sista hand gäller allvar. Men uppgiften verkar så oformligt stor och svår.
Här drar emellertid Espmark i väg sin essä åt ett annat håll, mot ett internationellt erkännande. Då måste först en sådan superb antologi slå hatten också av en internationell publik. Och det betyder att den måste översättas till främmande språk, i första hand engelska, menar Espmark.
Sista meningen i hans grundlärda och kloka bok om Mästaren lyder: ”I sina lyckligaste ögonblick tillhör lyrikern Harry Martinson världslitteraturen.” Frågan är bara hur lång vägen dit egentligen är.
Vad menar jag då med att Espmark inte är entydig (som jag antydde i inledningen)? Jo, i en annan del av boken om Mästaren inskränker han det där generella urvalet betydligt. Där menar han att vid sidan av ”Nässlorna blomma och de storslagna partierna i Aniara” är det bara hans poesi i det mindre formatet som ”ger Martinson en plats också i världslitteraturen”.
Den bedömningen byggs ut med en summering: ”Den verkligt originella inmutningen utgör ändå de små stycken där Harry Martinson lyckas legera den precisa detaljen och den hisnande utblicken”.
Storslagna ”kosmiska utblickar” är det visserligen gott om i världslitteraturen, påpekar Espmark. ”Men ingen av dem uppvisar ekonomin, pregnansen och den överraskande utvidgningen” i Martinsons kortdikter.
Hans särskilda gåva är att ”med några få ord tvinga ett väldigt sammanhang att stiga fram ur en exakt enskildhet…” och de texterna hör av det skälet hemma i världslitteraturen.
Två olika bud alltså och det i ett och samma slutkapitel. Själv har jag lite svårt att smälta att inte de starkaste partierna i Vägen till Klockrike (t ex Skägget eller Flog) skulle tillhöra samma oumbärliga urval.
Dan Sjögren