Närhet och avstånd
Först vill jag tacka Harry Martinsonsällskapet och alla som varit delaktiga i det för att jag fått Harry Martinsonpriset. För mig är det någonting stort. Harry Martinson är en poet och författare som jag burit med mig i hela mitt liv. Jag är också glad att jag denna vår har fått anledning att åter läsa honom och fördjupa mig i hans geniala författarskap.
Varje år när hundlokorna slår ut tänker jag på hans diktrad:
Jag fann ett hundlokshav vid nyttorågens strand.
Varje juni tänker jag på hans ord om juninatten som aldrig blir av, den som mest liknar en daggig dag.
När jag en gång reste med flyg från Keflavik på Island, såg jag piloterna komma. Där kom en ung blond kvinnlig pilot som skulle föra planet över över havet, från Keflavik till Kastrup.
Isagel! tänkte jag. Det är Isagel den kvinnliga piloten ur Aniara.
Jag var en gång på Sofiero, den gamle kungens sommarresidens vid Öresund. Den mycket blomsterintresserade kungen hade iordningställt ett herbarium. Och vad han hade pressat där, om inte en blommande nässla. Då såg jag hur vacker denna växt också var, och jag såg det som kungens hyllning till Harry Martinson.
Många somrar har jag tillbringat på Ivö, som inte ligger alltför långt bort från Harry Martinsonland i Jämshög, Alltidhult och Nyteboda.
Om kvällarna när jag hört kornas ensliga råmande har det varit som en rad ur Nässlorna blomma.
Harry Martinson är en poet som står mig nära.
Närhet och avstånd vill jag kalla mitt anförande.
För några dagar sedan fick jag besöka Jämshögs Hembygdsgård, och blev visad dess författarmuseum, där jag fick se Harry Martinsons uppbyggda kolonialbutik. Kolonialvaror var just sådant som inte var inhemskt. Sådant som kom till butiken via väldiga avstånd, skeppades över haven. I detta verk, som vi mycket väl kan kalla en konstinstallation förenas på ett magiskt vis närhet och avstånd. Här finns närheten till den allra första miljön – familjens handelsbod i Nyteboda vid Immeln. Allt som finns i kolonialbutiken har fraktats över haven. Och här strålar alla havsresorna samman i en enda punkt, i pojken, i det som en gång som ska bli författaren Harry Martinson. Alla avstånd samlas i den närhet som är minnet och som tog fysisk form i kolonialboden.
Harry Martinson är också nära i Jämshög på andra sätt. När jag gick in på biblioteket för att fråga om Harry Martinsonrummet, som dock visade sig finnas på Olofströms bibliotek fanns en kvinna där bland besökarna, som berättade att hon hade träffat Harry Martinson en gång på 50-talet. Det var nämligen så att alla skolbarnen i Jämshög vid ett tillfälle fick göra en skolresa upp till Stockholm. Och då träffade de Harry Martinson som visade runt dem i en tur på Naturhistoriska Riksmuseet. Sedan togs ett kort av dem allesammans, som hon fortfarande hade kvar.
När Harry Martinson fick Nobelpriset i litteratur 1974 fick han det med den vackraste motiveringen som någon Nobelpristagare har fått, nämligen för ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos. Så pekade man på den närmast ofattbara spännvidden i hans märkliga författarskap – från det som låg allra mest närliggande till det som låg vid universums gränser. Att båda dessa världar, mikrokosmos och makrokosmos, står i förbindelse med varandra och var beroende av varandra visste Martinson. I dikten Minnenas tåg beskriver han tussilagons kontakt med solen:
Tussilagon med sin gula uppåtvända sugarfot
och solen stod motpols.
där den gula korgblommiga tussilagon blir en fastvuxen sol som vänder sig mot den stora kosmiska solen, sugs in i den och blickar in i den, öga mot öga. Harry Martinson var poeten som kunde hitta en utsikt från en grästuva, men också kunde göra en kosmisk resa mot Lyrans stjärnbild. I diktverket Aniara ger han oss sin skrämmande vision om hur människorna förintar sitt eget hem, jorden. Att våga tänka dessa tankar är svindlande. Men Harry Martinson vågade göra det, och nu drygt 40 år efter sin död är Aniara mer aktuell än någonsin, när vi lever i en hotande klimatkatastrof som oåterkalleligt kan förändra jorden.
Jag var en gång i Norrköping och fick besöka dess Visualiseringscentrum där. Försedda med särskilda glasögon fick vi på en specialbiograf med hjälp av en film resa ut i rymden, bort från jorden, i en fascinerande, men också djupt ångestframkallande resa. Avstånden gick inte att förställa sig. Att våga tänka så stort som Martinson gjorde, att verkligen öppna sig för de svindlande perspektiven är bara det en djärvhet, som är få förunnad.
Här i Blekinge känner vi närheten till Martinsons barndom, hans landskap, hans uppväxt, som han blev det erfarenhetsstoff som ligger till grund för en stor del av hans dikt, och inte minst de självbiografiskt grundade Nässlorna blomma och Vägen ut, som beskriver faderns död och moderns flykt till Amerika. ”Min far är död och min mor är i Kalifornien” är det ödesdigra omkvädet för pojken Martin. Harry Martinson, liksom de minderåriga av hans syskon, blir barn som försörjs av socknen och ackorderas in hos olika bondefamiljer. Sonja Erfurth har på ett beundransvärt sätt beskrivit den tragiska verklighetsbakgrunden, liksom de skillnader som finns mellan roman och liv. Kanske är det också så att den pojke som var tvungen att lära sig att läsa i människors ansikten för att förstå dem, också sedan att lärde sig att se tecken och varsel i naturen och samhället, det som ledde fram till hans civilisationskritik i Aniara, där han i en vision sett en oåterkalleligt förstörd natur och jord.
Naturen är i Nässlorna blomma ofta en tröst för pojken Martin i hans svåra belägenhet. I ett av fosterhemmen bor han nära en väldig ljunghed, ett hav av ljung. Så blir ljungen sedan ett återkommande motiv hos Martinson. I dikten Minnenas tåg i hans genombrottsdiktsamling Nomad skrev han:
Jag minnes en mun som aldrig log mot mig
Och ljungheden sjöng om denna mun,
men aldrig om mig.
Jag minnes ett brunnskar med gnisslande trä
jag vindade vatten morgon och kväll
på vindspelets tjutande hund.
och jag har tänkt att den där munnen som inte ler mot honom, är hela den tillvaro som vänt honom ryggen, men som allra ytterst blir en bild för den mor, som Harry Martinson oupphörligt saknade, och som var en av orsakerna till hans rastlösa resor, till den världsnomad han blev, när han slutligen fann Vägen ut ur barndomens landskap.
Harry Martinson ville tidigt ut, ut, drömde om havet redan som barn vid insjön Immeln, hörde som halvvuxen pojke de gamla sjömännen språka om havet på ålderdomshemmet i Jämshög där han till sist fick bo innan konfirmationen, och så fort han hade blivit vuxen nog sökte han sig till sjöss. Det var en längtan, efter de stora avstånden, en explosiv längtan att spränga barndomens fastlåshet i kärlekslösa och förnedrande villkor, att se större vyer och att också få välja sina vyer. Drömmen om avstånden som börjat redan vid Immelns ocean. Men det var också längtan efter närhet, som närde denna dröm, drömmen om en hemkomst, drömmen om en mor och det hem han berövats som barn.
Jag har under våren läst om Resor utan Mål. Det är en ungdomens, överflödets och generositetens bok som flödar av sinnliga iakttagelser, av ljud, syner, dofter. Den är märkvärdig också för att den just behåller de två perspektiven samtidigt: både närheten och avståndet. Från fartyget S/S Monica i berättelsen med samma namn ser den unge sjömannen två valar och fångar i en intim bild en valhona med sin unge:
Valhonan såg oss och kom närmare. Hon har väl erfarenhet av att så stora fartyg jaga inte efter val. Det var som om hon kom närmare för att se vårt bolagsmärke. Ungen gick tätt vid sidan om som en liten bogserare. Solen bröt fram ur molnen och lyste mitt i valens plirande modersöga, det glänste som en röd stjärna lagd på det stora huvudets ytor.
Detta öga.
Det liknande något ett grisöga, en såg klokare ut. Det andra ögat låg i skugga av huvudet.
Men detta enda öga, plirande litet och rött, det såg på oss och förde som en ny övertygande blink havets storhet in i vår hjärna och tillbedjan
Hon försvann snart i horisontlinjen, bakom de närmaste sjömilens dyningar. Den yppiga feta valmodern med sitt barn.
Lägg märke till att Martinson skriver barn, istället för kalv, som är det vanligare ordet för valens avkomma. I det här avsnittet kontrasteras havets oändliga storhet, med den intima bilden av valhonan med sin unge intill sig och ger ett prov på Martinsons direkt och sinnliga iakttagelseförmåga. Men det är också en bild av ömhet, den moderliga ömhet han saknade, då hans mor också hade försvunnit bakom en horisontlinje. Det har sagts att Martinson en gång när han var i New York sände ett telegram till sin mor i Portland, Oregon, men att han aldrig fick något svar.
I samma avsnitt av Resor utan mål ”S/S Monica” berättar Harry Martinson även om ön St Kilda, en ödslig klippö som ligger sex mil utanför De yttre Hebriderna. Här säger Martinson överraskande att denna ö är hans själs ö och om han skulle göra ett ex libris, skulle han göra en bild av St Kilda på detta. Det är överraskande i denna generositetens och överflödets bok. Vi kunde tänka oss en annan bild, kanske, en vänligare, en intimare, mer leende, sommarlandskapets bild eller en bild av något av de paradis Martinson berättar om i Resor utan Mål. Men Martinson valde alltså den ödsliga klippön i Atlanten som en bild för sitt inre landskap.
St Kilda reser sig mörk, vitstrimmig av fågelträck ute i Västhebriderna, skriver Martinson, Nu är fågelön utrymd, Förr bodde där fåordiga människor som hade får men fåren fick ofta ögonen uthackade. Martinson sammanfattar St Kilda: miljoner fåglar, storm, köld, torvbrist, fågelflykt, nöd. 170 ord.
Mitt i den generösa och sinnligt och ofta berusande levande Resor utan mål kommer således denna överraskande bild av Martinsons inre landskap. Jag kan inte se den som annat än ett uttryck för den yttersta utsattheten, den yttersta ensamheten. Resor utan måls flödande generositet och underbara berättarglädje är byggd på denna grund, avtecknar sig mot denna mörka fond, hans livs tragedi.
I sista meningen i S/S Monica berättat Harry Martinson mycket kortfattat, i en enda mening, om detta, sakligt, till synes nonchalant som man kan göra med det som betyder mest för en människa. Man befinner sig vid Mississippis flodmynning, i USA.
”Till detta land var det alltså som min mor rymde; och jag börjar berätta för Wallrichs lite slarvigt, såsom man gör med saker som man tänker glömma.
Om Resor utan Mål är vägen ut, är Kap Farväl vägen hem. Vägen hem också till barndomens berättelser, vägen till Nässlorna blomma, till den smärtsamma utsattheten.
Låt oss följa det i ljungens spår.
I begynnelsekapitlet i Kap Farväl En grekisk tragedi beskriver Harry Martinson hur ett överlastat grekiskt fartyg är nära att krossas av en tropisk orkan i Mexikanska viken. Med på resan är kaptenens frånskilda hustru, som intresserar sig för den unge sjömannen, the messman, och ger honom inviter, som han blygt dock inte vågar besvara, fastän han dras till henne. Han beskriver hur han som uppgift har att storstäda förste maskinistens hytt. Denne har en ikon av Maria med Jesusbarnet i sin hytt – kanske den största symbolen för moderskärleken. Han möter ännu en gång den vackra kaptenshustrun, som åter ger honom en invit. Förvirrad och rodnande fortsätter han att rengöra Mariabilden, och ser då in i Mariabildens ljungblomstersmå elfenbensögon. Med bilden av ljungblomstren börjar Martinson ta kontakt med sin barndom, och också sitt trauma. Orkanens vildhet blir den ställföreträdande känslostormen i den unge sjömannen, en bild för traumat i hans barndomssår. Bilden av moderskärleken är helig för honom. Nu är han på väg att ta kontakt med sin barndom, sin ursprungliga smärta. Det är kärleken till modern, saknaden till henne som vibrerar under texten. Och som också hindrar honom att besvara kaptenshustruns inviter.
Allt detta beskriver Martinson subliminalt, och genialt. Det laddar texten utan att det egentligen utsägs.
När jag var barn hade mina föräldrar Resor utan Mål och Kap Farväl i ett dubbelband från Svalans bokklubb 1953. Jag läste dessa titlar magiskt som en dikt i ett enda svep. ”Resor utan Mål. Kap farväl.” Först det expansiva, triumfatoriska Resor utan Mål. Det var som en trumpetstöt, ett lasso som kastades ut i världen. Sen trålade lassot hem sin fångst i Kap farväl. Dess rytm var lugnare, dess riktning ledde hemåt. Det är en avskedsbok till sjömanslivet.
Det sista kapitlet i Kap Farväl heter just ”Hemvägen”. Diktjaget är på väg hem, men är först en kort tid i den största metropolen av alla, Paris. Men nu börjar bilderna från barndomen göra sig gällande. Han minns när han var vallpojke, han minns fattighuset, där han var inhyst och så börjar han minnas ljungen,
”Då ser jag också Norda Gård och minns särskilt ljungen där var gång en västlig tredagare har sopat hedarna. Stormen rycker i ljungskullringarna lika tydligt som om jag stode där under marsstjärnorna 1915.”
Ljungen är jordens underbaraste och mest gripande växt säger Martinson. En ödesform i Floras rike. Ljungen är ett vajande myller av mikroskopoiska rosor som beskratta Vintergatan med sin mängd.
Och Martinson går nära, nära ljungen;
Lägger man sig raklång ner och ser från sidan är den som en trädkrona, låg, milavid, och den växer på tusen små stammar, Vinden kommer från alla håll, årets alla månader. Det rycker och stormar. Och hela mattan gungar som på ståltrådsfjädrar.
Mikroskopiska rosor. Det såg Martinson när han gick nära. Men han talade också om att ljungen kunde ta kontakt med Vintergatan och till och med skratta åt den.
Ett munspel i handen och en bukett ljung föra mig till Norda.
Martinson är på väg till sin barndom med hjälp av ljungen. Han är på väg till mästerverket Nässlorna blomma.
I slutsidorna av fortsättningsboken Vägen ut skriver Martinson själv om Närhet och Avstånd, och om sambandet dem emellan.
”Han längtar efter närhet, därför måste han avslöja alla avstånd. Avstånden får inte finnas, Avstånden är hans fiendevägg. Och så en dag slår han sig igenom nästan hänsynslöst och står äntligen vid Havet.”
Resor utan Mål och Kap Farväl är också en euforisk kärleksförklaring till jorden, om än byggd på en tragisk grund. Det var i denna djupt erfarna kärleken till denna jord, detta enda jordklot som Martinson skrev sitt geniala storverk Aniara. I hans verk hänger allt ihop. Närheten med avståndet. Valen och valhonans kärlek till sitt barn med den stora oceanen.
Jag vill sluta mitt tackanförande med att läsa en dikt som anknyter till uppbrott och som heter De yttre Hebriderna. Där finns också en ljungblomma. Kanske är det – utan att jag visste om det då – en hälsning från Harry Martinson.
De yttre Hebriderna
Om det är så att du längtar till De yttre Hebriderna
eller någon annanstans
där man har havet framför sig men Europa i ryggen
och där öarna bara är en tunn hinna av regn
om det är så att du längtar till dessa öar,
eller några andra av liknande obetydelse
om det är så att du har tröttnat på att författa
uppslagsböcker
och att läsa dem från A – Ö
om du har inhämtat den kunskap som går att få
om Jarrahskogarna och om druiderna
från Tantalus till Tatra
om det är så att azaleorna vissnar
att deras svullna skära blommor redan torkat och fallit av
och att ingenting är kvar av deras härdighet, deras
släktskap med Ericacae, den täckande ljungen,
drivhusblomma, drivhusblomma…
om det är så att du känner uppbrottet i dig
som en spricka eller en tanke
om det är så att du längtar efter att förändras medan
du reser
som den omogna frukten förändras när den reser,
i lastrummen, över haven, under det Södra Korset,
en skeppshud från vattnet
om det är så och inte på något annat sätt,
om det är så
då har du redan släckt lamporna i huset
och är på väg.
Men jag vill inte sluta med denna dikt av mig själv. Jag vill sluta med en dikt av Harry Martinson, som oförglömligt kopplar samman avstånd och närhet, kosmos och ljungplanta, sol och tussilago, minnet och nuet.
Ur Minnenas tåg.
I
Jag minnes en mun som aldrig log mot mig.
Och ljungheden sjöng om denna mun
men aldrig om mig.
(…)
Texten publiceras efter medgivande från Eva Ström
1 comment for “Eva Ströms tal”