Gunnar D Hansson med bakgrund som docent i litteraturvetenskap och professor i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet är också en av våra mest aktiva författare och översättare. Han debuterade 1979 med diktsamlingen Övergångar, uppskov. Så här skriver Jonas Ellerström om Hansson i Litteraturbanken : ”I sällsynt hög grad blir allt Gunnar D Hansson tar sig för eller ombeds göra en del av det stora bygge hans författarskap utgör: prången är många, planlösningen vindlande men huset stabilt. Och nya rum och våningsplan tillkommer ständigt – 2018 års diktsamling Tapeshavet uppfattas av många som höjdpunkten (hittills) i hans lyriska verk.” Ellerström menar också att en rad ur Hanssons Lunnebok (1991) om lunnefågeln ”som obehindrat rör sig över, på och under vattnet går att läsa som ett författarens memento: ’det går inte att veta tillräckligt’. Underförstått: men det är värt att försöka.”(https://litteraturbanken.se/f%C3%B6rfattare/HanssonGD )
Nu har ytterligare ett våningsplan lagts till Gunnar D Hanssons bygge: Garbo går iland. Essäer och småstycken. (Ekphrasis 2020). För den litteraturintresserade är denna 400-sidiga bok en guldgruva att ösa ur. Hansson förflyttar sig hela tiden, både tidsmässigt och rumsligt. I inledningsessäns ”inte alltför vindlande funderingar” rör han sig obehindrat från medeltidstyska till kinesisk samtidslitteratur men gör också utflykter till den norröna eddadiktningen, den kartagiske kyrkofadern Tertullianus, Harry Martinson (dikten ”Hades och Euklides”) för att via bl a Philip Roth, Montaigne, Schopenhauer och Endre Ady (ungersk poet) hamna hos – Karl Marx! Och allt detta apropå de associationer som orden ”kanon” och ”minne” väckt hos författaren.
Vi Martinsonvänner blir särskilt glada för Gunnar D Hanssons bok som på många ställen anknyter till Harry Martinson och hans verk. I ett kapitel om svensk dikt konstaterar han att både Evert Taube och Harry Martinson ”bryter mot de nationella poesimönstren – och globaliserar poesin” och citerar dikten ”Ute på havet” (Nomad, 1931). På ett annat ställe nämner Hansson missionären Erik Folke (1862 – 1939) som på 1920-talet översatte Lao-Tses skrifter till svenska. Dessa översättningar lästes av Martinson med stort intresse.
Harry Martinsons ”Hönshus” i Dikter om ljus och mörker (1971) analyseras ingående av Hansson, som menar att detta är ett avspänt sätt att skriva om dagens minnen. Resultatet blir en ”minnesdikt … med få motsvarigheter i världslitteraturen.”(En förhållandevis lugn tupp finns med bland hönsen. Det är tydligt att Martinson här inte tänker på sin barndoms tupp Vesuvius vars ilska jämförs med myrornas i dikten ”Människobarnet och skogarna” (Natur, 1934): ”Kullen är arg som Vesuvius; jagar hem människornas unge.” I en kommentar skriver Martinson om Vesuvius: ”En folkilsken tupp i min barndom gav jag detta namn. Han brukade jaga efter barn och hacka dem. Vuxna vågade den sig inte på.”)
2013 anordnades på Jonsereds herrgård ett seminarium om Harry Marinson och vetenskapen. Gunnar D Hansson var en av inledarna och de tankar han framförde finns sammanfattade i ett kapitel i boken: ”Vetenskapen och de fullriggade segelskeppen”. Med utgångspunkt i essäsamlingen Gyro (nyutgåva 2012) diskuterar Hansson Martinsons vetenskapliga insatser och hävdar att han är ”en naturfilosof av det slag som återfinns under den grekiska antiken. En försokratiker.
”Och det är i Gyroessän ”Gången är polyhistorn” Hansson funnit den ”erfarenhetskunskapens ingenjörskonst” som Martinson skildrar när han berättar om de fullriggade segelskeppens utveckling. I Martinsons redogörelse är det just en försokratiker, kosmografen Anaximander, som med sina kunskaper i skärgårdsnavigation lade grunden till den utveckling som skulle leda till fullriggarnas segertåg på 1800-talet. Då hade man, efter århundraden av erfarenheter på de stora världshaven, kommit fram till hur segelytan skulle fördelas på skeppen. Men också enskilda vetenskapsmäns arbete kan, enligt Martinson, spåras i fullriggarnas segelytor: Geografen och naturvetaren Alexander von Humboldt och havsrättsjuristen Hugo Grotius. Den tes som Martinson framför är ”att vetenskapens gränser är vår världs gränser. Och omvänt.”
Som avslutning på kapitlet om vetenskapen berättar Hansson om den nordpolsexpedition han deltog i 2009 och då han tänkte ovanligt mycket på Harry Martinson: ”Jag behövde hans stora tankar inför det mänskligt otillräckliga och de vetenskaplighetens självvalda och resultatinriktade begränsningar jag bevittnade.” Under expeditionen skrev Hansson boken Lomonosovryggen, där en av dikterna inleds med följande Martinsoncitat: ”Det stora förloppet är katastrofalt till sin natur. Men naturen gör pauser där vi bygger upp vår tilltro.”(Ur dikten ”Varning”, publicerad i Röster i Radio nr 6, 1958)
Det verkar som om Gunnar D Hansson har ett speciellt intresse för hav och båtar. Detta märks tydligt när han i ett kapitel skriver om Harry Martinson-sällskapets årsböcker Ty sådana modeller finns det mycket ont om… (2008) och Harry Martinsons båtar och skepp (2018) . I båda dessa böcker skildrar Leif Olsson vänskapen mellan båtmodellbyggaren Karl Albin Strömberg och Martinson, en vänskap som skänkte ljuspunkter i ett ofta mörkt och bekymmersamt författarliv. Hansson har hittat ett citat ur Utsikt från en grästuva (1963): ”Att försöka rädda de små stunderna av ostördhet och sedan förstora dem till större giltigheter som barnen gör”. Detta, menar Hansson, ”pekar rakt in boken Harry Martinsons båtar och skepp […] Där i dessa modellbåtsgiltigheter är det ljusare än någon annanstans i författarskapet. Det är där de seglar, de två tidigt övergivna, Karl Albin och Harry. Verkligt och sant, overkligt och modelldiktat – på en och samma gång.”
Bokens titel Garbo går iland anknyter till två essäer. Den ena handlar om Jord-Himla-Stormaren C. Johanson, en bohuslänsk sjöman och författare som i flera avseenden påminner om Harry Martinson. Hans bok Stjärnan av Bohuslän. Contra Greta Garbo innehåller filosofiska tankar om själen som ”stjärnan” som Hansson kan spåra både till Swedenborg och – Horace Engdal! För Johanson blir Greta Garbos Sverigebesök 1935 ett problem: Personkulten kring den svenska filmstjärnan hotar hans ambition att sprida sina egna filosofiska idéer. Han var inte ens intresserad av ”att se båten (med den inte alls märkvärdiga ombord).”
Den andra Garbo-essän presenterar den i dag tämligen okände journalisten Daniel Berg som märkligt nog lyckades skapa en god relation till vår stora världsstjärna. Hansson menar att ”Berg tycks bland svenska journalister ha haft ensamrätt på närkontakt med Greta Garbo.” Vid hennes första besök 1932 var det bara han som fick intervjua henne. Intervjun finns återgiven i Hanssons bok och har rubriken ”Garbo biktar. Jag vill vila här – det är sanningen!” (Stockholms-Tidningen – Stockholms Dagblad, 9.8.1932). Och när Garbo återvände 1935 var det Daniel Berg som fick tala med henne först innan de många andra journalisterna släpptes fram. Även denna intervju kan läsas i boken.
Det är väldigt mycket mer man skulle vilja kommentera i Gunnar D Hanssons innehållsrika bok. T ex författaren Lars Ahlin som Hansson utförligt presenterar i en rad essäer. Frågan är om Ahlin inte är Hanssons favoritförfattare, möjligen i konkurrens med Harry Martinson. I Ahlinavsnitten rör sig Hansson flitigt i den litterära sfären alltifrån Dostojevskij, ”den alla överskuggande”, till kväkarna och Emilia Fogelklou. Man minns också Hanssons hyllning till Werner Aspenström som enligt Bengt Anderberg ”kunde fylla vanliga svenska uttryck med poesi” eller den ständigt återkommande Michail Bachtin, rysk språkteoretiker och litteraturhistoriker, som tycks vara något av en husgud för Gunnar D Hansson. Så har vi till slut ”den svenska skaldekonstens moder”, den för mig helt okända västgötakvinnan Ingierd Gunnarsdotter som Hansson karakteriserar så här: ”Ingen, säger ingen, har lämnat fler bidrag till det svenska balladarvet”. Här måste jag sluta.
Men jag kommer inte att sluta att återvända till Gunnar D Hanssons nya essäbok. Där finns ständigt nya upptäckter att göra.
Åke Widfeldt