Harry Martinsons tid på barnhemmet i Göteborg

Dan Sjögren har sökt vidare i olika källor för att ge en bild av Harry Martinsons tid på Majornas barnhem i Göteborg år 1918. Han fann bland annat ett dokument med en alldeles speciell ”nystart”.

Majdagarna 2023 tillbringade sällskapet i Göteborg. Vi gjorde då en resa med 208:an, en spårvagn som var i bruk när Harry Martinson själv besökte staden för första gången.

Detta rullande museum passerade då den plats där Majornas barnhem låg och där han vistades i två omgångar 1918. Episoderna ingår i Vägen ut där vi åter möter Martin, nu en trettonåring som redan gjort rymmandet till något av en livsstil.

Då, i maj, for vi vidare men nu ska vi stanna till vid barnhemmet.

Romanen bygger ju på författarens egna erfarenheter. Men hur nära verkligheten ligger egentligen hans berättelse om det som hände på Majornas barnhem? 

Det vet vi rätt väl tack vare Sonja Erfurth. Hon har samtalat med författaren, intervjuat berörda vuxna och rotat fram handlingar från det förflutna. Flit, källkritiskt handlag och blick för de stora sammanhangen utmärker också denna del av hennes forskning.

I.

”Ja, nu är vi framme”, sa den vänlige man som tog Martin till barnhemmet. Den vänlige ”hade en dag av tjänstemannatrötthet”, får vi veta. Det låter kanske inte som en iakttagelse av en trettonåring – även om han är mycket brådmogen. Det är ju i stället så att berättaren stannar till mitt i steget och återger ett par ord, inhämtade från den vuxne person Martin blev längre fram i livet.

Martinson arbetar så i barndomsböckerna. Då och då viskar den vuxne ett par ord i vårt öra samtidigt som Martin själv under några ögonblick skyms. Eller som Nina Björck skriver i sitt utmärkta förord till Nässlorna blomma: ”Författaren griper in, vet mer, har en större kunskap och ett överlägset språk”.

I verkligheten hade Harry Martinson fyllt fjorton dagen innan han 1918 togs in på barnhemmet. Verket är alltså en så kallad autobiografi. I en sådan utgår författaren från sina egna erfarenheter, klipper och klistrar, lägger till och drar ifrån, men återger i stora drag egna minnen. Denna teknik blir tydlig också när man detaljgranskar skildringen av barnhemmet i Vägen ut.

II.

I romanen ligger barnhemmet på Timmermansplatsen, ”ett mindre torg som inte var stensatt, bara grusat och stampat” som det heter i romanen. Inga rester finns kvar av torget, inte heller själva namnet. Timmarmansplatsen låg ett stenkast från Chapmans Torg. Man tycker ju att det gamla namnet kunde fått vandra med när området gjordes om.

Chapman var visserligen en berömd sjökapten på 1700-talet men utan duktiga timmermän som bygger och underhåller skeppen når de aldrig sina fjärran mål.

III.

Barnhemmet var ett stort tegelhus, byggt i ”samma gamla, mörka tegel” som kyrkan i Haga, noterar den observante Martin. Huset är borta, det revs 1962. Majornas barnhem var för övrigt bara i drift till 1927.  

Inne i hallen möttes nykomlingen av alla de intagna. Och Martin märkte ”hur vackra och klarögda barn äro när de stå i massor och tittar. Som hjordar. Och liksom en hjord kastade flocken om och försvann i gallerierna.”

Återigen en observation som kanske snarare en vuxen iakttagare gör.  Alla rösterna fick ”det stora tegelhuset att sjunga som en ständigt genombrusad klocka.”

Så presenteras Martin för en ”mörkklädd, medelålders kvinna”, som ”såg ut att vara mäktig” och verkade medveten om att hon också var det, ”asylens föreståndarinna”. Martinson ger henne namnet Anna Cecilia Rede. I verkligheten var hon sjuksköterska och hette Anna Liberg och är en av dem som Erfurth intervjuat.

IV.

”Jag har inte rymt”, säger Martin till henne, ”jag gick bara.”

En nyckelreplik. Han uppfattar inte sina vandringar i riket som rymningar, de var snarare ”geografiska sonderingar”, som författaren senare sa i en intervju.

Den som vill upptäcka och förstå världen måste söka upp det obekanta. Det är inte att rymma, menar Martin. Av det skälet tog han sig senare samma år till Göta Kanal som han gärna ville beskåda. Han rymde alltså inte dit.

Föreståndarinnan vann genast Martins förtroende. Hon smickrade inte men var begriplig och sannfärdig och det fanns ett sammanhang i allt hon sa. ”Han kände sig nästan vuxet säker i skyddet av hennes allvar”, hon ”nickade allvarsvänligt” mot honom, heter det i boken.

Återigen: den vuxne berättaren griper in med sin skarpsyn och sin ordkonst. Han avbildar ju också vad som rör sig i Martins inre. För romanen är en själsskildring, som Martinson själv poängterat. 

V.

Den första barnavårdslagen hade trätt i kraft 1903. Så kallade vanartade och försummade barn skulle i fortsättningen övervakas av en särskild kommunal nämnd. Den kunde upphäva föräldramyndigheten, omhänderta barn och placera dem i fosterhem, barnhem, skyddshem mm.

Grundtanken var att barnen skulle fostras, inte straffas. ”Moraliskt förfall” i hemmet eller att ”barnen var övergivna” skulle i fortsättningen leda till åtgärder.

De här nya tankarna uppmärksammades i de stora städerna men knappast i fattiga kommuner ute i riket vilket ju Martins eget fall övertydligt visar.

Majornas barnhem tog emot barn vilkas föräldrar inte längre kunde klara den uppgiften själva – på grund av sjukdom, dödsfall, missförhållanden i hemmet eller vräkning.

VI.

Barnhemmet i Majorna kunde härbärgera 110 barn, indelade i ”koltbarn och skolbarn”, skriver Erfurth. Martin själv har dock helt annorlunda grunder och syften när han delar in den stora barnaskaran. Där finns ”drömmare, obändingar och längtare”, barn som på somrarna fick leva ”på de innersta öarna”, ”nyrymda”, ”de som voro från Staden” och ”storrymmare”. Den sista kretsen tillhörde han förstås själv.

Småbarnen ”grupperade sig vid olika bord och längst bort sutto flickorna men de vore inte så många”.  

VII.

Man hade moderniserat och rustat upp barnhemmet, målat det i glada färger och köpt in vanliga kläder åt barnen vid tiden för Martins vistelse. Man ville undvika all uniformering.

Barnen var inte rädda för att bli utsända till uppfostringshem och pojkarna var inte, i likhet med Martin, rymlingar som drömde om att få gå till sjöss. Hans egen situation förstorades och mångfaldigades i skildringen av stämningarna bland barnen, betonar Erfurth.  

VIII.

Kålrotssoppan som serverades på barnhemmet kallades ”slinka”, skriver Martinson, och ”var förfärlig”. Av den fick de äta ”så mycket de ville”. Martin åt någon gång ”fem tallrikar”. Soppan delades ut ”med järnslevar från väldiga, rykande kannor som dånade och skrällde mot golvet”.

Hans slinka är en fantasiprodukt, förklarar Elis Andersson, den man som ledde barnhemmet vid den här tiden. Någon förfärlig soppa serverades aldrig. Den innehöll kött och grönsaker, serverades varje tisdag och var uppskattad av barnen.

Kokerskan ”vakade som ett lejon över råvarorna och sände genast tillbaka det som inte var prima”, försäkrar Andersson.

Att ”maten var bra”, bekräftar också ett före detta barnhemsbarn i en enkät. ”På kvällen fick vi svartgröt /gjord på malet rågmjöl/ och till middag var det potatis, fisk och kött”.

IX.

Den gladlynta kvinna som delade ut soppan hette Laura. Om barnen inte svarade i rätt ton och tillräckligt högt och tydligt rättade hon dem.

”Ja, tack! Ska det heta, kvickt och raskt och käckt, inte så där hopknipet och buttert”. Repliken återfinns i Vägen ut.

Därpå lade hon alltid till och avslutade: ”Mitt namn är Boman.”

Så inleddes refrängen i en av revykungen Ernst Rolfs örhängen under de här åren. Och det var alltså Rolf som Laura på detta handgripliga vis anspelade på. 

Laura ”delade ut en slags icke-näring…  tallrik efter tallrik”, skriver Martinson. Pojkarna voro alla ”rent könsligt förälskade i henne men hon tolererade för resten ingen annan käckhet än den rent köttsliga” och ”bjöd ut sig själv på ett tantali-fat som hon oupphörligen drog in var gång retgränsen var nådd”, meddelar berättarrösten. /Tantali kval”, det vill säga ett starkt inre lidande över att inte kunna uppnå något som ser ut att finnas inom räckhåll”, meddelar nätet/.

Tonen är oväntat hård och det är väl närmast en vuxen mans bitterhet man möter. Det kan hänga samman med att Laura vid något tillfälle fick skrattarna på sin sida när hon påstod att Martin inte var torr bakom öronen.

X.

Laura som delade ut slinkorna hade en levande förebild, mindes Elis Andersson. Han kom ihåg en ”barnsköterska som var söt och käck och som pojkarna nog svärmade för”.

Frun såg annorlunda ut i verkligheten och var ung och käck, inte medelålders och allvarstyngd som i Vägen ut, konstaterar Elis Andersson. Hon var livlig och alltid på språng, en helt annan personlighet än den Martin talar med i romanen.

”- Du ser, strimmiga nästan alla!” säger hon till Martin och syftar på den påmålning som skulle dölja skeppen under krigsåren. Hon försökte med alla medel hindra pojkarna från att smyga ombord på fartygen.

Martinson har förresten i Nomad beskrivit ”ränderna på skroven. Blått. Vitt. Blått. Vitt. Kvadrater, kuber, prismor. Färgen flyter in i horisonterna då. Går ihop med havet, vilseleder fienden.”

Tyskland hade startat det oinskränkta ubåtskriget och 1918 torpederades 24 svenska skepp och omkring 200 sjömän dödades. Elva båtar minsprängdes samma år och 75 sjömän miste då livet.

Det var denna sjöfara som föreståndarinnan varnade för.     

XI.

Hon var en idealisk person för sin uppgift och ”förenade på ett underbart sätt medfödd auktoritet med hjärtlighet” och ”en lite kärv humor” enligt Andersson. Hon förstod barnen och ”stod alltid på deras sida”, en ”praktisk barnpsykolog”.

Förhållandet mellan barnen och föreståndarinnan är helt rätt skildrat, efter verkligheten, menar han. Barnen hyste tillgivenhet och respekt för henne. Hon fick omedelbart kontakt med dem.

Så var det ju också för Martin. Han kände sig nästan vuxen när han talade med henne, både sedd och trygg.

Martinson berättade att han mindes syster Anna som mycket auktoritativ. Kvinnor skulle vara auktoritativa, berättade han för Erfurth, annars tyckte han inte om dem. 

XII.

Barnhemmets chef menar att Harry var en belevad gosse, ett ”drag som vagabonderande unga ofta hade”. Harry var sålunda älskvärd och talför, just de dragen betonar många som kom i kontakt med honom när han var i den åldern.

I ett senare sammanhang tillägger Elis Andersson att Harry var ”ett litet solsken, en charmerande och fabulerande gosse som man fick förtrolig kontakt” med omgående. Man förstod också genast att han kunde klara sig bra som rymmare genom ”sitt intagande väsen”.

Det är på barnhemmet Harry börjar kalla sig Martinson i stället för Olofsson. Kanske var det en sorts solidaritetshandling. Fadern hette Martin Olofsson, en bråkstake och suput som var illa sedd.

Så här långt ifrån sina gamla hemtrakter vågade han kanske ”knyta sig så tydligt till pappan”, tänker sig Svedjedal i sin biografi.

XIII.

Martin ”går kajronder”, besöker biblioteket på Timmermansplatsen, sorterar småbarnskläder åt ´skrikavdelningen´ på barnhemmet och tar sig då och då upp till Skansen Kronan för att beskåda havet.

”Därifrån såg man Staden Göta i hela dess vidd, hur den blårökig och sammansatt bredde sig ut mot den silverarmade västern, hur spirorna gingo i höjden, hur Sveriges tre stora Västervarv smattrade vid ön som en evig påminnelse om att stadens grund djupast sett var en köl.”

IVX.

Harry rymde 7 juli 1918 från barnhemmet men återfördes av en snäll fjärdingsman från Värmland som blev yr i mössan när han steg ut på Drottningtorget och mötte den brusande stadstrafiken. Men Harry som två månader tidigare hade reagerat på samma sätt tog nu hand om mannen och visade vägen till barnhemmet. 

Martin behandlades väl på de inrättningar där så kallade ”avsigkomna barn” hamnade, anser Sonja Erfurth. Både ålderdomshemmet i Jämshög och barnhemmet i Göteborg var ”föredömliga inrättningar och verksamheten bedrevs i en generös och human anda”.

På det hela taget hade Martinsons tur när han som barn vandrade runt i riket. Också konstaplar och tjänstemän bemötte honom väl på de flesta håll, summerar Sonja Erfurth. 

Dan S