Helena Granström: ”Var ska naturen sökas?”

Läs gärna författaren och kulturskribenten Helena Granströms föredrag/essä om naturskildring med utgångspunkt från Harry Martinsons tankar i frågan. Granström fick år 2020 års Harry Martinson-pris, vilket på grund av pandemin inte kunde delas ut förrän under majdagarna 2022. Då framträdde hon också med nedanstående text.

Var ska naturen sökas? Harry Martinson ställer frågan i essän ”Om naturskildring”, och ger svaret: Sök den ”var som helst, ja, helst var som helst”.

Sök den helst var som helst.

Sök den i synnerhet var som helst, eftersom vi om vi söker den enbart bland de storslagna bergen och i de vidsträckta skogarna riskerar att bidra till det Martinson kallar för en ”naturblind turism”. Den som söker naturen endast bland bergen, eller i skogarna, söker den på fel plats. Eller snarare, hon misstar sig när hon tror att naturen slutar där bergen tar slut. Därmed gör hon sig blind för den natur som, med det nödvändigas lågmäldhet, hela tiden omger henne, överallt. Och likaledes undgår hon att se den där den allra starkast ger sig till känna: Inom henne själv.

Enbart utifrån denna insikt om naturen som ”allestädes närvarande, central och universell”, som Martinson skriver, kan också berget och skogen skildras utan att den naturpornografiska blicken utövar sitt våld på dem. Naturen är en kosmisk förutsättning och det är som en sådan man måste närma sig den: ödmjuk och lyhörd inför dess enskilda instanser, men väl medveten om att dessa alltid utgör en del av en större, än mer obegriplig helhet.

Men i detta ligger det nu någonting uppfodrande, för det öga som betraktar så kan inte se utan att på samma gång vända blicken mot sig självt. Det är ögat hos en betraktare som gör sina iakttagelser inte utifrån utan djupt inifrån, som själv är delaktig i det som hon i tysthet observerar. ”Den som skildrar natur”, skriver Martinson, ”måste först i ensamhet och tystnad lära sig sinneskonster som är lika fjärran från det banala konstaterandet att solen går ner, som de är fjärran från den välkända utkikstornsextasen.”

Naturskildringen nöjer sig inte med ett krasst konstaterande av att solen går ned, den kräver dofter, skiftningar och kanske också det personligt präglade språkets antydan om närvaron av den vars hud nu färgas blossande röd av det sista, skälvande dagsljuset. Men inte heller hänryckning är nog, och kanske särskilt inte den vackra utsiktens estetiskt betingade sådan: Den som på ett meningsfullt sätt vill skildra naturen kan inte stå inför den, utan måste befinna sig i den.

Vilket som jag läser dem gör Martinsons tankar om litteraturens naturgestaltning till en bärkraftig kritik av den kulturellt präglade blick som i naturen ser en pittoresk bakgrund, en behållare för den verkligt betydelsefulla verksamheten, det vill säga människans egen. Engelskans ”scenery”, ett ord som bär på alla dessa konnotationer, betyder signifikativt nog både ”landskapsvy” och ”teaterkuliss”: naturen är scenrum, men aldrig aktör.

Det estetiska förhållningssätt som omvandlar naturen till landskapsvy avlägsnar på samma gång betraktaren från det betraktade; gör den, med ekofilosofen Paul Shepards ord till ”en serie bilder som betraktarna kan beskåda medan de passerar förbi, på samma sätt som de skulle passera gallerierna på ett museum”. Denna distanserade och estetiserade syn på naturen är enligt vissa bedömare närvarande redan i konst från det tidiga neolitikum, alltså omkring tiden för jordbrukskulturens födelse, men kan sägas ha bragts till sin fulländning långt senare i och med inträdet av perspektivmåleriet, en konstform som framställer sina motiv som om de vore betraktade genom ett fönster, av en utanförstående observatör. ”Detta tillbakadragande från att verkligen vistas i naturen är en effekt av all landskapskonst” – naturskildringen inkluderad – ”som innebär att vi träder tillräckligt långt tillbaka för att uppfatta landskapet som en estetisk helhet”, skriver Shepard. Jag tänker mig att det är en variation av denna tanke som vi finner hos Martinson när han uppmanar oss att avstå från den ”naturblinda turismen” – den, som söker efter vykortsmotiv snarare än kontakt.

Men om man då ändå vill beskriva ett berg, hur gör man det utan att hänfalla åt naturturismens brist på klarsyn? Räddningen är, om vi får tro Martinson, filosofin: att placera bergen i ett ”kosmiskt” sammanhang. Jag kommer att tänka på den amerikanske författaren och ekologen Aldo Leopold, som i sin berömda text ”Thinking like a mountain” skildrar bergssidans ekologi genom den falnande gröna lågan i ögonen på en döende varg: ”Endast berget har levt länge nog för att lyssna till vargens ylande på ett neutralt vis.” Som Martinson själv uttrycker det: ”Varje form av djupare naturbetraktelse blir av sig själv filosofi”

Så är det säkerligen, men jag uppfattar att den filosofiska tanken hos Martinson fyller ytterligare en annan och än mer avgörande funktion i gestaltningen av naturen, en som har med sanning att göra. Enbart genom att placera det iakttagna naturfenomenet i ett sammanhang som omfattar också den mänskliga föreställningsvärlden kan skildringen av det bli riktig – och kanske kan detta jämföras med en tanke som framförts av den unga generationens ekologiskt orienterade poeter och författare, att det mänskliga våldet i vår tid måste vara närvarande i varje meningsfull skildring av naturen för att den ska undgå att bli falsk. En tanke som för övrigt finns redan hos Martinson, som i ett brev beskriver hur naturskildringen i hans samtid riskerar att bli ”en historia om hur man silar bort buller”. Förljugenheten, skriver Martinson, består ”förstås främst i att den verkliga sanningen om bullret, föroreningarna och störningarna förtiges. Var så god. Här är en skildring av en stilla sjö.”

Det är på ett sätt lätt att förstå Martinson här, för hur ska vi försvara skildringen av det döende som om det inte vore döende: ett vackert porträtt av offret i blomman av sin livfullhet, strax innan vi tar honom av daga? Att som del av en mänsklighet vars dagliga praktik utrotar arter och eliminerar deras livsmiljöer skriva fram naturen som vore den opåverkad av våra egna destruktiva handlingar, framstår utifrån detta perspektiv som att sanktionera rovdriften genom att förneka den.

Men jag skulle å andra sidan vara beredd att hävda motsatsen, för är det någonting som i dessa tider av intensiv och accelererande förödelse skulle kunna få oss att för ett ögonblick stanna upp och hejda oss, så är det väl just det klara, oförvanskade ropet från det som vi stod i begrepp att göra om intet. Om litteraturen uteslutande sysselsätter sig med den förgiftade gölen, där fiskarna flyter på rygg och skorstenar och fordon spyr ut sina ångor intill – var ska vi då finna en påminnelse om hur detta lilla vatten, och andra som det, tedde sig innan växtgifterna och fabrikerna och bilarna kom? Kanske är det just mot bakgrund av den pågående förlusten som litteraturen mer än någonsin behöver påminna oss om att allting ännu inte är förlorat, och att det därmed ännu finns någonting att försvara: Att det liv som gölgroda och utter levde innan människans blev deras granne, i allra högsta grad också det var ett liv. Ett liv som – beroende på hur vi handlar – antingen kan få fortlöpa ostört eller göras om intet, fört av varelser som vill leva, precis som vi.

Och här närmar vi oss kanske en för naturskildringen avgörande fråga, nämligen den som rör dess förutsättningar, möjligheter och begränsningar – och inte minst, om och i så fall hur också dessa är under omförhandling i och med att människors liv i allt högre grad undandrar sig direkt beröring med allt vi vanligtvis kallar natur.

Harry Martinson utvecklar i essän ”Om naturskildring” sin syn på den grund som bär upp denna form av skrivande, och konstaterar att dess huvudkomponenter är tre.

Det första som naturskildringen vilar på, och utan vilket den knappast vore möjlig är, menar Martinson, den allmänna folkliga kännedomen om naturen. Vad skulle detta kunna handla om? Martinson nämner kunskap som att göken gal om våren och att fisken leker, och kanske ska vi förstå denna allmänna kännedom som att den är mindre beroende av den enskilda människans personliga naturupplevelse: Vad vi här har att göra med är helt enkelt förhållanden som på något sätt är kända, oavsett om det är på ett erfarenhetsmässigt eller på ett rent språkligt plan.

Med naturskildringens andra grundval förhåller det sig, menar Martinson, emellertid annorlunda: Här gäller det läsarens personliga erfarenhet av naturen. En beskrivning av en tidig sommarmorgon, de egna fötternas steg över gräset vars strån hänger tunga av blanka, fylliga droppar av dagg, doften av grönska som ännu är lätt och syrenisk, men vars tyngre noter kommer att tränga ur bladen allt eftersom solen stiger – allt detta är en beskrivning av en erfarenhet som börjar i författaren men genast önskar ta sig in i läsaren, som ber henne om att placera sig i det skrivande jagets ställe och vandra sin egen stig ned till den morgonstilla sjön.

Och för det tredje, skriver Martinson, vilar naturskildringen på vad vetenskapen kan säga oss om naturen: kunskap som ibland motsäger den allmänna, populära tolkningen av naturliga fenomen. Åt denna konflikt måste kanske inte så mycket göras, men inte heller den vetenskapligt vunna kunskapen kan undvaras när det gäller att närma sig naturen i syfte att verkligen söka fånga vad som försiggår där.

Men ändå, avslutar Martinson resonemanget, kan litteraturens skildringar av naturen inte förstås som summan av sina uttryck inom dessa tre grundområden. Den litterära naturbetraktelsens främsta uppgift är istället en annan: att ”ständigt nyväva de sensuella banden mellan naturen som allmänfattlig totalitet och människosjälen”.

Och jag undrar om inte orden ”litterär” och ”litteratur” faktiskt är av avgörande betydelse här, eftersom de antyder en tillgång just till sådana medel som kan etablera kopplingar mellan de djupare skikt av människan som hyser det enbart anade, det subjektivt och närapå mystiskt upplevda – det vi brukar kalla själ – till det medvetande som ansluter sig till det resonerande förnuftets världsuppfattning.

Av de tre aspekter av naturen som Martinson diskuterar – den folkliga, den direkt upplevda och den vetenskapligt förklarade – är det min gissning att det är den andra, den personliga erfarenhet av naturen som kan tas för given, som utsatts för störst förändring sedan han skrev sin essä, även om säkerligen också uppfattningen om vad som utgör allmän naturkännedom lär ha förskjutits i någon mån.

Jag hyser en stark tilltro till litteraturens förmåga att förankra den omedelbara, sinnliga upplevelsen av naturen i en vidare kontext – kosmisk, om man så vill, men också naturvetenskaplig och idéhistorisk – liksom till dess förmåga att göra det omvända, att låta den enskilda sinneserfarenheten tränga in i och befrukta också den objektiva framställningen av naturen. Den starka personliga naturupplevelsen kan framstå som både språkligt svårfångad och så präglad av privata minnen och associationer att dess förhållande till den yttre verkligheten tycks oklart – när litteraturen ändå lyckas med att sätta dem i förbindelse med varandra, lyckas den med någonting som i de flesta andra sammanhang är svårt att uppnå, kanske rentav omöjligt.

Vad litteraturen nog däremot inte kan göra är att fylla frånvaron av en stark personlig upplevelse av naturen överhuvudtaget – och det är just här jag tror att naturskildringen, och naturessäistiken i vid mening, står inför en svårighet idag. Det är en svårighet som har att göra att göra med en för litteraturen helt generell och mycket grundläggande belägenhet, nämligen den att den hela tiden vädjar till en utomlitterär erfarenhet, som den vore meningslös utan. Och om denna utomlitterära erfarenhet saknas? Då betvivlar jag att det står i litteraturens makt att ersätta den.

När Harry Martinson genom sin språk- och iakttagelsekonst levandegör arter som körvel, gulmåra och vildkaprifol så kan vi följa hans beskrivning och njuta av den som läsupplevelse – men hur många av oss känner deras dofter? Texten får göra halt inför den erfarenhetsbrist och den rörelse från enskildhet till allmänhet som följt i modernitetens kölvatten: Kännedom om abstrakta begrepp som artrikedom och biologisk mångfald har i stor utsträckning ersatt bekantskap med de enskildheter som fyller dessa abstrakta ord med mening: Vi vet att ängsmarken bör skyddas, men vi anar inte hur en fältveronika ser ut.

Men den viktigaste poängen är kanske inte att denna kunskap har gått förlorad, utan varför den har gjort det: Att känna till dessa saker är, åtminstone i en modern stadsmiljö, inte längre livsnödvändig kunskap, inte ens vardagsallmänbildning; det är kuriosa. Denna iakttagelse är inte en värdering så mycket som ett faktum: Ingenting i våra liv tycks göra denna kunskap relevant.

Och det är en omständighet som långt ifrån enbart präglar läsningen av naturprosa; tvärtom gör den sig gällande inte minst inom den rörelse som säger sig värna om miljön. Det är ett arbete som närmast uteslutande bedrivs för att ge skydd åt och bevara representanter för ett ekosystem eller för en art, inte en kamp för enskildheterna i sig. Författaren Kerstin Ekman beskriver samma sak i essäboken Gubbas hage när hon berättar att hon, ”hur många försvinnande arter och skogar genomdragna av utfallsdiken” hon än räknar upp, aldrig får mothugg: ”Alla håller med. Men man gör det bara med abstrakta ord. Miljöförstöring är ett. Närnatur och ekosystemtänk ett par andra. Det finns en flod av sådana ord. Blåklint läser man sällan.”

Ett erkänna det enskildas betydelse – fältveronikans och blåklintens betydelse, liksom gölgrodans och utterns – handlar, tror jag, i grunden om att erkänna den icke-mänskliga omvärldens egen subjektivitet, att frångå den kulturella dogm som under millennier – åtminstone inom en viss kulturell tradition – har framställt människan som tillvarons enda verkliga subjekt, varje aning om sann subjektivitet hos icke-mänskligt liv som en form av förmänskligande projektion.

Att vidga vår syn på subjektiviteten till att omfatta också former av icke-mänskligt liv är inte bara filosofiskt, existentiellt och politiskt intressant, utan också litterärt – eftersom det är först en levande omvärld som kan ge oss ett svar. Först med en syn på naturen som ett verkligt subjekt, en verklig motpart, kan naturskildringen bli i verklig mening dialogisk, och på så sätt slutgiltigt ta klivet bort från det som i Shepards bemärkelse är ”landskapskonst”.

Och jag tror, i relation till frågan om hur långt det är möjligt att ta det här utforskandet, att den litterära essäformen är lite extra intressant, där den befinner sig stadigt upphängd i vetenskapens och det påvisbara sakförhållandets linor, men med fötterna oförskräckt dinglande över fiktionens avgrund. När den österrikiske författaren Robert Musil skriver att ”Den som vill söka sanningen blir vetenskapsman; den som vill ge sin subjektivitet fritt spelrum kan bli författare; men vad ska den göra som önskar något däremellan?” har denna fråga en tydlig återklang i vad Harry Martinson uttrycker när han beskriver naturskildringen som ett av de gränsområden där ”det exakta, det realistiska och det poetiska löper samman, och där de exakta och de visionära synsätten möts och enas, eller tvistar och strider.” Eller, när han i den artikel i Författarförbundets tidskrift Vintergatan som senare i förkortad form skulle komma att bli ”Om naturskildring” skriver att ”Ambitionen att skildra står och väger mellan det faktiskt sedda och det centralt anade.”

Vad det rör sig om är avvägningen mellan subjektivt och objektivt – det inre och det yttre, om man så vill – och det intrikata och ibland ytterst svårgripbara samspelet dem emellan. Musil talar om den som ”vill söka sanningen” å ena sidan, den som ”vill ge sin subjektivitet fritt spelrum” å den andra – men vad naturskildringen gör klart är att ingen riktigt skarp gräns kan upprättas däremellan. Tvärtom måste naturskildraren förmå att göra sitt inre till ett instrument tillräckligt känsligt för att i den inre upplevelsen också förmå att spåra avtrycken av det yttre.

Och i fråga om litteratur föreställer jag mig alltså att den form som mer än någon annan besvarar Musils fråga är den essäistiska, den som hela tiden förhåller sig till sanningen i dess bokstavliga bemärkelse, men som hela tiden låter denna yttre sanningen belysas av det dunkla skenet från en inre, mer tvetydig sådan.

Det är också i essäns form som jag tror att vi finner de bästa förutsättningarna för att utforska de områden av den mänskliga tillvaron där tillämpligheten av de olika sannolikhetsbegreppen inte är helt tydlig, där gränsen mellan det inre och det yttre ännu inte fullt ut är dragen.

Låt oss till exempel ta erfarenheten av djupa bottnar av mening i naturen eller upplevelsen av den, den typ av erfarenheter vars helhet alltid befinner sig strax utanför språkets domäner – det ”centralt anade” snarare än det ”faktiskt sedda”. Det är erfarenheter av en typ som ligger tillräckligt långt från vår kulturellt vedertagna idé om relationen mellan människa och natur för att vi i en skönlitterär text ska tolka den som ett försök att skriva fram en egenskap hos romankaraktären, snarare än en egenskap hos världen, eller någonting reellt mellan de två. I den meningen vill jag påstår att essäjagets litterära befogenheter är närmast unika, i det att formen rymmer en möjlighet att såväl pröva denna erfarenhet som ett verkligt sakpåstående med reella sanningsanspråk, som att redogöra för jagets egna tvivel, som att följa dess kulturhistoriska associationer, som att, kanske viktigast, alldeles oavsett allt detta andra insistera på giltigheten i själva upplevelsen i sig. Den litterära essän kan, med andra ord, låta ”det exakta, det realistiska och det poetiska” löpa samman, helt i enlighet med Martinsons beskrivning.

Motsättningen mellan dessa poler, och möjligheten att få dem att mötas, är inte den enda utmaning som naturobservatören står inför. En annan spänning som är i oupphörlig verkan i mötet med naturen är den som har att göra med relationen mellan inre och yttre: Om jag använder mitt eget jag och dess reaktioner som redskap för att nå fram till en sann skildring av det jag ser, hur ska jag vara säker på att jag på ett riktigt sätt förmår att skilja mellan mina reaktioner och det som orsakar dem? Jag tänker på hur filosofen Martin Buber i den lilla skriften Dialogens väsen skriver att det inte finns någonstans”där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra.” Vad han då talar om är kärleken, men jag tänker att hans beskrivning har stor bäring också på det vi diskuterar här, för vad vi har att göra med är en upplevelse eller en känsla som utger sig för att rikta sig mot och veta något om ett yttre objekt, men där risken för projektion hela tiden är närvarande, att det som upplevs blir ett verktyg för den upplevandes känsloerfarenhet, och inte tvärtom. Jag föreställer mig att det är här ord som intuition och självreflektion kommer in; helt enkelt förmågan att med urskiljning observera också sina egna stämningar och på så vis komma närmare en aning om vad i dem som verkligen är framkallade av det yttre, och vad som är det inre som använder sig av det yttre för att gestalta sin egen längtan. Kanske kunde det rentav vara detta Martinson menar när han skriver att den som vill skildra naturen först i ensamhet och tystnad måste ”lära sig sinneskonster som är lika fjärran från det banala konstaterandet att solen går ner, som de är fjärran från den välkända utkikstornsextasen” – där utkikstornets extatiska fröjd då skulle få symbolisera den ena extremen i form av en oreflekterad och omvälvande inre upplevelse, och det krassa konstaterandet av solens nedgång stå för den andre, ett angivande av sakförhållanden som inte tar det inre i anspråk alls.

När jag talar om den sanning som skulle kunna uppnås genom sådan låt oss kalla det utåtriktad introspektiv uppmärksamhet är det förstås ändå en annan sanning än den som skulle kunna vinnas på strikt vetenskaplig väg. Också om detta påminner oss Martinson (i essän ”Stämningsprovet”): ”Diktarens klarhet kan aldrig vara filosofens eller vetenskapsmannens, ty vore den detta, så kunde diktaren liksom filosofen och vetenskapsmannen förlita sig på logikens lagar och forskningens verktyg. Men nu kan han inte detta. ”

Det kan han inte – men å andra sidan tror jag att vi gör klokt i att heller inte förutsätta någon direkt motsättning mellan dessa olika typer av klarsyn. Jag tänker återigen på en passage hos Martin Buber, denna ur hans Jag och Du, där han beskriver hur han betraktar ett träd. Sätten, skriver Buber, att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstrakt beskrivning: Trädet – liksom allting annat i naturen – kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer.

Men, fortsätter Buber, det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se.

Och här tror jag att Buber talar om någonting verkligen centralt: Att den djupare klarheten inte på något sätt annullerar den sakliga, den vetenskapligt betingade om man så vill. Det vill säga: Det ”centralt anade” och det ”faktiskt sedda” förblir två sätt att närma sig samma sak, två aspekter på det betraktade som inte på något sätt utesluter varandra. Det oförklarliga – i brist på ett bättre ord – tränger inte bort det förklarliga, utan fördjupar det.

Men också omvänt, det vill säga att förutsatt att vi accepterar det oförklarliga som givet, kan det berikas av den mänskliga tanken. Berikas, kanske till och med räddas – som när det kosmiska perspektivet hos Martinson befriar betraktandet av ett högrest berg från att reduceras till ett harmlöst vykortsmotiv.

Jag skulle här vilja återkomma till Martinsons fråga om var naturen ska sökas, och göra ett försök att utveckla ännu ett svar på den, möjligen från ett lite annat håll.

Var ska naturen sökas? Tar vi ordet ”natur” i ”naturvetenskapens” bemärkelse så är svaret i viss mening uppenbart: Det finns ingenting som inte i grunden är natur. Också människans mest extravaganta teknologiska byggen, varje kulturellt fenomen oavsett hur raffinerat, de mest oorganiskt uppbyggda strukturer: De är konstruerade av ett däggdjur vars ursprung liksom alla andra varelser är evolutionens blinda processer, men inte nog med det: alla dessa ting som människan bygger för sig till synes i opposition mot naturen, lyder i grunden under samma enkla kraftlagar som allting annat, består av samma regelbundet styrda materia, och är i detta avseende i lika hög grad som allt annat natur. ”Var som helst, ja, helst var som helst” – med en sådan syn blir Martinsons uppmaning en truism.

Nu är det förstås inte i första hand detta bruk av ordet natur som är det som Martinson avser, inte heller är det detta som vi oftast avser när vi talar om natur. Snarare använder vi det ofta just som en slags negativ definition till våra mänskligt upprättade strukturer: Detta, säger vi oss, är kultur – just eftersom det inte är natur.

Men jag undrar om det inte ändå kan finnas skäl att föra in ett annat begrepp i vår meditation över Harry Martinsons fråga om naturens lokus, nämligen ”det vilda”. Det är ett begrepp som också leder oss tillbaka både till Martinsons svar på sin egen fråga – ”var som helst, ja, helst var som helst” – men också till det hos honom som jag uppfattar som en kritik av synen på den icke-mänskliga omgivningen som ”landskap”. Det vilda är ett ord som kommer till oss huvudsakligen i två former: Dels i form av föreställningen om någonting yttre, ”en vildmark”, dels genom tanken på ”vildhet”, en anspelning på någonting som snarast verkar i det inre.

Den ytliga kulturella tanken – för övrigt kanske samma tanke som är snar att reducera den naturliga miljön till ett pittoreskt landskap – föreställer sig gärna vildmarken som ett avgränsat område. Det är en syn som kanske manifesteras allra tydligast genom skapandet av naturreservat – och har som sin förutsättning att vi, som Paul Shepard uttryckt det, accepterar de ekonomiska intressenas övertagande och exploatering av allt det som vi inte väljer att kalla vildmark, det vill säga allting annat.

Mer intressant för denna diskussion är i så fall, tror jag, ordet vildhet: För vad vi ska minnas är att människan i och för sig må ha tämjt sig själv på alla upptänkliga sätt, men domesticerad är hon inte i strikt mening: Det vill säga, på genetisk nivå är människan fortfarande i stort sett lika vild som när den plats där hon först slog upp sina ögon inte var ett artificiellt upplyst sjukhusrum, utan en soldisig dunge på den vidsträckta savannen.

Insikten om detta knyter an såväl till Martinsons diskussion av naturobservationen – vi kan tänka oss det som ännu är vilt i oss själva som just det som ännu har förmågan att, ofta högst omedvetet, uppfatta, reagera och ge svar på det som ännu är vilt omkring oss – som till det som hos författaren går att uppfatta som en ganska drastisk civilisationskritik. Vårt nuvarande tillstånd är, skriver Martinson, ”inte ett möte och ett umgänge mellan natur och kultur, men en sjukdom inom begreppsparet naturen-kulturen”.

Jag kommer att tänka på tekniksociologen Jaqcues Ellul, som upprättar en strikt dikotomi mellan teknik och natur, motiverad av det faktum att det artificiella och det naturliga opererar enligt vitt skilda logiker, och därmed aldrig kommer att kunna samexistera i någon symbiotisk mening: Det ena, skriver Ellul, besegrar och tränger med nödvändighet ut det andra: Den storskaliga teknikens artificiella strukturer ”förstör, eliminerar eller kuvar den naturliga miljön, och tillåter den varken att återhämta sig eller att ens ingå i en symbiotisk relation till dem. […] På samma sätt som en vattenkraftsanläggning tar vattenfall och leder dem in i dammar, absorberar den teknologiska miljön den naturliga. Vi närmar oss hastigt en tidpunkt då det inte längre överhuvudtaget kommer att existera någon naturliga miljö.”

Om ordet ”natur” i många sammanhang bär på dessa ekonomiska konnotationer, naturen som något som bara ännu inte omvandlats till mänsklig nytta genom resursutvinning, omdaning och anpassning – enligt det synsätt som gör naturen till en form av råvarubank, och förstår mänskligt välstånd inte som rent vatten, bördig jord och luft som går att andas, utan som summan av de mänskligt skapade produkter som är möjliga att åstadkomma med hjälp av dessa ting.

I detta schema placerar sig till vilda en liten bit utanför – om naturen bär på ett löfte om att kunna göras nyttig genom omvandling till mänsklig nytta, bär det vilda på ett hot om att för evigt motsätta sig en sådan process. Och samtidigt är, som den amerikanske författaren Gary Snyder formulerat det, det vilda inte kaos; det vilda ”är det obeständigas ordning”, bara inte den statiska ordning som vårt kulturella tänkande gjort os förtrogna med, utan istället en ordning där det ordnade är i oupphörlig rörelse, såväl inom som utom sig självt.

Och visst är det väl just av denna ordning Martinson låter oss få en aning när han beskriver ekoxe, kungsljus och hagtornsfjäril – samtidigt som han i hela sin gärning påminner oss om att den enda väsentliga naturskildringen är den som utgår från att också det egna jaget omfattas av denna natur; den som odlar en lyhördhet som utgår från att låta det yttre försätta det inre i rörelse. Det finns någonting inuti mig för vilket dessa varelser som kravlar, doftar och fladdrar omkring mig inte alls är främmande, utan tvärtom djupt, djupt välbekanta.

Det inre blir ett instrument, och kopplingarna mellan inre och yttre blir för ett ögonblick både påtagliga, och verkligare än något annat. ”Jag försöker”, skriver Martinson, ”göra tinget, händelsen eller fenomenet rättvisa genom stämningar”. Och botten för denna strävan är som jag ser det just en insikt om att någonting oförstörbart i det mänskliga ännu svarar på de yttre skeendena genom att låta sig försättas i dessa stämningar, någonting i oss som kan te sig på en gång samtidigt skrämmande och trösterikt.

Det är också denna insikt som bor i en utsaga som att ”det enda instrument som är möjligt att använda vid sådan forskning” är ”tilliten till ingivelsen, tron på den naturliga intuitionen”. Och vad är då denna naturliga intuition, om inte spåren i människan av det faktum att hon och alla hennes sätt att uppleva världen en gång blivit till i intimt samspel med doftande blommor, strömmande vatten, fågelstjärtarnas bjärta färger och hjortarnas flykt – insikten om att den omgivning mot vilken vi riktar vår uppmärksamhet i denna högst konkreta mening redan är införlivad i allt det vi är.

Det monologiska ger, i det uppmärksamma betraktandet av naturen, i djupaste mening vika för det dialogiska: det som på en gång söker, får och ger ett svar.

Var ska naturen sökas? Harry Martinson ställer frågan i essän ”Om naturskildring”, och ger svaret: Sök den ”var som helst, ja, helst var som helst”.

Sök den helst var som helst.

Sök den i synnerhet var som helst, eftersom vi om vi söker den enbart bland de storslagna bergen och i de vidsträckta skogarna riskerar att bidra till det Martinson kallar för en ”naturblind turism”. Den som söker naturen endast bland bergen, eller i skogarna, söker den på fel plats. Eller snarare, hon misstar sig när hon tror att naturen slutar där bergen tar slut. Därmed gör hon sig blind för den natur som, med det nödvändigas lågmäldhet, hela tiden omger henne, överallt. Och likaledes undgår hon att se den där den allra starkast ger sig till känna: Inom henne själv.

Enbart utifrån denna insikt om naturen som ”allestädes närvarande, central och universell”, som Martinson skriver, kan också berget och skogen skildras utan att den naturpornografiska blicken utövar sitt våld på dem. Naturen är en kosmisk förutsättning och det är som en sådan man måste närma sig den: ödmjuk och lyhörd inför dess enskilda instanser, men väl medveten om att dessa alltid utgör en del av en större, än mer obegriplig helhet.

Men i detta ligger det nu någonting uppfodrande, för det öga som betraktar så kan inte se utan att på samma gång vända blicken mot sig självt. Det är ögat hos en betraktare som gör sina iakttagelser inte utifrån utan djupt inifrån, som själv är delaktig i det som hon i tysthet observerar. ”Den som skildrar natur”, skriver Martinson, ”måste först i ensamhet och tystnad lära sig sinneskonster som är lika fjärran från det banala konstaterandet att solen går ner, som de är fjärran från den välkända utkikstornsextasen.”

Naturskildringen nöjer sig inte med ett krasst konstaterande av att solen går ned, den kräver dofter, skiftningar och kanske också det personligt präglade språkets antydan om närvaron av den vars hud nu färgas blossande röd av det sista, skälvande dagsljuset. Men inte heller hänryckning är nog, och kanske särskilt inte den vackra utsiktens estetiskt betingade sådan: Den som på ett meningsfullt sätt vill skildra naturen kan inte stå inför den, utan måste befinna sig i den.

Vilket som jag läser dem gör Martinsons tankar om litteraturens naturgestaltning till en bärkraftig kritik av den kulturellt präglade blick som i naturen ser en pittoresk bakgrund, en behållare för den verkligt betydelsefulla verksamheten, det vill säga människans egen. Engelskans ”scenery”, ett ord som bär på alla dessa konnotationer, betyder signifikativt nog både ”landskapsvy” och ”teaterkuliss”: naturen är scenrum, men aldrig aktör.

Det estetiska förhållningssätt som omvandlar naturen till landskapsvy avlägsnar på samma gång betraktaren från det betraktade; gör den, med ekofilosofen Paul Shepards ord till ”en serie bilder som betraktarna kan beskåda medan de passerar förbi, på samma sätt som de skulle passera gallerierna på ett museum”. Denna distanserade och estetiserade syn på naturen är enligt vissa bedömare närvarande redan i konst från det tidiga neolitikum, alltså omkring tiden för jordbrukskulturens födelse, men kan sägas ha bragts till sin fulländning långt senare i och med inträdet av perspektivmåleriet, en konstform som framställer sina motiv som om de vore betraktade genom ett fönster, av en utanförstående observatör. ”Detta tillbakadragande från att verkligen vistas i naturen är en effekt av all landskapskonst” – naturskildringen inkluderad – ”som innebär att vi träder tillräckligt långt tillbaka för att uppfatta landskapet som en estetisk helhet”, skriver Shepard. Jag tänker mig att det är en variation av denna tanke som vi finner hos Martinson när han uppmanar oss att avstå från den ”naturblinda turismen” – den, som söker efter vykortsmotiv snarare än kontakt.

Men om man då ändå vill beskriva ett berg, hur gör man det utan att hänfalla åt naturturismens brist på klarsyn? Räddningen är, om vi får tro Martinson, filosofin: att placera bergen i ett ”kosmiskt” sammanhang. Jag kommer att tänka på den amerikanske författaren och ekologen Aldo Leopold, som i sin berömda text ”Thinking like a mountain” skildrar bergssidans ekologi genom den falnande gröna lågan i ögonen på en döende varg: ”Endast berget har levt länge nog för att lyssna till vargens ylande på ett neutralt vis.” Som Martinson själv uttrycker det: ”Varje form av djupare naturbetraktelse blir av sig själv filosofi”

Så är det säkerligen, men jag uppfattar att den filosofiska tanken hos Martinson fyller ytterligare en annan och än mer avgörande funktion i gestaltningen av naturen, en som har med sanning att göra. Enbart genom att placera det iakttagna naturfenomenet i ett sammanhang som omfattar också den mänskliga föreställningsvärlden kan skildringen av det bli riktig – och kanske kan detta jämföras med en tanke som framförts av den unga generationens ekologiskt orienterade poeter och författare, att det mänskliga våldet i vår tid måste vara närvarande i varje meningsfull skildring av naturen för att den ska undgå att bli falsk. En tanke som för övrigt finns redan hos Martinson, som i ett brev beskriver hur naturskildringen i hans samtid riskerar att bli ”en historia om hur man silar bort buller”. Förljugenheten, skriver Martinson, består ”förstås främst i att den verkliga sanningen om bullret, föroreningarna och störningarna förtiges. Var så god. Här är en skildring av en stilla sjö.”

Det är på ett sätt lätt att förstå Martinson här, för hur ska vi försvara skildringen av det döende som om det inte vore döende: ett vackert porträtt av offret i blomman av sin livfullhet, strax innan vi tar honom av daga? Att som del av en mänsklighet vars dagliga praktik utrotar arter och eliminerar deras livsmiljöer skriva fram naturen som vore den opåverkad av våra egna destruktiva handlingar, framstår utifrån detta perspektiv som att sanktionera rovdriften genom att förneka den.

Men jag skulle å andra sidan vara beredd att hävda motsatsen, för är det någonting som i dessa tider av intensiv och accelererande förödelse skulle kunna få oss att för ett ögonblick stanna upp och hejda oss, så är det väl just det klara, oförvanskade ropet från det som vi stod i begrepp att göra om intet. Om litteraturen uteslutande sysselsätter sig med den förgiftade gölen, där fiskarna flyter på rygg och skorstenar och fordon spyr ut sina ångor intill – var ska vi då finna en påminnelse om hur detta lilla vatten, och andra som det, tedde sig innan växtgifterna och fabrikerna och bilarna kom? Kanske är det just mot bakgrund av den pågående förlusten som litteraturen mer än någonsin behöver påminna oss om att allting ännu inte är förlorat, och att det därmed ännu finns någonting att försvara: Att det liv som gölgroda och utter levde innan människans blev deras granne, i allra högsta grad också det var ett liv. Ett liv som – beroende på hur vi handlar – antingen kan få fortlöpa ostört eller göras om intet, fört av varelser som vill leva, precis som vi.

Och här närmar vi oss kanske en för naturskildringen avgörande fråga, nämligen den som rör dess förutsättningar, möjligheter och begränsningar – och inte minst, om och i så fall hur också dessa är under omförhandling i och med att människors liv i allt högre grad undandrar sig direkt beröring med allt vi vanligtvis kallar natur.

Harry Martinson utvecklar i essän ”Om naturskildring” sin syn på den grund som bär upp denna form av skrivande, och konstaterar att dess huvudkomponenter är tre.

Det första som naturskildringen vilar på, och utan vilket den knappast vore möjlig är, menar Martinson, den allmänna folkliga kännedomen om naturen. Vad skulle detta kunna handla om? Martinson nämner kunskap som att göken gal om våren och att fisken leker, och kanske ska vi förstå denna allmänna kännedom som att den är mindre beroende av den enskilda människans personliga naturupplevelse: Vad vi här har att göra med är helt enkelt förhållanden som på något sätt är kända, oavsett om det är på ett erfarenhetsmässigt eller på ett rent språkligt plan.

Med naturskildringens andra grundval förhåller det sig, menar Martinson, emellertid annorlunda: Här gäller det läsarens personliga erfarenhet av naturen. En beskrivning av en tidig sommarmorgon, de egna fötternas steg över gräset vars strån hänger tunga av blanka, fylliga droppar av dagg, doften av grönska som ännu är lätt och syrenisk, men vars tyngre noter kommer att tränga ur bladen allt eftersom solen stiger – allt detta är en beskrivning av en erfarenhet som börjar i författaren men genast önskar ta sig in i läsaren, som ber henne om att placera sig i det skrivande jagets ställe och vandra sin egen stig ned till den morgonstilla sjön.

Och för det tredje, skriver Martinson, vilar naturskildringen på vad vetenskapen kan säga oss om naturen: kunskap som ibland motsäger den allmänna, populära tolkningen av naturliga fenomen. Åt denna konflikt måste kanske inte så mycket göras, men inte heller den vetenskapligt vunna kunskapen kan undvaras när det gäller att närma sig naturen i syfte att verkligen söka fånga vad som försiggår där.

Men ändå, avslutar Martinson resonemanget, kan litteraturens skildringar av naturen inte förstås som summan av sina uttryck inom dessa tre grundområden. Den litterära naturbetraktelsens främsta uppgift är istället en annan: att ”ständigt nyväva de sensuella banden mellan naturen som allmänfattlig totalitet och människosjälen”.

Och jag undrar om inte orden ”litterär” och ”litteratur” faktiskt är av avgörande betydelse här, eftersom de antyder en tillgång just till sådana medel som kan etablera kopplingar mellan de djupare skikt av människan som hyser det enbart anade, det subjektivt och närapå mystiskt upplevda – det vi brukar kalla själ – till det medvetande som ansluter sig till det resonerande förnuftets världsuppfattning.

Av de tre aspekter av naturen som Martinson diskuterar – den folkliga, den direkt upplevda och den vetenskapligt förklarade – är det min gissning att det är den andra, den personliga erfarenhet av naturen som kan tas för given, som utsatts för störst förändring sedan han skrev sin essä, även om säkerligen också uppfattningen om vad som utgör allmän naturkännedom lär ha förskjutits i någon mån.

Jag hyser en stark tilltro till litteraturens förmåga att förankra den omedelbara, sinnliga upplevelsen av naturen i en vidare kontext – kosmisk, om man så vill, men också naturvetenskaplig och idéhistorisk – liksom till dess förmåga att göra det omvända, att låta den enskilda sinneserfarenheten tränga in i och befrukta också den objektiva framställningen av naturen. Den starka personliga naturupplevelsen kan framstå som både språkligt svårfångad och så präglad av privata minnen och associationer att dess förhållande till den yttre verkligheten tycks oklart – när litteraturen ändå lyckas med att sätta dem i förbindelse med varandra, lyckas den med någonting som i de flesta andra sammanhang är svårt att uppnå, kanske rentav omöjligt.

Vad litteraturen nog däremot inte kan göra är att fylla frånvaron av en stark personlig upplevelse av naturen överhuvudtaget – och det är just här jag tror att naturskildringen, och naturessäistiken i vid mening, står inför en svårighet idag. Det är en svårighet som har att göra att göra med en för litteraturen helt generell och mycket grundläggande belägenhet, nämligen den att den hela tiden vädjar till en utomlitterär erfarenhet, som den vore meningslös utan. Och om denna utomlitterära erfarenhet saknas? Då betvivlar jag att det står i litteraturens makt att ersätta den.

När Harry Martinson genom sin språk- och iakttagelsekonst levandegör arter som körvel, gulmåra och vildkaprifol så kan vi följa hans beskrivning och njuta av den som läsupplevelse – men hur många av oss känner deras dofter? Texten får göra halt inför den erfarenhetsbrist och den rörelse från enskildhet till allmänhet som följt i modernitetens kölvatten: Kännedom om abstrakta begrepp som artrikedom och biologisk mångfald har i stor utsträckning ersatt bekantskap med de enskildheter som fyller dessa abstrakta ord med mening: Vi vet att ängsmarken bör skyddas, men vi anar inte hur en fältveronika ser ut.

Men den viktigaste poängen är kanske inte att denna kunskap har gått förlorad, utan varför den har gjort det: Att känna till dessa saker är, åtminstone i en modern stadsmiljö, inte längre livsnödvändig kunskap, inte ens vardagsallmänbildning; det är kuriosa. Denna iakttagelse är inte en värdering så mycket som ett faktum: Ingenting i våra liv tycks göra denna kunskap relevant.

Och det är en omständighet som långt ifrån enbart präglar läsningen av naturprosa; tvärtom gör den sig gällande inte minst inom den rörelse som säger sig värna om miljön. Det är ett arbete som närmast uteslutande bedrivs för att ge skydd åt och bevara representanter för ett ekosystem eller för en art, inte en kamp för enskildheterna i sig. Författaren Kerstin Ekman beskriver samma sak i essäboken Gubbas hage när hon berättar att hon, ”hur många försvinnande arter och skogar genomdragna av utfallsdiken” hon än räknar upp, aldrig får mothugg: ”Alla håller med. Men man gör det bara med abstrakta ord. Miljöförstöring är ett. Närnatur och ekosystemtänk ett par andra. Det finns en flod av sådana ord. Blåklint läser man sällan.”

Ett erkänna det enskildas betydelse – fältveronikans och blåklintens betydelse, liksom gölgrodans och utterns – handlar, tror jag, i grunden om att erkänna den icke-mänskliga omvärldens egen subjektivitet, att frångå den kulturella dogm som under millennier – åtminstone inom en viss kulturell tradition – har framställt människan som tillvarons enda verkliga subjekt, varje aning om sann subjektivitet hos icke-mänskligt liv som en form av förmänskligande projektion.

Att vidga vår syn på subjektiviteten till att omfatta också former av icke-mänskligt liv är inte bara filosofiskt, existentiellt och politiskt intressant, utan också litterärt – eftersom det är först en levande omvärld som kan ge oss ett svar. Först med en syn på naturen som ett verkligt subjekt, en verklig motpart, kan naturskildringen bli i verklig mening dialogisk, och på så sätt slutgiltigt ta klivet bort från det som i Shepards bemärkelse är ”landskapskonst”.

Och jag tror, i relation till frågan om hur långt det är möjligt att ta det här utforskandet, att den litterära essäformen är lite extra intressant, där den befinner sig stadigt upphängd i vetenskapens och det påvisbara sakförhållandets linor, men med fötterna oförskräckt dinglande över fiktionens avgrund. När den österrikiske författaren Robert Musil skriver att ”Den som vill söka sanningen blir vetenskapsman; den som vill ge sin subjektivitet fritt spelrum kan bli författare; men vad ska den göra som önskar något däremellan?” har denna fråga en tydlig återklang i vad Harry Martinson uttrycker när han beskriver naturskildringen som ett av de gränsområden där ”det exakta, det realistiska och det poetiska löper samman, och där de exakta och de visionära synsätten möts och enas, eller tvistar och strider.” Eller, när han i den artikel i Författarförbundets tidskrift Vintergatan som senare i förkortad form skulle komma att bli ”Om naturskildring” skriver att ”Ambitionen att skildra står och väger mellan det faktiskt sedda och det centralt anade.”

Vad det rör sig om är avvägningen mellan subjektivt och objektivt – det inre och det yttre, om man så vill – och det intrikata och ibland ytterst svårgripbara samspelet dem emellan. Musil talar om den som ”vill söka sanningen” å ena sidan, den som ”vill ge sin subjektivitet fritt spelrum” å den andra – men vad naturskildringen gör klart är att ingen riktigt skarp gräns kan upprättas däremellan. Tvärtom måste naturskildraren förmå att göra sitt inre till ett instrument tillräckligt känsligt för att i den inre upplevelsen också förmå att spåra avtrycken av det yttre.

Och i fråga om litteratur föreställer jag mig alltså att den form som mer än någon annan besvarar Musils fråga är den essäistiska, den som hela tiden förhåller sig till sanningen i dess bokstavliga bemärkelse, men som hela tiden låter denna yttre sanningen belysas av det dunkla skenet från en inre, mer tvetydig sådan.

Det är också i essäns form som jag tror att vi finner de bästa förutsättningarna för att utforska de områden av den mänskliga tillvaron där tillämpligheten av de olika sannolikhetsbegreppen inte är helt tydlig, där gränsen mellan det inre och det yttre ännu inte fullt ut är dragen.

Låt oss till exempel ta erfarenheten av djupa bottnar av mening i naturen eller upplevelsen av den, den typ av erfarenheter vars helhet alltid befinner sig strax utanför språkets domäner – det ”centralt anade” snarare än det ”faktiskt sedda”. Det är erfarenheter av en typ som ligger tillräckligt långt från vår kulturellt vedertagna idé om relationen mellan människa och natur för att vi i en skönlitterär text ska tolka den som ett försök att skriva fram en egenskap hos romankaraktären, snarare än en egenskap hos världen, eller någonting reellt mellan de två. I den meningen vill jag påstår att essäjagets litterära befogenheter är närmast unika, i det att formen rymmer en möjlighet att såväl pröva denna erfarenhet som ett verkligt sakpåstående med reella sanningsanspråk, som att redogöra för jagets egna tvivel, som att följa dess kulturhistoriska associationer, som att, kanske viktigast, alldeles oavsett allt detta andra insistera på giltigheten i själva upplevelsen i sig. Den litterära essän kan, med andra ord, låta ”det exakta, det realistiska och det poetiska” löpa samman, helt i enlighet med Martinsons beskrivning.

Motsättningen mellan dessa poler, och möjligheten att få dem att mötas, är inte den enda utmaning som naturobservatören står inför. En annan spänning som är i oupphörlig verkan i mötet med naturen är den som har att göra med relationen mellan inre och yttre: Om jag använder mitt eget jag och dess reaktioner som redskap för att nå fram till en sann skildring av det jag ser, hur ska jag vara säker på att jag på ett riktigt sätt förmår att skilja mellan mina reaktioner och det som orsakar dem? Jag tänker på hur filosofen Martin Buber i den lilla skriften Dialogens väsen skriver att det inte finns någonstans”där det dialogiska och det monologiska smälter så samman, men även gång på gång tar upp striden med varandra.” Vad han då talar om är kärleken, men jag tänker att hans beskrivning har stor bäring också på det vi diskuterar här, för vad vi har att göra med är en upplevelse eller en känsla som utger sig för att rikta sig mot och veta något om ett yttre objekt, men där risken för projektion hela tiden är närvarande, att det som upplevs blir ett verktyg för den upplevandes känsloerfarenhet, och inte tvärtom. Jag föreställer mig att det är här ord som intuition och självreflektion kommer in; helt enkelt förmågan att med urskiljning observera också sina egna stämningar och på så vis komma närmare en aning om vad i dem som verkligen är framkallade av det yttre, och vad som är det inre som använder sig av det yttre för att gestalta sin egen längtan. Kanske kunde det rentav vara detta Martinson menar när han skriver att den som vill skildra naturen först i ensamhet och tystnad måste ”lära sig sinneskonster som är lika fjärran från det banala konstaterandet att solen går ner, som de är fjärran från den välkända utkikstornsextasen” – där utkikstornets extatiska fröjd då skulle få symbolisera den ena extremen i form av en oreflekterad och omvälvande inre upplevelse, och det krassa konstaterandet av solens nedgång stå för den andre, ett angivande av sakförhållanden som inte tar det inre i anspråk alls.

När jag talar om den sanning som skulle kunna uppnås genom sådan låt oss kalla det utåtriktad introspektiv uppmärksamhet är det förstås ändå en annan sanning än den som skulle kunna vinnas på strikt vetenskaplig väg. Också om detta påminner oss Martinson (i essän ”Stämningsprovet”): ”Diktarens klarhet kan aldrig vara filosofens eller vetenskapsmannens, ty vore den detta, så kunde diktaren liksom filosofen och vetenskapsmannen förlita sig på logikens lagar och forskningens verktyg. Men nu kan han inte detta. ”

Det kan han inte – men å andra sidan tror jag att vi gör klokt i att heller inte förutsätta någon direkt motsättning mellan dessa olika typer av klarsyn. Jag tänker återigen på en passage hos Martin Buber, denna ur hans Jag och Du, där han beskriver hur han betraktar ett träd. Sätten, skriver Buber, att se detta träd på är många: Som en rent estetiserad bild; grenarnas sprittande grönska, stammens pelare överlupen av ljus. Eller, som en rörelse: savens stigning, rötternas sugning, bladens andning, det dolda växandet; jag kan inordna det i en art och förstå det som ett exemplar. Jag kan också välja en än mer abstrakt beskrivning: Trädet – liksom allting annat i naturen – kan jag betrakta som en enskild, flyktig manifestation av allmänna och eviga naturlagar, och inget mer.

Men, fortsätter Buber, det kan också ske, genom vilja och nåd på samma gång, att mitt betraktande får mig att inneslutas i relation till trädet; att trädet blir ett Du inför min blick. En sådan erfarenhet utesluter inte något av de andra betraktelsesätten, utan förenar dem alla i ett slag; det finns ingenting jag behöver bortse ifrån, ingenting jag måste glömma, för att på detta sätt verkligen se.

Och här tror jag att Buber talar om någonting verkligen centralt: Att den djupare klarheten inte på något sätt annullerar den sakliga, den vetenskapligt betingade om man så vill. Det vill säga: Det ”centralt anade” och det ”faktiskt sedda” förblir två sätt att närma sig samma sak, två aspekter på det betraktade som inte på något sätt utesluter varandra. Det oförklarliga – i brist på ett bättre ord – tränger inte bort det förklarliga, utan fördjupar det.

Men också omvänt, det vill säga att förutsatt att vi accepterar det oförklarliga som givet, kan det berikas av den mänskliga tanken. Berikas, kanske till och med räddas – som när det kosmiska perspektivet hos Martinson befriar betraktandet av ett högrest berg från att reduceras till ett harmlöst vykortsmotiv.

Jag skulle här vilja återkomma till Martinsons fråga om var naturen ska sökas, och göra ett försök att utveckla ännu ett svar på den, möjligen från ett lite annat håll.

Var ska naturen sökas? Tar vi ordet ”natur” i ”naturvetenskapens” bemärkelse så är svaret i viss mening uppenbart: Det finns ingenting som inte i grunden är natur. Också människans mest extravaganta teknologiska byggen, varje kulturellt fenomen oavsett hur raffinerat, de mest oorganiskt uppbyggda strukturer: De är konstruerade av ett däggdjur vars ursprung liksom alla andra varelser är evolutionens blinda processer, men inte nog med det: alla dessa ting som människan bygger för sig till synes i opposition mot naturen, lyder i grunden under samma enkla kraftlagar som allting annat, består av samma regelbundet styrda materia, och är i detta avseende i lika hög grad som allt annat natur. ”Var som helst, ja, helst var som helst” – med en sådan syn blir Martinsons uppmaning en truism.

Nu är det förstås inte i första hand detta bruk av ordet natur som är det som Martinson avser, inte heller är det detta som vi oftast avser när vi talar om natur. Snarare använder vi det ofta just som en slags negativ definition till våra mänskligt upprättade strukturer: Detta, säger vi oss, är kultur – just eftersom det inte är natur.

Men jag undrar om det inte ändå kan finnas skäl att föra in ett annat begrepp i vår meditation över Harry Martinsons fråga om naturens lokus, nämligen ”det vilda”. Det är ett begrepp som också leder oss tillbaka både till Martinsons svar på sin egen fråga – ”var som helst, ja, helst var som helst” – men också till det hos honom som jag uppfattar som en kritik av synen på den icke-mänskliga omgivningen som ”landskap”. Det vilda är ett ord som kommer till oss huvudsakligen i två former: Dels i form av föreställningen om någonting yttre, ”en vildmark”, dels genom tanken på ”vildhet”, en anspelning på någonting som snarast verkar i det inre.

Den ytliga kulturella tanken – för övrigt kanske samma tanke som är snar att reducera den naturliga miljön till ett pittoreskt landskap – föreställer sig gärna vildmarken som ett avgränsat område. Det är en syn som kanske manifesteras allra tydligast genom skapandet av naturreservat – och har som sin förutsättning att vi, som Paul Shepard uttryckt det, accepterar de ekonomiska intressenas övertagande och exploatering av allt det som vi inte väljer att kalla vildmark, det vill säga allting annat.

Mer intressant för denna diskussion är i så fall, tror jag, ordet vildhet: För vad vi ska minnas är att människan i och för sig må ha tämjt sig själv på alla upptänkliga sätt, men domesticerad är hon inte i strikt mening: Det vill säga, på genetisk nivå är människan fortfarande i stort sett lika vild som när den plats där hon först slog upp sina ögon inte var ett artificiellt upplyst sjukhusrum, utan en soldisig dunge på den vidsträckta savannen.

Insikten om detta knyter an såväl till Martinsons diskussion av naturobservationen – vi kan tänka oss det som ännu är vilt i oss själva som just det som ännu har förmågan att, ofta högst omedvetet, uppfatta, reagera och ge svar på det som ännu är vilt omkring oss – som till det som hos författaren går att uppfatta som en ganska drastisk civilisationskritik. Vårt nuvarande tillstånd är, skriver Martinson, ”inte ett möte och ett umgänge mellan natur och kultur, men en sjukdom inom begreppsparet naturen-kulturen”.

Jag kommer att tänka på tekniksociologen Jaqcues Ellul, som upprättar en strikt dikotomi mellan teknik och natur, motiverad av det faktum att det artificiella och det naturliga opererar enligt vitt skilda logiker, och därmed aldrig kommer att kunna samexistera i någon symbiotisk mening: Det ena, skriver Ellul, besegrar och tränger med nödvändighet ut det andra: Den storskaliga teknikens artificiella strukturer ”förstör, eliminerar eller kuvar den naturliga miljön, och tillåter den varken att återhämta sig eller att ens ingå i en symbiotisk relation till dem. […] På samma sätt som en vattenkraftsanläggning tar vattenfall och leder dem in i dammar, absorberar den teknologiska miljön den naturliga. Vi närmar oss hastigt en tidpunkt då det inte längre överhuvudtaget kommer att existera någon naturliga miljö.”

Om ordet ”natur” i många sammanhang bär på dessa ekonomiska konnotationer, naturen som något som bara ännu inte omvandlats till mänsklig nytta genom resursutvinning, omdaning och anpassning – enligt det synsätt som gör naturen till en form av råvarubank, och förstår mänskligt välstånd inte som rent vatten, bördig jord och luft som går att andas, utan som summan av de mänskligt skapade produkter som är möjliga att åstadkomma med hjälp av dessa ting.

I detta schema placerar sig till vilda en liten bit utanför – om naturen bär på ett löfte om att kunna göras nyttig genom omvandling till mänsklig nytta, bär det vilda på ett hot om att för evigt motsätta sig en sådan process. Och samtidigt är, som den amerikanske författaren Gary Snyder formulerat det, det vilda inte kaos; det vilda ”är det obeständigas ordning”, bara inte den statiska ordning som vårt kulturella tänkande gjort os förtrogna med, utan istället en ordning där det ordnade är i oupphörlig rörelse, såväl inom som utom sig självt.

Och visst är det väl just av denna ordning Martinson låter oss få en aning när han beskriver ekoxe, kungsljus och hagtornsfjäril – samtidigt som han i hela sin gärning påminner oss om att den enda väsentliga naturskildringen är den som utgår från att också det egna jaget omfattas av denna natur; den som odlar en lyhördhet som utgår från att låta det yttre försätta det inre i rörelse. Det finns någonting inuti mig för vilket dessa varelser som kravlar, doftar och fladdrar omkring mig inte alls är främmande, utan tvärtom djupt, djupt välbekanta.

Det inre blir ett instrument, och kopplingarna mellan inre och yttre blir för ett ögonblick både påtagliga, och verkligare än något annat. ”Jag försöker”, skriver Martinson, ”göra tinget, händelsen eller fenomenet rättvisa genom stämningar”. Och botten för denna strävan är som jag ser det just en insikt om att någonting oförstörbart i det mänskliga ännu svarar på de yttre skeendena genom att låta sig försättas i dessa stämningar, någonting i oss som kan te sig på en gång samtidigt skrämmande och trösterikt.

Det är också denna insikt som bor i en utsaga som att ”det enda instrument som är möjligt att använda vid sådan forskning” är ”tilliten till ingivelsen, tron på den naturliga intuitionen”. Och vad är då denna naturliga intuition, om inte spåren i människan av det faktum att hon och alla hennes sätt att uppleva världen en gång blivit till i intimt samspel med doftande blommor, strömmande vatten, fågelstjärtarnas bjärta färger och hjortarnas flykt – insikten om att den omgivning mot vilken vi riktar vår uppmärksamhet i denna högst konkreta mening redan är införlivad i allt det vi är.

Det monologiska ger, i det uppmärksamma betraktandet av naturen, i djupaste mening vika för det dialogiska: det som på en gång söker, får och ger ett svar.