Om man får tro Harry Martinson (och signaturen -ik i Dagens Nyheter) är det i år 100 år sedan författaren ställdes inför en exekutionspatrull, anklagad för spioneri.
Vi läser med viss spänning om detta i ett tidningslägg från 27 november 1933.
Den här historien får bara några rader i Johan Svedjedals eminenta biografi, vilket måhända kan tas som intäkt för att det finns skäl att ta uppgiften med en nypa salt.
”Jag kommer ihåg en historia från en sydamerikansk revolution, någonting av det tråkigaste och mest glanslösa man kan tänka sig. Det var så att jag tillsammans med två kamrater år 1923 ställdes inför en arkebuseringspluton i Rio Grande som spion. Vi hade klart för oss att vi säkert skulle dö, men det utlöste egentligen ingen tanke alls; man mindes kanske folk som man känt och undrade om de skulle få veta det här, något annat var det inte.”
Man kan inte hävda att Martinson överdramatiserar den här situationen. Snarare är det en minimalism värdig Hemingway han här ger prov på.
Kanske är det ändå det lyckliga slutet som så att säga desarmerar hela historien: ”det kom nämligen en officer som kunde läsa franska, och han tittade på mitt pass och konstaterade att vi med sannolikhet voro ofarliga för revolutionen.”
Nåväl, innan Martinson och hans kamrater blev helt frisläppta, tvingades de iklä sig uniform och bekämpa det fientliga kavalleriet, eller närmare bestämt de stackars djur som ingick däri: ”En sydamerikansk revolution är nämligen nästan bara hästslakt”, yttrar Harry Martinson världsvant.
Man frågar sig förstås om Ernesto ”Che” Guevara skulle ha hållit med om den karakteristiken.
Vem signaturen -ik som intervjuade Harry Martinson anno 1933 var, kan vi i nuläget bara gissa. Kanske är det DN-reportern ”Henrik” som har förkortat sin signatur till enbart de två sista bokstäverna. I så fall är det bekantingen Alf Henrikson som så väl har förvaltat Martinsons berättelse.
Ingemar Lönnbom