Månadens Martinson april 2021 – av Irmeli Romo

Harry Martinson – Ett träd med vitt förgrenade rötter 

Finns det någon svensk författare som är lika närvarande idag som Harry Martinson? Den frågan ställer jag mig ofta. Många gånger är det som att vandra i tillvarons skog och ständigt snubbla på rötter som får en att stanna upp och fundera. Rötterna är Martinsons verk, som med ett djupt och förgrenat nätverk har kunnat gräva sig fram till oss människor genom olika medier med sitt budskap. Martinson är själv den daggmask i hans dikt ”Den nedre bonden” (Daggmasken) som förvandlar och arbetar, men till skillnad från daggmasken arbetar Martinson inte i det tysta utan andra lånar sina röster till att förgrena hans verk. Förra veckan (26/3) snubblade jag över P1:s Dagens dikt och vad kunde jag höra då? Jo, ”Daggmasken” uppläst av Harry Martinson själv i en inspelning från 1952. Dikten ingick i serien ”Folkets dikt”.

Men den dagen hade jag inte snubblat färdigt. Ihopkrupen i soffan låg jag och läste Stina Ekblads självbiografi Här brusar strömmen förbi. Ekblad har med en kopia i boken av en avskrift hon gjorde av Martinsons dikt ”Övertalning”, när hon gick i skolan. Med sin välformade och barnsliga välskrivningsstil återger hon dikten, som var en tröst för henne mot rädslan inför ”det stora mörkret”.

                      Inget skrämmande i berget, mitt barn.

Inget skrämmande i skuggorna omkring oss.

Inget skrämmande i enarna, som hasta efter oss.

Det är bara natten, inget skrämmande.

Lilla handen i min hand.

Det blir så, när det blir natt, barn. 

Men rotsystem är vida förgrenade och Martinsons verk sträcker sig över flera genrer. Någon vecka tidigare hade jag läst Nina Burtons essäberättelse Livets tunna väggar och där hade jag också snubblat över en Martinson-rot. En rot som började, om jag ska vara kronologiskt korrekt, i ”Myrstacken” och ändade i ”Myrväggen”. Burtons sommarhus har invaderats av myror och hon ger en lång naturvetenskaplig beskrivning av myrornas liv och egenskaper i sin essä Myrväggen, och deras betydelse för allt liv, men hon frågar sig om hon kan älska myror, framför allt om de bor i ens väggar. Hon har förlorat aptiten och misströstar, men då minns hon en naturessä, Myrstacken, (ur Midsommardalen) av Martinson, där han beskriver hur man förr ”öst in hela myrstackar i husväggar, för barren och jordmönjan var en billig isolering som ansågs hålla ohyra i schack”. Martinson beskriver också problem med kärleken till myror. ”Själv älskar jag inte myror. Jag har varit i trakter där de pinat mig dag och natt”, skriver han, men ändå, hans känsla för myrornas slit och den oändliga tid de har ägnat, finner ett uttryck i Myrstacken, och han skriver vidare ”Men räkna barren! Varje barr har släpats av en liten varelse, synats, lagts till rätta, inpassats. Då svindlar man. Liksom inför himlens stjärnor svindlar man inför skogarnas blinda flit.”

Burton skriver att hon började skämmas för att hon förlorat proportionerna, för myror är ganska harmlösa små varelser och de har som Martinson skriver funnits i evigheter och att de är små gör dem inte mindre värda, för både myror och människor är sammansatta av atomer med elektroner i banor runt omkring, liksom planeter runt stjärnor, det lilla speglas i det stora.