Jag skruvar lampan ner och bjuder frid
Vårt sorgespel är slut. Jag återgav
Med sändebudets rätt från tid till tid
Vårt öde speglat i galaxens hav
(Aniara, ur sång 103)
Slutet av 1950-talet, ett studentrum i Lund: Jag ligger på min säng och lyssnar med slutna ögon ‒ skrämd men också fascinerad ‒ till Ulf Palmes helt fantastiska uppläsning av Aniara i radion ‒ förmodligen som radioföljetong. Jag hade läst åtminstone delar av verket, men denna uppläsning gjorde ett omvälvande, bestående intryck på mig, och när Aniara nämns idag ‒ och det sker allt oftare ‒ hör jag fortfarande inom mig Ulf Palmes mörka men också så ödesmättade röst.
Nu när jag nått minst sagt ”mogen” ålder, kan jag än mer förundras över Harry Martinsons visionära syner och hans sätt att kunna förmedla dem till läsare av så olika slag. Hur kunde alla dessa visioner rymmas inom honom? Och hur kunde han ge dem en sådan gestaltning i ord, att de fortfarande efter mer än ett halvt sekel fortfarande är så drabbande? Kanske ännu mer i dag, ännu mer skrämmande, när världens undergång tycks rycka allt närmare på grund av vår egen förstörande framfart, och när maktberusade härskare förfogar över massförstörelsevapen tillräckliga att förgöra allt och alla?
Disa Lundgren
2 comments for “Månadens Martinson februari 2019”