I en nyligen utgiven skrift i den nystartade serien MATERIAL av Svenska Vitterhetssamfundet undersöker professor emeritus Johan Svedjedal några av korrekturen till Den förlorade jaguaren (1941). Det är ett sällsynt intressant åskådliggörande av Harry Martinsons kreativa process. Korrekturbladen är fulla med Harry Martinsons ivriga ändringar och man kommer oerhört nära den litterära processen.
Svedjedal kontextualiserar också den biografiska situationen som Harry befann sig i vid den här tiden. Han hade brutit med Moa Martinson och även sin förläggare på Bonniers för att publiceras av Norstedts. En något vilsen Harry söker i Den förlorade jaguaren – men hittar han rätt? Vilket sorts verk hade det blivit med Moa och förläggaren på Bonniers som kreativa bollplank?
Svedjedal visar genom urvalet av korrekturet flera exempel på delar med mycket hög litterär kvalitet som inte togs med i det slutgiltiga verket. Det är en riktig fröjd att få ta del av Harrys karakteristiska handstil och perfektionistiska process. Avsnitten i skriften kretsar kring tre kompanjoner på ”pampan” i Uruguay. De är på väg till Brasilien för att se (och flå?) Jaguaren. Det är en hård och krävande vandring men vännerna ger sig inte. De längtar hem men vägen hem passerar ner över ekvatorn och sedan upp igen, får läsaren veta.
Det kosmiska perspektivet är ständigt närvarande. Ena stunden riktas blicken mot den glödande lägerelden med brinnande komockor. I nästa stund vänds den mot en stjärnbeströdd himmel. Min stora beundran för Harry Martinson ligger bland annat i just hans förmåga att växla mellan perspektiven. Och som vanligt påminner han oss om vår kosmiska situation men även avstånden på jorden – som vi kanske förlorat bekantskapen med?
”Att vara fjärran i världen ingav en tillfredsställelse som liknade mod. Man var där borta, långt, långt där borta, hundra molnbankar, hundra regnväder och hundra vackra väder bakom den längst bort synliga molnbanken därhemma i Europa, och man gungade som i svindel när man tänkte därpå, ty då tänkte man genast på allt jordklotet och såg i en vision dess oändliga storlek, ja, dess storhet utöver allt förstånd.”
Till slut tar berättaren ett kliv tillbaka och fäller sin dom. Att vandra sant är att lägga föreställningarna åt sidan och vara öppen för det som inte var resans mål.
Semir Susic