Åke Widfeldt. Foto: Rune Liljenrud.
Om Harry Martinsons flyktbenägenhet och frihetsbehov skriver Magnus Haglund i en insiktsfull och engagerad artikel (”Alltid på väg”) i Göteborgs-Posten den 19 juli. Han menar att Martinsons nomadtänkande är ”gammaldags men absolut inte föråldrat” och jag håller verkligen med honom.
Harry Martinson var en av 1900-talets banbrytande svenska poeter som ständigt är aktuell även i vår tid. Fredrik Nybergs Att bli ved (Norstedts 2013) är ett nutida exempel på en diktsamling som låter ”liknelsernas vind” blåsa, den språkliga vind som Martinson talade om och själv lät svepa fram i sina texter. Magnus Bremmer har i en recension i Svenska Dagbladet påpekat detta och konstaterat att det just är ”Martinsons ord som blåser in med full kraft” medan han läser Nybergs poesibok.
Ett annat exempel på Martinsons betydelse i dag är hans relation till Tomas Tranströmer. Enligt Tranströmerforskaren Niklas Schiöler har Tranströmers hustru Monica intygat att ”Harry Martinson är väl den svenska poet som står Tomas närmast. Där Tomas verkligen känner att det finns ett släktskap.”
Att Martinsons texter ”absolut inte” är föråldrade gäller också hans prosaberättelser, där Nässlorna blomma intar en särställning. Inte minst dess dramatiska tillkomsthistoria har gjort denna oförglömliga barndomsskildring speciellt intressant. Magnus Haglund skildrar hur Martinson tillsammans med Moa och en av sönerna ute i skogen fick gräva upp de delar av manuskriptet som han lämnat kvar sedan han rymt från hustrun.
Som källa till denna remarkabla händelse anger Haglund Staffan Söderbloms Martinsonbok från 1994, men nämner inte att Söderblom i sin tur citerar ur Sonja Erfurths Harry Martinsons 30-tal (1989). Erfurth anger som källa en intervju med Harry Martinsons andra hustru Ingrid.
En som verkligen ansträngt sig att bringa klarhet i manuskriptets öden och äventyr är Bengt E. Anderson som i sin doktorsavhandling om Nässlorna blomma, Att rannsaka en barndom (2000), konstaterar apropå ned- och uppgrävningen av manuskriptet: ”Huruvida denna upplysning är korrekt eller inte kan inte bekräftas eller tillbakavisas med stöd av oberoende källmaterial.” Själv har emellertid Anderson specialgranskat originalmanuskripten och inte funnit några tecken ”på att den tidigare färdigställda manuskriptdelen legat i jorden”.
Hur det nu än förhåller sig med detta kan jag bara förena mig med Magnus Haglund i glädjen över att manuskriptet till Nässlorna blomma till slut kunde skickas till bokförläggare Tor Bonnier den 25 september 1935 och en av 1900-talets stora svenska berättelser kunde komma i tryck. Läs gärna mer om de spännande händelserna sommaren 1935 i Harry Martinson-sällskapets årsbok Brev kring en resa utan mål – Harry, Moa och herrarna Bonnier (2011) där Bengt E. Anderson presenterar och kommenterar alla de brev där detta triangeldrama utspelas.
Åke Widfeldt