Den 13 oktober var det exakt 65 år sedan Harry Martinsons Aniara landade på Sveriges bokhandelsdiskar. Boken är i flera avseenden ett barn av sin tid, djupt förankrad som den är i sin samtids tankemönster. Men samtidigt är den visionär på ett sätt som det är svårt att se att varken Martinson eller någon annan i 1950-talets Sverige kunde föreställa sig. Förvisso skriver han i förordet till pocketutgåvan från 1963 att han under arbetet med Aniara kände sig som ”ett medium och som en rapportör ur sin egen tid”, men att boken skulle vara lika angelägen 65 år senare var sannolikt dolt för hans upplevda klärvoajans.
Aniara föregrep på många sätt vår tids fasa för vad vi, mot bättre vetande, håller på att förvandla jorden till; budskapet om ett hotat eller förlorat paradis ekar med tilltagande styrka in i vår tid, och människans tillkortakommanden är fortfarande desamma. Men istället för kalla krigets hot om kärnvapenkrig, är det rädslan för klimatförändringarna och den globala uppvärmningens konsekvenser – torka, översvämningar, mat- och vattenbrist – som nu fyller oss med förfäran. För mot människan tycks det inte finnas något skydd, varken i Martinsons 1950-tal eller i vårt 2020-tal.
Så här i backspegeln kan man också konstatera att mycket av det som för dåtiden framstod som ren science fiction idag är verklighet. När Aniara kom ut fanns, som Gunnar Tideström framhåller i boken Ombord på Aniara, inga satelliter i omloppsbana runt jorden, inga bemannade rymdfarkoster hade lösgjort sig från planetens gravitationsfält och än mindre landat och gjort avtryck på månen. Men trots det, eller kanske just därför, lever Martinsons klassiska rymdepos vidare i egenskap av en osedvanligt vackert berättad men samtidigt kompromisslös dystopi, vars grundläggande budskap reser lika trängande existentiella frågor nu som då.
* * *
Boken släpptes lördagen den 13 oktober 1956 och mer eller mindre från dag ett drabbades Sverige av Aniara-feber, som har hållit i sig allt sedan dess. Vägar, båtar, restauranger, hotell, litterära priser, byxmodeller, skivbolag, bestickserier och porslin uppkallades efter boken. I den psykologiska debatten myntades begreppet Aniarabarn, och inom kultursfären har diktverkets inflytande varit i det närmaste oöverblickbart: opera, teater, balett, musikal, skivor, datorspel, bildkonst, böcker, seriealbum och spelfilm är några av de konstformer där Aniara gjort avtryck genom åren.
Aniara är en lång episk dikt bestående av 103 så kallade sånger. Men redan tre år innan den publicerades hade Martinson introducerat de inledande 29 sångerna under namnet ”Sången om Doris och Mima” i diktsamlingen Cikada. Om dessa skrev Dagens Nyheters dåvarande lyrikkritiker, Johannes Edfelt: ”Denna utopiska dikt har ett klart fasthållet syfte, den vill väcka till eftertanke och besinning inför de fruktansvärda perspektiv som förstörelsemedlens utveckling öppnar i vår tid. Det är en cyklisk dikt som i vår litteratur är unik åtminstone genom sitt ämnesval. Är den unik också som lyriskt konstverk? På den frågan kommer kanske svaren att divergera.”
Edfelts antagande skulle visa sig allt annat än grundlöst. Redan sångerna i Cikada delade kritikerkåren i de som betraktade dem som en unik kombination av versepos och science fiction och de med en mer avvaktande inställning. När sedan det fullbordade verket kom blev det än tydligare att svaren på Edfelts fråga faktiskt gick isär. Men alldeles oavsett detta är det, som Bengt Landgren konstaterar i konferensrapporten Efter femtio år: Aniara 1956-2006, ”få litterära verk från svensk efterkrigstid som blivit föremål för ett så intensivt intresse i såväl svensk som utländsk (inte minst tysk) litteraturvetenskaplig forskning som Aniara”.
* * *
För egen del läste jag Martinsons versepos första gången som 16-åring, utan att imponeras. Så här i efterhand är det nog inte orimligt att tänka sig att det berodde mer på att jag inte var mogen för verket, än några tillkortakommanden i eposet som sådant. Jag minns att jag fann både den tekniska och i vissa fall helt nybildade terminologin samt blandningen av olika versmått svårbegriplig. Redan i sång 2 omtalas till exempel Aniaras start som en ”gyromatisk fältavlösning” och i sång 6 beskrivs Mimas arbetsprocess som ”elektrolinserna ger grundrapport / till väljarcellerna och fokusverken samlar / indifferenta tredje verbens tacis”. Denna svårgreppbara nomenklatur tillsammans med den berättande diktens bundna form och en salig blandning av blankvers och andra versmått, blev mer än mitt unga och litterärt ännu oprövade sinne klarade av.
Min förståelse av verket underlättades knappast heller av de många och ständigt återkommande allusionerna, allegorierna och metaforerna. Därför missade jag oförglömliga partier och en bild- och ordprakt som vid senare läsningar fastnat i mitt minne, såsom den stenstumt döves vittnesbörd, sången om Karelen, berättelsen om den blinda poetissan från Rind, den sällsamma dikten om det ensamma spjutet som far genom rymden, framställningen av Aniara som en blåsa i Guds andes glas, samt den sublima epilogen där författaren släcker ner när sorgespelet nått sitt slut.
Pocketutgåvan från Aldus förlag från 1974 åkte därför snabbt tillbaka in i bokhyllan efter avslutad läsning. Men trots svårigheterna jag erfarit när jag läste Martinsons rymdepos, lämnade det mig aldrig. Det låg där och gnagde och irriterade. I takt med att tiden gick blev jag mer och mer övertygad om att jag hade missat något, att mitt kategoriska avfärdande av boken kanske varit förhastat. Detta till trots skulle det dröja många år innan jag till slut återvände till goldondern Aniara och dess oåterkalleliga färd i den oförsonliga och mörka rymden.
Det som omsider lockade mig tillbaka till Martinsons egensinniga och originella verk, var dels en växande insikt om dess heterogenitet av ”högt” och ”lågt”. Självklart hade det skrivits både epos och science fiction långt innan Aniara, men ingen hade, som Sara Danius poängterar i sitt bidrag i Efter femtio år: Aniara 1956-2006, kommit ”på tanken att kasta ut jamberna i rymden och skapa episk dikt av en sf-fantasi”. Men Martinson var, fortsätter hon, ”så förbluffande fräck” att han korsade ”Homeros med Star Trek”. Och i så motto är Aniara en särdeles oförvägen skapelse; formen är hämtad från den höglitterära episka dikttraditionen, med rötter i klassiska verk som Gilgamesh, Odysséen, Kalevala och Paradise Lost, och innehållet från en genre som alltid, och mycket oförtjänt, beskrivits som oseriös förströelse och spekulativ verklighetsflykt. Öst må vara öst och väst må vara väst, men det är uppenbart att de två kan mötas, för att parafrasera Rudyard Kipling.
Men det var inte enbart diktverkets hybriditet som fick mig att åter plocka fram Aniara ur bokhyllan; minst lika avgörande var dess apokalyptiska perspektiv. Medan Dantes färd i Den gudomliga komedin går från helvetet (inferno) till paradiset (paradiso), har människorna ombord på Aniara tvingats bort från sitt paradis i Doris dalar, utan annat slutmål än en långsam och obeveklig död i ett kallt och oförsonligt kosmos. Ingen förlåtelse står att finna för människans brott mot skapelsen, ingen möjlighet till botgöring; skulden är hennes och enbart hennes. Det är hon som är tragedins tragedi och mot henne finns, som framgår i sång 26, inget skydd:
Det finnes skydd mot nästan allt som är
mot eld och skador genom storm och köld
ja, räkna upp vad slag som tänkas kan.
Men det finns inget skydd mot människan.
Mer än 40 år har passerat sedan jag gjorde min första bekantskap med rymdskeppet Aniara, och drygt 30 år sedan min första omläsning. Till följd av en, får man förmoda, litterär och intellektuell mognad hade jag då förlikat mig med och insett storheten i Martinsons diktverk, ”som oftast stampar kraftfullt fram genom rymdhavet på jambisk grund och är prydd med milda rimklanger”, som Olof Lagercrantz uttryckte det i sin Aniara-recension i Dagens Nyheter. En viss lekmannainsikt i astronomi underlättade också förståelsen av den tekniska apparat som pryder Martinsons verk. De hinder som stört min ungdomliga läsning försvann alltså i takt med att åren gick, och för varje omläsning växte också insikten att det finns många olika sätt att läsa Aniara. Och än idag håller jag den första omläsningen som en av mina största läsupplevelser.
Det mångbottnade verket med alla sina infallsvinklar och perspektiv öppnade under kommande omläsningar upp sig som en solfjäder inför mina ögon, och jag blev varse Martinsons säregna begåvning och skaldefantasi. Hur många gånger jag sedan återvänt till verket, ibland för att läsa det från pärm till pärm och vid andra tillfällen bara enskilda sånger, vet jag inte. Ett är dock sant och visst, få andra böcker har prövat och berikat mitt intellekt på samma sätt som när jag förlorat mig in i stjärnesången om rymdskeppet Aniaras mångtusenåriga färd mot Lyran. Aniara är och förblir, i sin storslagna förening av poesi och teknik, ett av den svenska litteraturens mest utmanande bokverk, konstnärligt såväl som intellektuellt. Och det kan varken tid eller rum ändra på.
Richard Ohlsson är bibliotekarie och författare. I samband med att det den 13 oktober var 65 år sedan Aniara gavs ut skrev han denna artikel i Ölandsbladet som Sällskapet nu fått tillstånd att återpublicera.
Not. Det finns olika källor angående när Aniara fanns i bokhandeln men Sällskapet har den 12 oktober som officiellt datum baserat på Carl Otto von Sydows Martinson-bibliografi – idag ett datum känt som Aniaradagen. Red. anm.