Lennart Nilsson på språng 1946.
Några av de mest kända porträtten av Harry Martinson togs av mästerfotografen Lennart Nilsson, som avled den 28 januari. De båda naturskildrarna möttes redan på 1950-talet. År 1959 gav Lennart Nilsson ut en bok med namnet ”Liv i hav” där Harry Martinson i ett förord skriver mycket uppskattande om fotografen.
Efter en inledning där Martinson resonerar kring det allt ökande bildflödet (han skulle bara veta!), beskriver han hur han ändå kan finna bilder som inte är en del av det allt snabbare tidsflödet:
De fotografiska naturböckerna hör till denna grupp. De hjälper oss att dröja vid annat än ”nyheter” och tidskuriositeter. Deras fotografiska bevakning av verkligheten är ägnad det tidlösa.
Bland de förnyande konstnärerna synes mig Lennart Nilsson vara en av de främsta. Han gav nyligen ut ett fotografiskt arbete om myror.
Arbetet blev en stor framgång för fotografen och en seger för Nilsson som naturskildrare. Frågan är om han inte under de år han arbetade med detta verk kom myrorna närmare in på livet än myrorna själva. Han upplevde under arbetet det undret att myrorna från att ha varit små kryp blev jättar. Med en speciell kamerateknik som han själv in i minsta detalj hade förberett och utarbetat, blev det möjligt för honom att komma myrorna lika nära inpå som om han själv hade varit en i myrstacken inneboende Lilleputt och myrorna hans jätte-värdfolk. Resultatet av detta hans sammanboende med myrorna blev också – inte minst tack vare hans enorma envishet – en av de mest avslöjande myrskildringar som någonsin gjorts i bild, kanske rentav den främsta i världen.