Monika Adamson Lindqvist 1958-2017
Vi är många som sörjer och saknar Monika som nu fått lämna sitt på slutet så plågsamma jordeliv.
Monika och jag samarbetade mycket under alla de 11 år hon var med i styrelsen för Harry Martinson-sällskapet. Hon var en av våra idésprutor som ofta kom med nya förslag till aktiviteter i sällskapets regi. Under flera år var hon ansvarig som webbredaktör för vår hemsida och påbörjade den utveckling som varit så viktig för vår digitala information. Det var faktiskt också Monika som lanserade T-tröjan med inskriptionen ”Det är ont om jordklot” som blivit en viktig del i spridningen av Martinsons syn på vår hotade miljö. Inte minst på Bokmässan har de svarta tröjorna väckt stor uppmärksamhet.
För oss i sällskapet har det länge funnits en strävan att väcka ungdomars intresse för Martinsons texter. Även på detta område har Monika gjort en fin insats genom att vara med och utveckla idén att via kontaktlärare bjuda in elever till Bokmässan, där hon också under många år medverkat med stor entusiasm. På senare tid har Monika dessutom ingått i sällskapets valberedning där hon varit en uppskattad medarbetare.
Jag har mer och mer kommit att inse att det är en alldeles speciell sorts människor som på allvar grips av Harry Martinsons författarskap och som, för att använda ett martinsoncitat, ständigt söker efter ”den goda viljan att i besinning vaka och vara”.
Monika var en sådan människa med en glödande iver att sprida Martinsons och andras budskap om den goda viljan vidare. Så här skrev hon i Månadens Martinson, maj 2012, efter att ha berättat om Tomas Bannerhed, ”en diktare i sann martinsonsk efterföljd”:
Jag deltar i en liten läsecirkel ”Vi nio” som till nästa gång just ska ha läst Bannerheds bok ”Korparna”. Att jag ger den höga omdömen är nog lätt att gissa. Dessutom älskar jag vinden, seglingen, passaderna och varför inte paradigmskiften – för att nu greppa det mesta. Men i liten skala står jag hur som helst själv nu för en liten förändring genom att jag ger plats för nya krafter till styrelsen. Sedan hoppas jag givetvis att många fler både inom och utom sällskapet vill kommentera Martinsons diktning och prosa och därmed bidra till att lyfta den än mer (om möjligt) till vår egen tid, att låta nya vindar testa bärigheten i texten.
Åke Widfeldt