Reaktioner efter dokumentären om Harry Martinson och Eyvind Johnson

Dokumentären Harry och Eyvind – Nobelpriset som förstörde allt i SVT har på det stora hela fått goda recensioner. Den har till och med fått olika skribenter att ge sin egen bild av händelserna i samband med att de båda författarna Martinson och Johnson fick den hedersamma utmärkelsen.

Här gör Dan Sjögren en sammanfattning av en lång artikel i Svenska Dagbladet, därefter kommer ytterligare några pressröster och inlägg i sociala medier.

SOM EN GOLGATAVANDRING

Svenska Dagbladets reportage ”Han grät den dag han fick priset” (6/10-24) var på många sätt berömvärt – ambitiöst, noggrant, byggt på många och för mig delvis okända källor, väl bildsatt, stilsäkert skrivet och dramatiskt byggt (nog nödvändigt, artikeln spände över fyra sidor).

Lite egendomligt var väl bara att man lagt in en faktaruta med tips om vart de som funderar på att ta sitt liv kunde vända sig.

Skribenten Christian Daun betonar, precis som Johan Svedjedal i sin stora biografi, att direkt kritik mot Martinsons författarskap bara förekom ”sporadiskt” och att ”hyllningarna var mångfalt fler”.

Den våldsamma kritiken riktades i stället mot Akademien som hade valt två av sina egna. Men även de attackerna ”sårade honom djupt”, skriver Daun och samlar sig sedan till en drastisk summering: det hela ”borde ha varit en kröning… men hade förvandlats till gatlopp, ja, närmast en golgatavandring”.

Daun citerar därpå Per Rydén som i en memoarbok skrev att det är många ”som har anledning att skämmas” för att de inte ingrep till pristagarnas försvar. Denna personliga plåga ”blir bara värre med åren”, tillade Rydén. 

Så är det inte för Sven-Eric Liedman. Han reagerade med en svordom när han 1974 fick veta att Martinson skulle prisas. ”Åh, det var det djävligaste!”, utbrast han, och menade bland annat att Martinson var ”fruktansvärt passé”. Det hela citerades i GT som gjorde en ”drevartikel” (redan innan pristagarna var utsedda!).

Det var ju bara en ”spontan reaktion”, säger Liedman nu i Dauns artikel, ”det borde inte ha varit alltför smärtsamt för Martinson”.

Det var värre med Sven Delblanc och Olof Lagercrantz, menar han, ”deras sågningar var mer genomtänkta”.

Själv har han haft femtio år på sig att tänka genom sin egen sågning. ”Trots detta känner Sven Eric Liedman ingen ånger”, konstaterar Daun.

Dan Sjögren

FLER REAKTIONER FRÅN REDAKTIONER OCH ANDRA

Den som vill läsa hela artikeln av Christian Daun kan klicka här (Länk som kan leda till betalvägg).

Johan Croneman i Dagens Nyheter trodde att dokumentären skulle få fler unga att läsa litteratur: Läs här (kan vara bakom betalvägg)

Göran Greider har i Aftonbladet vissa problem att balansera sitt tyckande och skriver apokalyptiskt att detta var litteraturens sista strid. Läs här (länk)

En insiktsfull kommentar av den kunniga och välformulerade skribenten Lars Lönnroth (Professor emeritus i litteraturvetenskap mm mm) på Facebook kan vara värd att citera: ”Gårdagens tv-program om Eyvind Johnsons och Harry Martinsons nobelpris var en hemsk och gripande historia. Två av Sveriges främsta diktare plågades och förnedrades när de i stället borde ha hyllats för ett pris som de båda faktiskt förtjänade. Men var det verkligen sant som Gyllensten och andra menade att de drevs i döden av avundsjuka vänsterkollegers ondska? Sven Delblanc och Olof Lagercrantz hade ju faktiskt rätt när de hävdade att Svenska Akademien inte borde ge pris till sina egna ledamöter. Dessutom var faktiskt varken Johnsson eller Martinson – till skillnad från Pär Lagerkvist och Tomas Tranströmer – välkända internationellt när de fick sitt nobelpris, vilket därför väckte förvåning och kritik utomlands och ingalunda enbart inom vänstern. Denna utländska kritik framhölls tyvärr aldrig i programmet, fast det i själva verket var den främsta orsaken till de båda stora diktarnas oförtjänta olycka, inte de svenska kollegernas kritik mot Svenska Akademien. Men visst kan man i efterhand tycka att den inhemska kritiken blev omänskligt brutal, bland annat av politiska skäl, och att den oskyldige och överkänslige Martinson drabbades på ett förfärligt vis. Själv menar jag dock att det var osakligt av tv att skildra nobelprisets kritiker som renodlade skurkar och banditer.”

Sista ordet är säkert inte sagt i denna historia. Det spår som Lars Lönnroth här pekar ut, nämligen hur Nobelpriset till Martinson och Johnson recenserades och kommenterades i utlandet, är intressant. Det kan mycket väl ha förekommit mycken och vass kritik på all världens kultursidor, något som kanske hade kunnat få plats om dokumentären hade varit längre. Om det är så att den utländska kritik som Lönnroth minns verkligen var omfattande och hård, blir nästa fråga: ”hur mycket betydde det att välrenommerade svenska författare och kulturskribenter skrev som de gjorde? Var det den svenska kritiken som satte de utländska skribenterna på spåret?”. Starka åsikter kan ju väcka resonans hos andra, likaväl som de kan inspirera till mothugg.

Ingemar Lönnbom