Björn Larsson skriver i en understreckare i Svenska Dagbladet, publicerad 11 september, om hur svenska författare översätts och tas emot i andra länder.
Rubriken är Vad har fransmännen emot Astrid Lindgren, men texten handlar en del också om Harry Martinson och om hur exempelvis Aniara inte väckt förväntad anklang i Frankrike.
Björn Larssons essä inleds så här: ”En dag i juni fick jag ett mejl från en fransk förlagsbekant, Anny Romand, som berättade att Harry Martinsons ”Verklighet till döds” skulle utkomma på förlaget Editions Belloni i slutet av året. Med tanke på de kusliga parallellerna mellan Martinsons skildring av vinterkriget i Finland och Rysslands invasion av Ukraina antog jag att det var romanens tragiska aktualitet som förklarade varför den skulle ges ut i Frankrike. Så var det inte. Anny Romand, en stor beundrare av Martinson sedan länge, hade bara råkat upptäcka att ”Verklighet till döds” ännu inte hade översatts till franska.
Detta kan tyckas anekdotiskt men illustrerar vilka tillfälligheter som kan ligga bakom ett förlags beslut att ge ut utländsk litteratur.”
Essän är skriven med anledning av Elisabeth Tegelbergs bok ”Svensk litteratur i Frankrike – förmedling, utgivning, översättning” (CMK förlag) och Andreas Hedbergs bok, ”Ord från norr. Svensk skönlitteratur på den franska bokmarknaden efter 1945” (Stockholm University Press).
