Månadens Martinson maj 2019 – essäspecial av Adam Bergström

En av Harry Martinson–sällskapets yngsta medlemmar, Adam Bergström från Bromma, reflekterar över effektivitetshets och vad det innebär att vara människa med Harry Martinson som utgångspunkt. Adam Bergström deltog i Majdagarna i Vårdinge där författaren Helena Granströms tankar om konsten och vetenskapen gjorde starkt intryck på honom.

I vintras sände Sveriges radio en repris av de tre radioprogram som gjordes till hundraårsjubileet av Harry Martinsons födelsedag år 2004. Där fanns i sin tur många ljudklipp från 1900-talets många radiointervjuer av författaren. Lyssnande på detta hörde jag honom själv uttala det som kanske är den djupaste klangbottnen i hans diktning, och enligt min mening även den största lärdom han har att ge vår samtid:

Det är människans plikt att öppna ett fönster mot naturen, att bli vaken och se vad naturen verkligen kan ge henne. Att gå förstockad och träaktig genom livet är inte bara ett brott utan en avskyvärdhet. Människans första plikt är att vara vaken, att försöka bevara sina sinnens öppenhet.

Martinson har en förmåga att öppna oss, och kanske är det därför så många tycker att hans författarskap är något mer än bara böckerna i sig. Det är som en åder som löper genom våra liv utan att någonsin lämna oss, en källa att hämta outtömlig livskraft ur.

Ibland slås man av tanken att vissa människor kanske helt enkelt föds med en förmåga att se, att ana det outsägliga, att inte bara iaktta livets stämningar på avstånd, utan även kunna stämma sitt eget sinne på samma våglängd. De är konstnärer, vare sig de låter sina konstverk konkretiseras eller helt enkelt bara ser dem, anar dem, lever dem. Men jag tror inte att detta är förbehållet endast ett fåtal. Alla människor föds som konstnärer, det handlar bara om huruvida vi låter denna känslighet nå våra sinnen eller inte. Se till exempel på barnen. Till det yttre kan de verka rastlösa och ointresserade av annat än snabba nöjen och tillfredsställelser. Men den som ser tillbaka på sin egen barndom möter en saga, en dröm, ett stilla förnimmande som hela tiden fanns där under ytan. Då var världen förtrollad på något sätt, utan att för den skull vara mindre verklig. Ja, jag tror nästan att den var mer verklig då. För om barnets förhållningssätt till världen över huvud taget låter sig kläs i ord, då finns det bara ett som passar: närvaro.

Jag minns när jag själv var det där barnet. På den tiden kunde jag inte förstå varför människor som har det någorlunda gott ställt ändå lider. Vad begär de mer än det liv de fått? tänkte jag. Varför kan de inte ta vara på denna gåva som den är? Så ser barnet på livet, som en gåva man bara behöver ta emot.

Men någonting förändras med åren. Och det är en förändring som när den nått sin fullbordan har förvandlat barnet till en vuxen. Först börjar tiden krypa in i livet, och med den också döden. Att se en begränsad tidsrymd framför sig innebär också att man måste se en väg. Så småningom kommer människan bort från livet i sig och börjar snarare tänka på det som ett sätt att leva. Kvar är visionen om den där outtömliga gåvan, men nu är den snarare något som det gäller att gripa efter snarare än att ta emot. Någonstans lever också den forna drömmen, men nu är den bara till för att förverkligas. Glimtarna som anas i barnets ögonvrår fladdrar ännu i det undermedvetna, men nu strävar vi istället efter att fånga dem och hålla dem fast. Till slut blir livet en kamp mot själva tiden. Och detta var det lidande jag inte förstod som barn. Det är en smärta som finns i själva varat, men som samtidigt är något mycket vackert. Ty det är en längtan efter det ouppnåeliga, det är på sätt och vis vägen till Klockrike.

Något som jag tror att de flesta ofta slås av är hur annorlunda en företeelse kan upplevas ur olika tidsperspektiv. När vi längtar efter något kommande eller ser tillbaka på ett minne ter sig allting så mycket bättre och roligare, eller också mer besjälat och stämningsfullt, än det blir respektive varit i verkligheten. Det är önsketankar och efterhandskonstruktioner kan man hävda, men kanske är detta inte hela sanningen. Ty är det inte så, att i de flesta stunder vi upplever är vi fjättrade av tiden, av att älta det som varit, av att planera, oroa oss för eller helt enkelt tänka på det som förestår. När vi däremot blickar framåt eller bakåt ser vi istället varje stund som en fredad enskildhet. Då kan vi uppleva de stämningsvärden som vi inte på ytan blir medvetna om, men som en djupare finkänslighet inom oss fångar upp och bevarar. Märkligt nog verkar många av oss förnimma nuet mer i hur det blir och var än hur det faktiskt är nu. Återigen kommer ordet närvaro för mig. Kanske kan man säga att den del av oss som lever i tiden är vårt vuxna jag, men alla bevarar vi ändå ett inre barn som lever i ständig närvaro i det som är. Jag tror att de människor jag tidigare kallat konstnärer är de som inte undertrycker detta barn utan ibland låter sig se med dess ögon, det är de som faktiskt kan se nuet i nuet.

I Ingvar Holms bok Harry Martinson i målarnas mitt (2004) finner man detta citat av författaren:

[D]et vi kalla realiteten har till sist också sin realitetsfond: I drömmen, i det inre önskelivet, i längtansinbillningen, i anden. Det är detta som är sagan.

Ordet närvaro har en särskild plats nu i maj. Jag vet inte hur det är för de medlemmar som har lyckan att inte bo i en storstad, men själv skriver jag detta i en liten oas av trädgårdsgrönska i stockholmsbetongens öken. Intill vår tomt ligger en på många år ganska orörd trädgård där kungsängsliljorna gungar under blommande körsbärsträd. Men bland de som går förbi ute på vägen har jag faktiskt inte sett en enda människa ägna skönheten en blick. Många går med hastiga steg och blicken fastnaglad vid asfalten, troligen i färd med att passa någon tid. Men ännu fler går med avskilda sinnen, isolerade av mobiltelefoner och hörlurar, ja, till och med ännu mer fångade i tiden.

Teknikens syfte är att effektivisera. Den är till för att så mycket som möjligt förkorta vägen till information, upplevelser, kommunikation och nytta. Men ju mer effektivt någonting blir, desto mer utarmat blir det på innehåll. Ju kortare vägen är till målet, desto mindre uppfattar vi det som kanske egentligen är målet med våra liv, de värden i själva levandet som gör att ”det är vägen som är mödan värd”. Problemet med tekniken är att den berövar oss vår närvaro. Den driver oss alltid framåt, men ger oss aldrig möjlighet att stanna upp.

De som var med vid sällskapets årshögtid förra helgen minns förmodligen att Helena Granström uttryckte liknande tankegångar i sitt föredrag En frihet utan något fäste – om framsteg, förlust och fysikvetenskap. Hon tog även upp hur vår samtids vetenskap samt delningen mellan denna å ena sidan och konst och humaniora å den andra även detta fjärmar oss från det vi kan uppleva med våra sinnen. Samma reduktionistiska världsbild har även kommit på idén att livet och människan i grunden bara är en biologisk maskin och att vår hjärna rätt och slätt skulle kunna liknas vid en dator. Jag vill inte uttala mig om hur långt den artificiella intelligensen skulle kunna gå, men jag tror att bara det faktum att vi kan tänka den tanken i vårt nuvarande så kallade utvecklingsstadium (fast jag vill hävda att ordet ”inskränkningsstadium” vore mer passande) säger rätt mycket om vår civilisation. I dag skapar vi våra datorer och maskiner med förprogrammerade funktioner, processer och syften. De är helt enkelt blott nyttans tjänare. Om vi nu jämför oss med dessa betyder det att vi själva betraktar oss som just endast yttre processer och syften, att medvetandet bara är en algoritmisk informationsbearbetning och problemlösning. När datorn Deep Blue år 1997 besegrade den dåvarande världsmästaren Garri Kasparov i schack sågs det som ett avgörande tecken på maskinernas förmåga att överglänsa människan. Schack betraktades nämligen som ett av de yttersta proven på mänskligt förnuft, intuition och kreativitet. Vad datorn egentligen gjorde var att på kort tid räkna ut alla möjliga utvecklingar av spelets händelseförlopp och utifrån detta bestämma den mest gynnsamma strategin. Och detta skulle alltså vara en av definitionerna av mänsklighet. Jag kan bara kommentera detta på ett sätt: den människa som tror att hon är en maskin har också blivit det.

När jag föreslår för mina klasskamrater att de borde ta en tur i skogen när de kommit hem från skolan händer det att jag möts jag av frågan: ”Vad är syftet?” Jag tror att ett av de främsta symtomen på vår samtid är sammanblandningen av orden syfte och mening. I själva verket kan dessa begrepp många gånger till och med stå i strid med varandra. Ett syfte är alltid nytta, det leder alltid någonstans och är därmed bundet i tiden. Mening däremot är de inneboende, tidlösa värden som all nytta ytterst har till mål, men som vår tids effektivitetshets fullkomligt har tappat bort. Inte undra på att många i detta samhälle känner sig vilsna.

Kanske började denna ordnade förvirring smyga sig in i civilisationen redan i de dagar då idén om framsteget föddes. Det var nämligen då tiden blev viktig på en samhällelig nivå. Att den fanns vid sekelskiftet 1800–1900 är i alla fall säkert. Det beskrev i alla fall Harry Martinson i Vägen till Klockrike, där det är precis detta förhållningssätt till livet som Sandemar och hans sektbröder gör aktivt uppror mot. De gör det genom lättja, genom att vägra vara syftets och nyttans slavar. Luffaren lever på en väg som saknar mål. Ändå slutar han inte att vandra. Ändå vill han leva för levandets egen skull. Ändå är det en nåd för honom att bara få vara en del av denna värld. Detta livets synbara meningslöshet är kanske den vackraste mening vi har. Det är den som gör oss till människor.
Martinson var som bekant väl förtrogen med den österländska filosofin, vilken jag tror har många viktiga lärdomar att bidra med i frågan. Inom taoismen var tomheten ett mycket viktigt begrepp, och för zen-buddhister är den inre tomheten den heligaste upplevelsen och hela målet med meditation. Det behöver inte betyda självutplåning, utan är snarare själva villkoret för bildandet av våra sanna jag. Tomheten, det passiva lyssnandet, är nämligen förutsättningen för att något nytt ska kunna uppstå. Återigen kommer jag här att tänka på Helena Granströms föredrag i Vårdinge. Hon talade där om minnet, men i en mycket djupare bemärkelse än att kunna erinra sig någon enskild sak eller företeelse. Genom olika referat påvisade hon också hur viktigt detta begrepp var för Martinson själv. I ett förord till en senare utgåva av Aniara skriver han:

I entropien, i värdeförskingringen samlar [miman] på nytt och på nytt in i sin spegel allt det som har flytt och som inte mer är. Därför representerar hon också Minnet.

Vi lever i en tid som har avskaffat tanken på själen som ett immateriellt och medfött väsen. Om jag själv tror på den vet jag inte. Men jag tror i alla fall på Minnet. Jag tror att allt vad människan förnimmer samlas någonstans i djupet av henne, smälter samman och bildar något nytt. Där uppstår mening och betydelse. Där blir världen besjälad, och där skapas också människans själ. Den kommer ur det överblickbara, men blir i Minnet till något oöverblickbart:

Uppfinnaren var själv fullständigt slagen
den dag han fann att hälften av den mima
han funnit upp låg bortom analysen.
Att hälften funnits upp av miman själv.

Aniara, sång 9

I den moderna vetenskapens tidevarv uppfattas ofta människan som den enda levande varelse som har en subjektivitet. Alla andra livsformer är blott objektiv materia och helt underkastade sina genetiska instinkter. Den enda som kan höja sig över naturens själviska förlopp, den enda som kan uppfatta högre värden och känslor är människan.

Men listan har blivit lång över djur som visat sig vara självmedvetna. Många, som till exempel primater, delfiner och korpar uppvisar även komplexa sociala färdigheter och en välutvecklad intelligens. Dock menar jag att vi för att över huvud taget kunna överbrygga den klyfta som har uppstått mellan människa och natur måste börja tänka på subjektivitet som något mycket större och rikare än en intelligenskvot. Som jag tidigare nämnt är det ett symtom på vårt samhälle att vi bara kan betrakta medvetande som en förmåga till problemlösning. På samma sätt utgår vi alltid från det mänskliga språket när vi ska bedöma någonting. Språket är nämligen logikens förutsättning. Det ger oss den referensram, det abstrakta utifrånperspektiv som tillåter oss att betrakta världen som ett logiskt system. Därmed har vi kommit att förakta alla livsformer som inte uttrycker sig genom mänskligt språk och vars medvetande inte är en apparat för strikt logisk analys. Vi har blivit blinda för det som inte kan uttalas, mätas eller bindas i abstrakta system.

Jag skrev ovan om barnet, om det andra sättet att se på världen som många av oss möter i våra barndomsminnen. Det är så mycket barnet inte vet. Ändå frågar det så sällan. Det lever inte med klara, logiska svar eller färdiga system. Det lever med gåtan, med det endast anade och till hälften drömda. Men påstår någon att barnet inte är medvetet, att det är en lägre stående varelse än den förnuftiga vuxna? Tvärtom, många längtar nog tillbaka till den saga som förut varit deras.

Forskning visar att många djur har en intelligens som motsvarar människobarnets. Kråkor till exempel lär vara lika intelligenta som 7-åringar. Varför kan vi då inte betrakta deras medvetande på samma sätt? Varför är dessa varelser bara maskiner? Är det inte återigen den moderna vuxna människan som är maskinen i detta sammanhang?

Och faktum är tyvärr att detta är precis vad många anser inom vetenskapens nuvarande paradigm. Det finns nämligen en annan alltmer utbredd världsbild som konstigt nog ofta får samexistera med den ovannämnda, men där i stället alla levande varelser fråndöms sin subjektivitet. Människans fria vilja är bara en illusion och egentligen ett självverkande genetiskt förlopp, även om det är mycket komplext. På samma sätt är hennes fantasi inte mer än en evolutionärt fördelaktig förmåga att föreställa sig kommande situationer och förbereda sig på dem. Vi är maskiner, har aldrig varit och kommer aldrig att bli något annat, hävdar tesens förespråkare. Och deras enda argument för detta är att allt är mekanisk materia.

Men detta är helt enkelt inte sant. Kanske är grunden till allting materia. Men allt som bygger på den grunden då, allt som blir till genom materien men likväl höjer sig över den? Finns inte det?

Vad säger egentligen vetenskapen om hur det känns att leva? frågade Helena Granström i sitt föredrag. Som exempel på detta tog hon kärleken. Inom en snar framtid kommer vetenskapen förmodligen kunna kartlägga alla signalsubstanser och elektrokemiska impulser som uppstår när man bli kär. Men den subjektiva upplevelsen av förälskelse kan en sådan reduktionism inte belysa över huvud taget. Kärleken uppstår ur dessa hjärnprocesser, men blir också något mer än de. Men på något märkligt sätt har vårt samhälle fått för sig att signalsubstanserna är detsamma som kärlek.

Denna överbyggnad av subjektivitet är vad jag menar att miman frambringar. Hon fångar in materiella sinnesintryck och förbinder dem med varandra, skapar relationer av enhet, åtskillnad, värden och till slut också mening. I den tjugoåttonde sången av Aniara ser hon till och med livet i stenarna och hör dem ropa till henne ur Doris dal. Kanske är dessa en symbol för materien. Kanske kan allt i världen liknas vid hård, död sten. Men ändå finns en oändlighet av liv att hämta ur den. Finns ännu, men finns snart inte mer. Ty Doris källor ska snart inte brusa mer. Världen som vi känner den, stenen, är på väg att förvandlas till Den söndersprängde. Och då kan inte heller Mima leva längre. Då bryts hon ner av sin skuld, men framförallt av den tomma rymd som är det enda som återstår.

De sista ord hon sände var en hälsning
från en som nämnde sig Den söndersprängde.
Hon lät Den söndersprängde själv få vittna
och stammande och söndersprängt berätta
hur svårt det alltid är att söndersprängas,
hur tiden rusar till för att förlängas.

*

Indifferenta tredje vebens tacis
ser tusen ting som inget öga ser.
Nu ville hon i tingets namn ha frid.
Nu ville hon ej förevisa mer.

Till den som läser detta vill jag sammanfattningsvis säga: Om du är människa eller maskin kan ingen vetenskapsman avgöra. Om du har en själ eller bara ett system av nervceller syns inte på någon hjärnscanning. Det bestämmer du själv.

Jag är övertygad om att själen finns i alla människor. Men man kan antingen öppna upp för den eller hålla den instängd. Luffaren Bolle säger det på samma sätt:

Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats.