Bokmässan blir större och större och i år omfattade den 4100 programpunkter och tog 34 scener i anspråk! Men efter mer än 40 år har jag en inre kompass och den är inställd på DELS, det kvarter där de litterära sällskapen håller till. Var jag än befinner mig så kan jag hitta dit, nog också med slutna ögon.
Men när jag kom in bland DELS:s stånd och utställare i år började den där nålen att darra. Det fanns inte längre något givet centrum! Det låg tidigare i Harry Martinsons monter och den saknades ju i år.
Där man tidigare mötte ett bildskönt porträtt av mästaren stod nu ett kvinnoporträtt i helfigur av Elin Wägner när hon pläderade ”för kvinnlig rösträtt 1914”. Harry efterträdde en gång Wägner men nu var rollerna ombytta.
Man hade i år täppt till det gångstråk som tidigare fanns vid sidan av vår monter. När man nu kom till Alf Henrikson var det bom stopp,
DELS är ju en sorts högborg, byggd för att både sprida och hålla samman de starka känslor som omger en rad författare i riket.
DELS kan samtidigt likna en gravplats, de här berömdheterna är ju döda. Och ändå inte! Deras böcker lever ju så starkt och man tror ju att det så ska förbli.
Martinsons böcker är ju borta och där återfanns nu Vilhelm Mobergs verk och foton av hans person.
Moberg lanserades förresten som en motkandidat till Martinson och Johnson 1974 men valdes bort när Nobelpriset skulle delas ut. I år var det Martinson som valdes bort, ja på mässan.
Och mycket annat var förstås på samma sätt borta, t ex de där plakaten med mästarens odödliga verser som vi travade runt med i hallar och salar, ja de står kvar på en vind i Majorna. Och Glader brukade anskaffa blommor och grönt som sedan fick samspela med Martinson-citat i montern.
Den där fagra kängan som påminde om dem som luffade runt i Vägen till Klockrike var också borta. Kängan var vacker genom att den hade så ädla slitskador. Så är det väl med oss människor också. Det syns på oss att vi slitit och stått i och det ger oss en speciell, mer levande skönhet.
Och de själar som drev förbi antastades milt och mänskligt av de i vår monter som ju nu inte längre ingår i mässans entourage.
Pär Lagerkvist och Elin Wägner hade alltså i år fyllt en del av det utrymme som Martinson upptog. Och Sophie Elkan och Werner Aspenström hade flyttat ihop. Man såg en del sådana aparta parbildningar. En ännu mer avancerad samlevnadsform utgjordes av Ove Allansson, Bengt Anderberg och Thomas Thorild.
Sällskapen delade alltså på kostnader och kvadratmeter.
Mest pengar hade nog Vismontern, som var ny för i år. Där ingick bland annat Birger Sjöberg, Dan Andersson, Nils Ferlin, Bellman, Povel Ramel med flera. Fast montern verkade vara något av en herrklubb.
Sådana ”äktenskap” av mer eller mindre brokigt slag är också en möjlig väg in i mässans DELS-gemenskap.
Det kändes annars glesare i det här kvarteret, inte bara inombords. Men årets upplaga av DELS-sällskapen var tydligen på pricken lika stor som förra årets, 39 DELtagare.
Men denna del av världen brukar ju alltid vara lugnare, lite mer fredad, än den våldsamma ljudmassa man möter på mässgolvet i övrigt. Så var det i år också.
En försiktig tjuvlyssning gav vid handen att det nog fanns en större närhet i DELS-samtalen än i de som fördes i det elektroniska dånet där ute.
I DELS-kvarteret är ju inga sådana anordningar i bruk (utom på själva scenen). Där litar man mer på meningsutbytena i sig, Kanske kan man säga att en tredje röst i de där samtalen kommer från författarna i verken.
Dan Sjögren (text och foto)