Månadens Martinson ~ Februari 2015 av Eva Risberg
Den dag i maj då jag blivit invald i styrelsen för Harry Martinson-sällskapet regnade det. Jag hade kört till årsmötet med min hund Majken i bilen, och efter själva årsmötet, innan programmen skulle börja, bestämde jag mig för att i stället för att stanna och lyssna använda dagen till att ensam göra en resa i pojken Martins fotspår, i Harrys barndomslandskap. Jag ville se och känna in det han sett och skildrat i Nässlorna blomma, även om det låg nästan 100 år emellan det Harry upplevt där och den nutid jag befann mig i. Jag körde i duggregnet genom det trolska landskapet, med djupa skogar och sjöarnas stilla vattenytor. Jag var ensam på smala vägar med träden nära inpå, det enda ljud som hördes när jag steg ur bilen var regnet mot det ljusgröna lövverket runtomkring.
Jag visste sedan tidigare var jag skulle hitta Alltidhults skola, men den slingriga och gropiga vägen var inte lätt att ta sig fram på. Skolan låg tyst och liksom vilade i eftermiddagens regndis, Majken och jag gick runt den och tittade in genom fönstren. Det jag egentligen ville se och försöka förstå var hur det kan ha känts att ha skolan med naturen runtom som en del av varje dags liv och upplevelse, med dofter och ljud, utsikten från skolfönstret, vattnets porlande under bron och den leriga backen uppemot gården, som i Nässlorna blomma är Tollene gård. När jag stod där kom en man och en kvinna gående från sin bil litet längre bort på vägen mot skolan. Vi började prata och jag frågade om vägen till Näbbeboda som var mitt nästa besöksmål. De blev mycket intresserade och berättade att mannen var avlägset släkt med Harry Martinson. Jag fick en karta som de hämtade ur sin bil och de visade hur jag skulle köra. Innan jag lämnade Alltidhult kunde jag inte låta bli att svänga in på backen upp mot gården. På något sätt kändes det helt förbjudet, det var ju privat område, men jag kunde inte åka därifrån utan att ha sett gården Tollene på närmare håll.
”Tollene var en välskött gård med inte mindre än sex diplomer. Sonen hade legat vid lantbruksinstitut. […] De två döttrarna, Gunvor och Hellvig, av vilka Hellvig efter moderns död tjänstgjorde som husmor, satt alltid tysta.[…] Vid ändan av bordet satt ett dumt och naivt spån i denna världen: Martin, sockenbarnet.”
När jag närmade mig huset kom en man ut. Han såg inte särskilt välkomnande ut, troligen får gården ovälkomna besök då och då, men han bekräftade att det var den gård som kallas Tollene i Martinsons roman. Jag var tvungen att köra upp till gården för att kunna vända, och hann ta in den fantastiska utsikten därifrån, den utsikt som den lille Martin måste ha haft.
På vägen mot Näbbeboda skola körde jag vilse. Vägen slingrade sig fram genom skogen, nära vattendrag som träden med droppande grenar böjde sig över. Jag stannade och klev ut bilen. Det doftade från marken, och jag gick upp mot skogskanten med hunden och hukade mig ner över tuvor med ormbunke och mossa. Den där sinnliga känslan av att vara nära jorden, en del av den, har betytt mycket även i mitt liv. De starka skildringarna av naturen, att uppleva det som växer med alla sinnen, bär ju genom Martinsons romaner. Marken, gräs och örter, träden som finns där oberoende och självständiga, utstrålar en sorts välvillig likgiltighet i sin tidlöshet, en närhet till livet och till det enda som verkligen är viktigt under vår korta tid på jorden. Under femton år bodde jag själv i en liten by nästan mitt i skogen i Bergslagen, med träden inpå tomten och med årstidernas växlingar som en avgörande del i vardagen. Det blev en stark upplevelse för en storstadsbo, något som för alltid förändrade min uppfattning om vad som är betydelsefullt i livet. Jag är glad att mina barn fick sina barndomsår där, det har präglat deras livssyn. Jag vet hur det känns under kalla vinternätter, när träden kastar blå skuggor i månskenet över den orörda snön, och tystnaden bara bryts av rävens skri från skogen. Man skottar upp snön mot husväggen för att hålla värmen från kakelugn och vedspis. Den fantastiska kontrasten mot sommarens alla dofter och jordens ångande värme. Linneornas rosa klockor i revor i mossan, den tysta tjärnen med näckrosor, och trollsländorna över vattenytan. Under höstarna kom älgkon till vår äng med sin kalv för att söka skydd under älgjakten, lade sig helt nära skogsbrynet och iakttog idisslande mina hundar som aldrig vågade närma sig. Det hundraåriga torpet där vi bodde innan vi byggde ett större hus bredvid, påminde om torpet Johannesdal i Sorunda, där Harry bodde under åren med Moa.
Jag lyckades så småningom hitta Näbbeboda skola. Det hade slutat regna, men det låg dimma över sjön, utsikten från skolfönstret.
”På en höjd låg skolan. Dit kommo om dagarna de dumma ungarna. De kunde aldrig någonting. De satt och glodde på skolläraren som döda abborrar. Deras slöhet både retade och sövde. Alla hade öknamn som de gett varandra.[…] Skolläraren var från Västergötland, från en slätt där man såg långt. Även här i skolan satt han och tittade långt bort. Han var inte av denna världen. Han var av Västergötland. Han hette Stav.”
Näbbeboda skola och läraren Staaf kom att betyda oerhört mycket för Harry:
”Ibland tycker jag att jag aldrig blivit annat än barn. Då tycker jag mig sitta i en världsskola, en väldig byggnad pålad i världsdelarna. Stav går och känner på den kallnade kaminen och säger: Här är kallt, barn, ta och öppna fönstret mot Stilla havet!”.
Jag försökte tänka ut vilken väg Harry kan ha kommit på väg mot skolan, den skola där han hade sin fasta punkt, där ”han skulle ha velat bo, i en skolsal om nätterna” Det gick småvägar från vägen in mot skogen, där syrener blommade och insekter surrade över stigen. Även om mycket förändrats genom åren var säkert ändå en hel del sig likt, i dofter och ljud. Min avsikt var ju att försöka ge mig själv ytterligare dimensioner av Harry Martinsons text, att varje gång jag läser om romanen ha en självupplevd bild och känsla för det han beskriver. Jag gick ner till sjön genom snåren och stod en stund där och tittade ut över vattnet, stränderna på andra sidan, och lyssnade på humlorna som surrade kring de blommande buskarna. Allt var stilla.
På väg tillbaka mot Lund stannade jag vid Nyteboda, som numera är ett slags turistmötesplats med guidningar och föredrag. På andra sidan vägen ligger sjön Immeln, och resterna av bryggan där Harry Martinsons far tog emot varorna som skeppades till familjens lanthandel.
”Skylten var uppsatt, ljusblå med gult namn, och kaffekopparna och klockkedjorna hängde på snören i fönstret såsom det skulle vara i en lanthandel. På golvet stod kaffesäcken och silltunnan.[…] Varorna till affären fraktades uppåt Elmen av en liten ångbåt som hette Svea. Den kom en gång om dagen.” Här föddes alltså Harry. ”Första minnet är en sommarafton. Landsvägen går torr och hård förbi deras grind. Röster ropa och leka i trädgården.[…] Vid fyraårsåldern gick han nedåt grusgången, böjde sig ned på huk och lyssnade liksom sina syskon på de egyptiska snäckorna som aldrig slutade susa. Han kunde också gå ensam ner och se på ”gossen i båten”, en blomma som växte på rabatten nära grinden. Då kom det en sorts tanke om gräset och rabattrundelns krökning, rymden därutöver och skogsranden. Det kanske var hans första stämning, hans första vaga meditation”.
Jag kom att stanna länge vid Nyteboda, den lilla boden där var öppen och innehavaren väntade en busslast turister som var försenade. I över en timme pratade vi om Harrys familj och hans barndom, jag följde med henne när hon dukade nere vid sjön för de kommande gästerna och hon berättade om Harrys mor. På vägen därifrån och in i Skåne, bara några hundra meter från huset, stannade jag och gick upp i skogen. Det började bli kväll och koltrasten sjöng. Här föddes en diktare. Den kanske svåraste boken att skriva var den om barndomen, Nässlorna blomma. Det var under den perioden Harry flydde, begav sig till Norge, medan det oavslutade manuset till boken låg i torpet i Johannesdal.
I Vägen ut beskriver Harry Martinson hur Martin sent en regnig kväll smyger omkring utanför Norda gård. Därifrån har han knappast några goda minnen men någonting håller honom ”fäst med segare trådar än han visste sig förnimma.” Han är genomvåt och frusen men förmår sig inte att gå fram till gården.
”Vad hade han här att göra ikväll? Det kan han inte förstå, smyga miltal hitåt på pölvåta, rinnande småvägar. Han grinar upp mot himmelen, för han kan inte gråta. Nej, det skulle väl fan gråta åt ett sånt helvete[…].På ett hemskt sätt som samtidigt lugnar står det klart för honom att det finns bara ett slut”.
Det iskalla regnet, mörkret och skogen understryker hans utanförskap och hopplöshet. Det här är kanske det sorgligaste avsnittet i livsberättelsen, en total modlöshet. Under min korta resa i Martins omgivningar hann jag inte leta efter Norda gård. Annars hade detta kanske varit kvällen att besöka platsen för denna djupa förtvivlan, en skildring jag aldrig kunnat glömma.
På vägen hem till Lund i skymningen kom regnet tillbaka, och jag körde utan att stanna mot ljuset från staden som glittrade långt därframme.
Citaten ur Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936).