I en av sina dikter talar Harry Martinson om människans liv som både rösen av sten och som fjärilar och moln, både det tungt grå och det fjäderlätt luftiga. Det är omöjligt att besöka trakterna där han växte upp utan att tänka på just sten. Överallt ser man den: stora istidsblock i skogen, grus på vägarna, stengärsgårdar överallt, överallt. Så mycket tid och möda människorna i Alltidhult och området däromkring måste ha lagt på att befria stenen ur marken – befria marken från stenen – och forsla den till nya platser.
Jag, som arbetar med att översätta kinesisk litteratur till svenska, får ofta höra att den kinesiska kulturen ju är så annorlunda än vår, att kineserna inte är som vi svenskar. Det är en missuppfattning, åtminstone delvis, och den steniga marken i västra Blekinges skogar får mig än en gång att tänka på likheterna. När jag besökte Alltidhult i somras hade jag nyligen översatt en bok av en av Kinas största nu levande författare, Yan Lianke. Boken är en biografi över hans far och farbröder, och trots att de växte upp på landsbygden i Henan – på samma breddgrad som Medelhavet – där växtligheten skiljer sig ganska ordentligt från Blekinges, finns det en sak de genast skulle ha känt igen om de någonsin hade besökt Martinsons hembygd: sten. Yans skildring av hur hans far sliter i månader för att rensa åkerjorden från gulbrun ”ingefärssten”, så att familjen ska kunna plantera sötpotatis där hade nog också slagit an några välbekanta strängar hos de människor som stretade på i Alltidhultstrakten när Martinson var barn. Det idoga slitet har den blekingska och den henanska bonden gemensamt, likaså stoltheten över en färdig åker och potatisen som växer där.
”… stenen förblir / mitt livsmedel och grund / såsom evigheten är livets.”
Anna Gustafsson Chen var i somras vistelsestipendiat i Alltidhult skola tillsammans med sin make Maiping Chen som kommer att skriva månadens Martinson för november.