Om Harry Martinson

Harry Martinson – den oefterliknelige, som människa och författare
Text av Björn Larsson

Harry Martinson föddes den 6 maj 1904 i Nyteboda, i Jämshögs socken, som i sin tur var och är en del av landskapet Blekinge, i södra Sverige. Sex år senare, 1910, dog hans alkoholiserade far, Martin Olofsson, i tuberkulos, och efterlämnade sin fru, Bengta, som själv kallade sig Betty, med sju barn, sex döttrar och en son, Harry Edmund. Året därpå, 1911, reste modern till USA, enligt uppgift för att lösa ut en försäkring som hennes make hade tecknat under en kortare vistelse i Amerika under sin tid som sjöman. Men modern kom aldrig tillbaka. Hon ordnade senare så att den äldsta systern kunde förena sig med henne i USA. Den näst äldsta följde efter några år senare, på eget bevåg. Men Harry träffade aldrig någonsin modern igen.

Harry och hans kvarvarande systrar förvandlades till det som kallades sockenbarn, eller fattighjon som de benämndes nedsättande i folkmun, vilket innebar att barnen utackorderades hos olika fosterfamiljer, som i regel betraktade dessa barn som billig arbetskraft. Mellan sju och femton års ålder skyfflades således Harry runt mellan olika bondgårdar, mer eller mindre vänligt inställda, men han bodde också två år på ett ålderdomshem, i brist på bättre.

Harrys enda fasta punkt, och det som med största sannolikhet räddade honom, var skolan och hans läshunger, som tillät honom att drömma sig bort och ut. Sexton år gammal, efter Första världskriget slut, gick Martinson till sjöss, efter att ha dagsverkat och luffat sig fram till Göteborg. Han kom tillbaka sju år senare, efter att ha arbetat på knappa tjogtalet olika fartyg och gått på luffen, bland annat i Sydamerika, mellan fartygshyrorna. Några år efter att han hade gått i land gav Martinson i rask takt ut sina första fyra böcker, diktsamlingarna Spökskepp (1929) och Nomad (1931), samt reseskildringarna Resor utan mål (1932) och Kap farväl! (1933), vilka snabbt etablerade honom som en av Sveriges främsta yngre författare.

Det var också i reseskildringarna som han formulerade sina banbrytande tankar om världsnomaden och om en gränsfri värld där medborgarna, inte bara varor och produkter, kunde färdas fritt. Det var också där han sjöng poetiskt och kraftfullt kompromissens och medelvägens lov, mot alla extremer och extremismer; för Martinson var medelvägen att likna vid passadvinden, en stark, pålitlig och ständig vädring, vare sig stiltje eller storm. Han skriver:

”Jag, som håller på motsatsens vaganta religion är övertygad om våra fötters världssociala uppgift och när det gäller vårt psykes läkedom. Jag tror inte ett korn på det ordentligt tillskurna, det statiskt beskurna. Jag tror bara på det dynamiskt organiserande, det levande. När världen en gång äntligen fattat den dynamiska samverkans stora utväg för denna stjärna, som ännu går som ett rått kålhuvud i rymden, den dagen står människosläktet vid början av sin fullkomlighet: Den överintellektuelle, sunde nomaden.”

Men man måste lägga märke till att denne ”överintellektuelle, sunde nomad” sällan uppträder i Harry Martinsons böcker. De resenärer man möter är de som finns i verkliga livet, och även de måste ha rätt till sin egen litteratur, en litteratur utan nationsgränser, utan flaggor, utan hemmahamn, utan jord, men ofta med en obruten horisont. Det är den litteratur som Harry Martinson erbjuder. Som en av få författare bejakar han på allvar rätten att färdas och att välja sin identitet, både i litteraturen och i verkligheten. Han skriver kort och gott: ”Människans primära rätt skall vara att färdas”. Det är också den rätt som i dag blir mer och mer kringskuren. Det är därför en rätt som behöver försvaras, mycket mer än rätten att äga jord och förhindra andra att nyttja den.

Uppföljaren till de fyra första verken, diktsamlingen Natur, som kom 1934, fick däremot ett förhållandevis svalt mottagande. Tiden var tydligen inte mogen för att hylla och värna naturen i en tid då landsbygden avfolkades till förmån för städerna och industrin. Romanen Nässlorna blomma, året därpå, 1935 blev däremot en stor framgång, som har hållit i sig; romanen har sålt i hundratusental och har som få andra verk blivit läst av generationer av elever i skolan. I romanen berättar Martinson historien om den unge ”Martin” – inom citattecken, för man kan inte utan vidare sätta likhetstecken mellan romangestalten och författaren själv – som föräldralös och utackorderingsbarn i Blekinge. Även Vägen ut, utkommen året därpå, 1936, där Martinson berättar om Martins flykt från Blekinge som tonåring och hans försök att förverkliga drömmen att gå till sjöss och bli sjöman, blev en stor framgång.

Författarskapet tog emellertid under åren som följde en vid första anblicken oväntad vändning med tanke på stöveltrampen, krigshetsen och bokbålen i det nazistiska Tyskland. Mellan åren 1937 och 1939 gav Martinson ut tre samlingar med naturessäer, Svärmare och harkrank (1937), Midsommardalen (1938) och Det enkla och det svåra (1939).

Somliga uppfattade det som om Martinson slog dövörat till världshändelserna, som om han eskapistiskt flydde från verkligheten ut i den orörda naturen. Men då glömmer man att Martinsons intresse för naturen inte bara var ett ”intresse” som vilket annat som helst; i själva verket drev Martinson hela livet tesen att naturen inte behövde människan, men att människan behövde naturen, det vill säga, uttryckt i dagens termer, att evolutionen hade format och finstämt människan för att överleva och leva med och i naturen, inte i städer och än mindre för att bedriva krig i en industriell skala. Krig var inte bara ett mördande av människor och därmed av artsfränder, det var också att ödelägga människans själva livsbetingelser. Naturessäerna uttrycker i själva verket en livsfilosofi där naturen spelar en avgörande roll för människans liv och överlevnad och var, som mycket annat i Martinsons författarskap, långt före sin tid.

Dessutom bör man nämna att Martinson mer explicit, om än inte historiskt eller politiskt, också skrev om de mörka moln som sänkte sig över världen under senare delen av trettiotalet och i början av fyrtiotalet, i radiopjäserna Salvation (1933) och Lotsen från Moluckas (1937), men framför allt i romanen Verklighet till döds från 1940 som inte har fått sin titel av en slump. Men den krigets verklighet som avses var också på sätt och vis litteraturens död. Varken Verklighet till döds eller den följande romanen Den förlorade jaguaren (1941) kan sägas vara höjdpunkter i Martinsons författarskap. Tillsammans med författarkollegan och vännen Eyvind Johnson engagerade sig för övrigt Martinson för Finlands sak under vinterkriget; han enrollerade sig som frivillig och gick under några veckor, innan freden slöts, som postiljon mellan finska förband nära eller vid fronten då han fick se krigets fasor på nära håll.

Även på det rent personliga planet skedde förändringar. Efter ett första tidvis stormigt äktenskap med författaren Moa Martinson som varade i dryga tio år, gifte han 1942 om sig med Ingrid Lindcrantz och deras äktenskap varade till Martinsons död. Paret fick två döttrar, Harriet som blev lärare och Eva som blev konstnär och bibliotekarie.

Efter krigsslutet var det många, särskilt bland kritikerna, som gladdes åt att Martinson återvände till de temata och den estetik som hade kännetecknat hans första verk. Både diktsamlingen Passad från 1945 och kanske än mer romanen om luffarna Bolle, Axel, Vägdamm och Sandemar, Vägen till Klockrike (1948), befäste Martinsons ställning som en av landets mest betydande författare.

Martinson var ingen naturlig romanförfattare; möjligen är det en av anledningarna till att Vägen till Klockrike är en så egenartad berättelse, ett lapptäcke av scener från luffarnas liv i början av nittonhundratalet då tiotusentals män tvingades ut på vägarna i Sverige för att tigga ihop till brödfödan. Någon intrig i egentlig mening finns inte, den enda röda tråden är luffarnas dröm att finna en socken, Klockrike, där de inte skulle behöva vara rädda och ingen skulle behöva vara rädda för dem. För Vägen till Klockrike handlar kanske först och främst om rädsla, både de bofastas rädsla för de främmande och annorlunda, det vill säga luffarna, men också luffarnas rädsla för att bli ”tadlade”, det vill säga trakasserade, mobbade och hatade av de bofasta. Därför är också romanen, som mycket annat av Martinson, högaktuell i dessa tider då rädslan och hatet mot dem som inte är helt och hållet som ”vi” inte tycks ha någon övre anständighetsgräns. Men Martinson tränger existentiellt djupare ner i rädslans konsekvenser än de flesta andra författare:  Om du blir rädd för mig, utan anledning, till exempel bara för att jag är främmande eller annorlunda, så är det förolämpande för mig. Det kan i sin tur göra mig upprörd eller arg att genom din rädsla bli anklagad för något jag inte är. Men min ilska riskerar i sin tur att ge dig en anledning att vara rädd. Och då blir du den förolämpade, för du kan inte förstå hur jag kan vara arg på dig bara för att du var rädd för mig.

De många som i våra dagar hatar tiggare och främlingar borde läsa Martinsons roman. Och bli påminda om att det bland de på den tiden avskydda luffarna gick en ung man, Harry Martinson vid namn, som en dag skulle visa sig vara en oslagbar författare, precis som man kan vara ganska säker på att det bland dagens ut- och invandrare finns många som senare kommer att bidra till sina mottagarländers välstånd och kreativitet.

Vägen till Klockrike är alltså därför också i hög grad en filosofisk och existentiell roman, utan att för den skull sakna kött och blod eller falla i idéromanens essäistiska fälla. Martinson visste trots allt vad han talade om; han hade självt luffat på vägarna, upplevt hungern och kölden, trotsat rädslan och trakasserierna.

Jag vågar påstå att Vägen till Klockrike inte bara är unik som roman, utan också ett mästerverk bland romaner. Ingen hade därför något att invända då Martinson året därpå, 1949, valdes in i Svenska Akademien, fyrtiofem år gammal. Att invalet i Akademien inte inverkade menligt på Martinsons kreativitet och poetiska lyskraft visade han först med diktsamlingen Cikada (1953) och, än mer, med sitt poetiska mästerstycke, Aniara. En revy om människan i tid och rum, som utkom 1956.

Aniara, Martinsons episka dikt i etthundratre sånger om rymdskeppet med samma namn och åtta tusen passagerare och besättning ombord som slås ur sin kurs på väg mot Mars därför att Jorden, Doris kallad, måste karantänläggas på grund av krig och miljöförstörelse, hyllades av en samlad kritikerkår, sålde i tiotusentals exemplar och har sedan dess varit den svenska poesins oefterlikneliga – både i bokstavlig och överförd betydelse – riktmärke. Namnet Aniara har blivit ett begrepp, känt även bland dem som aldrig läst diktverket, och verket har blivit opera, teater och film, samt gett namn åt butiker och restauranger. Miman, den apparat – i dag skulle vi kanske säga en kvantdator med artificiell intelligens – som ombord på rymdskeppet är både sanningssägare och fantasibeskyddare, har blivit en symbol för människans tragik och storhet. Många har talat om Aniara som en kraftfull poetisk ”varningsklocka” för vad som skulle kunna hända om vi inte i tid tar vara på vår planet. Inte heller Aniara har förlorat i aktualitet. Tvärtom.

Att Martinson efter ett sådant mästerstycke skulle kunna överträffa sig själv, poetiskt och tematiskt, vore att begära för mycket. De verk som han utgav under åren efter Aniara – diktsamlingarna Gräsen i Thule (1958), Vagnen (1960), Dikter om ljus och mörker (1971) och Tuvor (1973), samt naturessän Utsikt från en grästuva (1963) – fick också, förmodligen delvis med rätta, ett mer blandat mottagande. Det gäller i synnerhet Vagnen med sin, då, otidsenliga kritik av bilen och bilsamhället, av teknologins avarter och av den rörliga bilden.
År 1974, knappt tjugo år efter Aniara, tilldelades Harry Martinson, tillsammans med Eyvind Johnson – Nobelpriset i litteratur, för övrigt den enda gång då ett Nobelpris i litteratur har delats. Sjuttio år gammal hade det föräldralösa sockenbarnet med sex års folkskola som enda formella utbildning alltså fått det yppersta erkännande som kan – eller som kunde, då – begåvas en författare.

Om Martinson hade skrivit på ett så kallat ”stort” språk skulle inte bara Vägen till Klockrike, utan också flera andra av hans verk tillhöra världslitteraturens moderna klassiker. Tyvärr är hans originella språk svåröversatt; jag vet för jag har tillsammans med Philippe Bouquet översatt – försökt att översätta snarare – Aniara till franska. På franska finns dock de flesta av hans böcker utgivna. På engelska bara några enstaka. På italienska finns bara Vägen till Klockrike, under titeln La strada per Klockrike, i översättning av Giacomo Oreglia, som kom ut i Torino 1975, men som är utgången sedan länge. Det kan man beklaga.
Men trots hans erkända storhet som författare utlöste Nobelpriset i Sverige en häftig polemik. Valet av Martinson och Johnson kritiserades hårt av somliga, paradoxalt nog inte i första hand därför att pristagarna inte skulle ha förtjänat priset, utan för att de själva var medlemmar av Svenska Akademien. I luften hängde misstankar om vänskapskorruption och nepotism.

Under hela sitt skrivande liv älskades Martinson av sina läsare, trots sin utmanande och självlärda estetik; han fick under åren tusentals läsarbrev och bevis på uppskattning.

Han var hyllad som en ”mästare”, respekterad av sina kolleger och fick många utmärkelser och priser, utöver Nobelpriset. Vid en ytlig anblick kan alltså Martinsons livsöde tyckas vara en solskenshistoria, om en föräldralös autodidakt som med sämsta möjliga förutsättningar kom upp sig i världen och nådde dess konstnärliga topp.

Verkligheten var dock delvis en annan. Inte bara för att vägen till ”toppen” var krokig och tidvis fylld av tvivel och ångest, inte minst på grund av Andra världskriget och hotet från atombomben, utan också för att historien om och med Harry Martinson fick ett tragiskt slut. Martinson, som sedan sin barndoms besvikelser och avvisanden hade ett oändligt stort behov av uppskattning och kärlek, tog mycket illa vid sig av kritiken i samband med Nobelpriset och publicerade därefter inga nya skrifter.

Den 11 februari 1978, då Harry Martinson hade lagts in på sjukhus, avslutade han själv sitt liv, 73 år gammal.

Björn Larsson

______________________________________________________________

Mer om Harry Martinson:

Bild på Harry Martinson, fri användning om fotografens namn anges.

Harry Martinson i Svenskt biografiskt lexikon.

Harry Martinson på Wikipedia.

Harry Martinson på Runeberg.org

Katalog över efterlämnade papper och manuskript i Uppsala universitetsbibliotek (Caroline Chevallier)

Lotta Lotass skriver om Harry Martinson.

Essä av Kristin Olsoni: Asfalten bakom Cilla Johnsons hus (Ny Tid, 26 augusti 2013)

En versifierad hyllning till Harry Martinson (Åke Widfeldt)

Två lysande uppsatser författade av de båda gymnasieungdomarna Harry Granqvistoch Martin Söderström. Uppsatserna heter: ”Varför då detta blinda och mångerfarna hasardspel med milen och benen?” (Vägen till Klockrike) – En studie av civilisationskritikens betydelse för vägfararna i Harry Martinsons Vägen till Klockrike och Jack Kerouacs På drift respektive ”Men det finns inget skydd mot människan” (Aniara, sång 26) – En studie av civilisationskritiken i Harry Martinsons ”Aniara”.
 
 

4 comments for “Om Harry Martinson

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *