Tidigt på Bokmässans första dag berättade jag, Carina Olsson, om min spaning efter årets tema ”Kärlek&Lust” i några av Harry Martinsons texter. Ungefär så här lät det.
Där blåklinten slog en bro
mellan blåögdhet och himmel
mötte jag dig
i soligt vete.
Vi såg på varandra.
Vi blev i varandras ögon.
Och vetet förvandlades.
Vi stod i ett gyllene pilregn av tallösa kärlekspilar.
Genomborrade av de stråfina pilarna från kärleksljuset
räddades vi av ett moln över rågen,
räddades av ett svalkande regn från att förbrinna.
(De tusen dikternas bok, 2004)
Det är så mycket med denne Harry – språket, naturlyriken, hans skildringar av barndomsåren, luffarlivet, sjömanslivet, hans filosofiska utläggningar om existensen, intresse för och kunskap om miljöfrågor och teknikutveckling. Och allt han skriver om hotet mot mänskligheten, hot i form av nedsmutsning, förgiftning, vapen, atomkraft – och inte minst människan själv – ”det finns inget skydd mot människan”, som det står i Aniara.
Bredden och djupet i författarskapet uttrycktes av Nobelkommittén 1974, Harry Martinson fick pris för ”ett författarskap som fångar daggdroppen och skildrar kosmos”.
Ett stort intresse finns förstås för personen Harry Martinson och hans öden och äventyr i det verkliga livet. Jag hörde en gång vår ordförande Irmeli Romo säga, att intresset ibland rör sig mer om biografi än bibliografi. Så var det t.ex. förra året då många uppmärksammade SVT-dokumentären ”Harry och Eyvind – Nobelpriset som förstörde allt” .Det verkar också som att man vill veta ALLT om Harrys privata kärleksliv, inte minst med Moa. Trycket kring detta ökade t.ex. här på mässan förra året då Ebba Witt Brattström kom med sin bok Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd, där författarparets relation och kommunikation mönstrades in i detalj.
Vad skriver då Harry Martinson själv om Kärlek och Lust i sina verk? Jag gick på en liten upptäcktsfärd och ni får följa med.
Jodå, författaren uttrycker kärlek, omtanke och lust.
Till naturens växter och djur, till människor, till skolan, till färger, till insjöar (särskilt Vänern), med mera – ja, till hela planeten. Och när han skriver om Kärlek och Lust, ackompanjeras kärleksupplevelserna ofta av tankar om samhället förr och nu, ojämlikhet, människans öde i stort.
Det finns romantiska och passionerade rader hos Harry Martinson, men ofta är det också lite knöligt och sorgligt med kärleken. Det är mycket kärlekslöshet, kärlekslängtan, kärlekstörst, kärlekstvivel, kärleksmisslyckanden – utebliven kärlek helt enkelt – och inte den stora kärlek och trygghet som man drömmer om. Såväl barnet, vandraren, luffaren som sjömannen – söker kärlek som inte finns att få. Den stora frågan är: Hur kan man vinna kärlek? Och hur vinna Kvinnan?
När jag läste sjöböckerna, Resor utan mål och Kap Farväl, och även Aniara allraförsta gången, blev lite tagen av hur rakt på sak Harry Martinson skrev om Kärlek och Erotik. Men det var innan jag kopplat ihop honom med de s.k. primitivisterna – poetkompisarna Artur Lundkvist, Ivar Lo, Erik Asklund m.fl. som förordade en fri kärlek, och sex utan krav, den oskuldsfulla djuriskheten.
En dikt ur Nomad från 1931 får illustrera detta.
På eroshärden brinner mitt hjärta –
har alltid gjort.
Flammar i andakt för livets blod
berusat och blint vid krafternas sköte.
Man och kvinna – barnets mull.
Jag såg den lille räcka sin spensliga, barnsliga arm
som vi mot det obetvingliga eroshjärtat,
mot jordens röda stjärna:
skaparstjärnan.
Men nu en liten spaning efter kärlek i barndomsskildringen Nässlorna blomma. Finns det?
Jodå – berättelsen börjar med en ganska krass reflektion om kärleken mellan dem som skulle bli huvudpersonen, Martins, föräldrar. Den ståtlige Olav träffar Kvinnan (Betty). Det står:
Där mötte han en kväll på ljungen Kvinnan. De drabbade samman i kärlek och gav varandra ödet. Hennes kropp började svälla och han gifte sig med henne en månad före deras dotter Inez födelse.
På ett annat ställe benämns den lilla ofödda Inez ”förbröllopsfoster” född till världen under en ”svår snörlivsperiod – typiska exempel på Martinsons hitte-på-ord, här ett sätt att väldigt komprimerat koppla till den tidens samhälleliga trycket – att man var tvungen att gifta sig och adölja utomäktenskaplig graviditet. Kanske också ett sätt att fjärma sig från det sorgliga.
Mannen och Kvinnan, Olav och Betty, skapar ett liv tillsammans och det gick ganska bra ett tag…
Men eftersom åren gingo blev det mycket annat. Det blev svartsjuka, kredit och brännvin. Nya havandeskap för Betty och en växande barnaskara. // Betty och han älskade varandra för tungt nu. Bägge fordrade av varandra, med dunkla och obevekliga krav, som inte alls kunde uttryckas, väldiga mirakel, det absoluta paradiset. // Då det inte kom farande som flygande mattan slog de varandra i ansiktet. // 1906 lade han ett brev på bordet och reste.
Olav far iväg till Portland, men kommer tillbaka:
Nu blev det åter en liten tid av lycka. Men lyckan sitter kitsligt på en pall, är rädd för drag och öm om alla sina minnen. Den vill ej klappas alltför hårt och inte alltför lätt. Den vill ha prima, tempererat Öde, tempererade böner och tempererat öl.
På en av gårdarna har Martin en vän, lilla Berta, som värnar om honom, hjälper honom och hämtar hem honom, när han rymmer. Han är förälskad i henne, det är ett kärleksförsök, men hårdheten i sockenbarnslivet sätter stopp.
Jag tänker (sant eller falskt) att dikten om Anni Glitteröga från Nomad, 1931, handlar om detta.
Anni, Glitteröga
Minns du? Vi var sju år gamla då.
Vi gömde oss inne i ett rågfält,
på en stor sten, som kallades Jättarnas tuva.
Runt omkring oss rågens gula bölja
Runt omkring oss rågens gula havsvik
Famnande en granskogs långa udde
Anni, minns du torpets röda båk på skogarnas Kap Horn
Kring vår öde ö tisslade axen, jag kysste din mun,
blåa åkersorkar summo som valfiskar därute i havet.
Solen och syrsorna: axens tumlare?
Som en tung pråm kom vår fostermoder
Förde oss hem till torpets hamnar
Stryk med hasselkäpp och skrikens nödvisslor.
Minns du, Anni?
När någon annan pojke väcker Bertas intresse, blir det lite sorgligt, då räcker inte hennes kärlek till Martin till:
Berta tog ingen notis om honom mer. Hon bara snäste av honom vad han än frågade om. Han visste inte att hon var förälskad och därför alldeles kärlekslös.
Den lille Martin vågar inte tro på kärlek och smek, som han ändå får, att det är äkta från människa till människa. När hans älskade Tyra, föreståndarinnan på ålderdomshemmet, där han är placerad, klappar honom, tänker han att det är ”en kommunal smekning”:
Hon lade handen på hans hårhjässa och gungade svagt hans huvud med handen. Han tyckte det var bra, fast det var nog kommunalt förstås. Det var socknen som klappade honom nu efter örfilstider och sockenår.
Det är inte bara Berta och Tyra som ger den lille Martin tröst i barndomen:
Han älskade också skolans böcker, läxor, räkningstimmar, kritor, pojkarnas griffelskrift, lärarinnan Alma. Ja, han älskade skolan… // Småskolan, hon var som en liten pärluggla vid foten av högre ugglor och råttjägare. Kunde han väl någonsin förgäta vilken fristad hon varit för honom? Nej! // Inne i skolan fanns Sverige, där fanns Världen på besök varje dag. I skolan hade han sin fasta punkt …där stod Världen alltid kvar och gick aldrig därifrån, lämnade honom inte ensam.
I sjöböckerna, Resor utan mål och Kap Farväl är huvudpersonen lite äldre, har gett sig ut på havet. Vi får läsa om när den unge mannen i hamnarna möter erotiken, hur hans lust och längtan leder till att han nappar på erbjudanden från flickor som försörjer sig på att sälja kroppskontakt. Redan på sidan 12 i Resor utan mål:
STETTIN
En stad långt borta i min ungdom, då mina knäskålar ännu växte och mina hjärnceller förkovrades. En grå stad, full av kaotiskt tiggeri, flickor som vaggade med höfterna, blinkade med sina vackra pommerska ögon, narrade från mig – adertonårig – min del av dagsvalutans sedelupplaga, och försvunno i gränderna. Ja, utan kvinnans blodsus. Jag grät med huvudet i ett klädskåp.
I Antwerpen reflekterar han över att kärleksmötena inte lever upp till drömmen:
..här ställs man inför något annat; ty detta är en eros utan psyke, en krass fiktiv försäljning av något som varken har anden eller djuret; minutrationaliserad sexuell tomhet.
Inemellan berättelserna om kärleksmöten reflekterar författaren kring vad som får flickor att bli prostituerade och vad som får sjömännen att gå till dem för att få kärlek. Kärleksfrågorna ses i ett samhälleligt perspektiv, där han likställer sjömannens och glädjeflickans situation. Krigsindustrin styr handel och sjöfart efter första världskriget. På grund av blockader blir sjömännen arbetslösa. Och ensamma – liksom de fattiga flickorna. Prostitutionen blir en del av efterkrigsindustrin. I Antwerpen till exempel, där det fanns 9000 krogar, många med bordeller.
Ur svältens, krigsneurosens och desperationens jordmån spirade Antwerpens giftiga grändört.
Han möter nunnor som ska rädda de arma själarna, både sjömännen och de prostituerade.
Berättaren försöker ge de prostituerade ett mänskligt ansikte.
(…) folktomma caféer med smickerlockande xylofonspel och vänliga glädjeflickor, som sutto och sydde, småpratande i den vänliga värmen.
… flickorna äro långt socialare än de gudliga systrar som vilja rädda dem. Jag har sett någon av dem sitta på vintunnan och virka barnplagg åt en väntad barnunge som ska komma till världen, inte alls som någon olycka, men som frukten av kärleken, den oförklarliga, paradoxala.
I Resor utan mål lägger författaren ut texten om sjömannen kontra landmannen.
I sjömansvisan och de brottsligt eviga sjömansvalserna framställes sjömannen som en libertin och – underförstått – sexuell friskus. // Dock vet jag att sjömannen på grund av sitt yrkes natur är långt mer avhållsam än landmannen.
Landmannen står för, vad berättaren kallar, den absoluta mansuppfattningen, att han finns hemma och kan upprätthålla varaktiga sexualförbindelser, medan sjömannen som reser bort och försvinner och kan inte ge garantier, och får därför på sin ”erotiska lott”…
… just den relativa delen av kusternas kvinnokön, de utpräglat polygama kvinnorna, de sexuellt desperata och de yrkesprostituerade. Detta inte sagt som svartmålning av den redan förut sensationellt svartmålade prostitutionen, men som logiska försök till klarläggning av faktiska lägen
I Rio händer just detta:
Jag gick till Rua Padua för att söka mig den relativa elden – kärleken. Den väntade mig i en turkisk emigrantflickas gestalt – hon behövde pengar och relativ sympati. Jag behövde en illusion av moderselden.
I grunden finns en längtan efter äkta kärlek och en egen kvinna och det blir allt tydligare i den andra av sjöböckerna, Kap Farväl.
Han träffar en kvinna i Brasilien, de blir förälskade, umgås, promenerar, badar.
Efter några veckor måste de skiljas:
Hon stod kvar och vinkade och jag vände mig om hundratals gånger medan jag gick, men till slut började känslorna stänga mina ögon, så att jag inte kunde se annat än genom ett tjockt dis. Med en själ sliten åt två håll vacklade jag in i kröken och försvann på snårskogsstigen.
…
I en social värld kunde vi ha levt tillsammans, satt bo och blandat blod. Kanske, kanske.
I Kap Farväl, kan vi också läsa om hur sjömannen och en prostituerad leker äktenskap.
Bombay, där de ligger i hamn, har han ett lite längre förhållande med tvätterskan Peggy,
Han bjuder ut henne på stan, dom åker droska, går på tivoli.
Kära, här skulle jag vilja sitta länge vid din sida, men…vem vågar lova sig in i förbindelsernas ömmaste liv … snart kallar min trad, snart tjuter min linjes vissla, tuut, tuut.
I ett av glädjehusen slår de sig ner, läser tidningar.
Här sitta vi alltså och leka hem…
På tal om detta, en liten parentes: En ung göteborgsk forskare, Tora Rudolfsson, tipsade mig om forskning som visar att den grupp män som i det sena 1800-talets London var villigast att ingå äktenskap med prostituerade var just sjömän, detta utifrån liknande tillvaro med fattigdom, ensamhet, stigmatisering och utanförskap.
Frustrationen över att inte kunna vinna en kvinna fortsätter i Vägen till Klockrike, Bollesagor och Den förlorade sonen. Vägen till Klockrike börjar ju med att huvudpersonen Bolle förlorar kärlekskampen om den fina Dolly. Hon har gett honom sin kärlek men han förlorar henne till sin rival, som hade råd att ta med henne till Amerika. Bolle är frustrerad:
Ska man vinna en kvinna måste man arbeta sig fördärvad först. Jag har på känn att jag en dag kommer att ge upp…
Han förstår sig inte riktigt på Dolly. Hon hade ju gett honom kärlek och när de tar avsked vid Amerikabåten:
…tar hon honom i famnen, varmt, älskligt och fast. Och han fick kyssa henne. Hon grät när hon lämnade honom. Ja, hon var obegriplig Dolly.
Ja, obegripligt och egendomligt är kärlekslivet. Jag läser vidare i Klockrike-boken:
Luffaren Bolle går förbi en ensam fäbod i västra Jämtland. När han går förbi sätern kommer bupigan ut och ropar på honom och håller honom kvar i två veckors tid. De lever ut sina kärlekslustar och luffaren, som mest var van vid att kvinnor han mötte var rädda för att bli våldtagna tror knappt att det är sant, det är som en befrielse, ett obegripligt mirakel, att ingen misstro lurade, ingen rädsla fanns. I boken skildras deras kärleksakter mycket detaljrikt, men det får ni själva läsa i kapitlet Den egendomliga.
På tal om detta måste jag rapportera om grav igenkänning när jag läste i det senaste numret av Parnass, de litterära sällskapens tidskrift, om att redaktionsrådet haft läsecirkel kring Ivar Los ”sexiga” roman Lyckan från 1962. En deltagare frågar sig, angående sexskildringarna: ”Läser jag en bok om kärlek? Eller en faktabok om synen på kärlek och könsroller hos en man född i början av sekelskiftet?”Och vidare: ”…det är inte helt lätt att ha 2025 års glasögon på sig när berättaren delar med sig av sina tankar om sex med kvinnor.” Jag håller med och sjöböckernas kärlek- och sexskildringar är skrivna ytterligare 30 år tidigare.
Vi börjar närma oss slutet och nu blir i alla fall lite ur det lite ur verkliga livet.
Det blev ju äktenskap för Harry, först med Moa i 11 år och sedan med Ingrid i 36 år – ja, resten av livet.
Jag läser ur ett Harry-brev till Moa (när han är inlagd på Epidemisjukhus i Göteborg nov 1930)
Min älskade hustru och enda vän i världen!
Tack för brevet i korsbandet!
Jag längtar älskade till dig. Din röst vill jag höra, din själ vill jag förnimma nära, ditt kött vill jag känna. O liv, vad stort du blev för mig – när en själ andas för mig, med mig, när en blygd står öppen för mig, och detta allt mig tjusar.
Och sedan ur ett brev till Ingrid 10 år senare. Juli 1940.
(Juli 1940, från Rönninge. HM bodde hos konstnären Arne Cassel)
Ingrid, älskade!
Hjärtebarn, jag måste skriva till dig ikväll också. Det är fullmåne. Den kommer över skogens toppar och lövverk, sakta tvekande, mysteriös som alltid så här års. //
En gång ska du och jag gå på daggiga ängar..// En gång ska vi gå tysta ut tillsammans i en trädgård någonstans i världen och plocka de neddunsande daggvåta frukterna. // Att göra dig lycklig skall vara min lycka.
Brevet avslutas med en dikt:
Sent omsider gav mig livet
denna lön för alla mödor:
att jag mötte bäste vännen
som jag dessförinnan anat
endast i den bästa drömmen,
Den som alla mänskor drömmer,
den man väckes från och söker
återkalla till sin sida
men som aldrig återvänder.
Bästa drömmen den blev struken
ifrån själens önskeschema;
den blev plötsligt obehövlig
då en dag invid min sida
verklig bäste vännen dröjde;
verkligare än jag förut
kunnat tänkt mig verkligheten,
redigare än jag visste
att det sköna kunde vara.
Redighet och skönhet. Bättre
kunde livet aldrig gett mig.
(Poetiska törnbuskar i mängd, 2004)
Och innan jag slutar blir det först lite reklam och sedan kanske lite framtidshopp.
Reklam blir det med den vackra dikten Förälskelsen, om en kärlek som man inte vågar (Längs ekots stigar, 1978). Handlar diken kanske om den kärlek som vi läser om i Aniara, kärleken till Isagel? Och finns det en koppling till någon kvinna i verkligheten? Är det känslorna mellan Harry Martinson och Karin Boye som det handlar om? Och är Karin Boye Isagel? Kom hit och lyssna på lördag kl 15, när Dan Sjögren funderar kring detta.
Förälskelsen
Mellan henne och mig fanns ett förhållande
som fullständigt hängde i luften.
Aldrig någonsin ett ord eller en åtbörd som förrådde,
bara luften, den olyckligt kära
Som varje afton, outhärdligt uppfylld av drömmar om henne,
dränkte sig i insjön
Jodå, som sagt, vår Harry älskar och skriver om Kärlek och Lust, i stort och i smått – om bröstvårtan, kyssen, samhällstrycket och jordens röda stjärna, kärlek i mötet mellan blåögdhet och himmel. Det var ju det där med daggdroppen och kosmos.
Och – allra sist, i dessa tider, hur ska man kunna tro på framtiden och livet? Harry Martinson tror på modern, att modern ska föda Kärleken.
Modersrad formad i moderliven,
snart skall du stöta mot lytta kiselhöften
– varmed du födde iskalla ätter –
väckningens eldny med heta glödbasunen.
Föda mera av kärlek än av dessa iskalla typer
som likna stålspolar
och kommenderade bronsmän.
Modersrad. Du skall en gång göra världen
varmare omkring oss.
En gång skall du sluta att föda
ishetsande ismän
och tjutande frosthjärtan.
Du kommer en gång att göra världsdrömmen
varmare att leva,
föda ett kärleksmäktigt folk.
(Natur, 1934)
/ Carina Olsson