Irmeli Romo och Ingemar Lönnbom berättade om Harry Martinsons dramatik på bokmässan. Vi blev förtjusta i titeln på deras framträdande, ”Till sjöss på radiovågor.”
Harry Martinson var förtjust i radion och skrev ett par pjäser för det nya mediet på 30-talet. Han ansåg att radioteatern erbjöd helt annorlunda möjligheter för språklig gestaltning än den vanliga teatern. ”Den är för konkret”, menade Martinson. Där ska ju publiken kunna se gungande skepp och seglande manskap. I radioteatern blir allt sådant en fråga för rösterna och de inre bilder som de kan mana fram hos lyssnarna.
Det finns en lite sorglig historia om Martinsons radiopjäs Lotsen från Moluckas. Han hade lovat att göra om den till en scenpjäs och kämpade med det i fem-sex år innan han gav upp. Det blev tre tjocka mappar men ingen pjäs.
De mapparna innehåller otaliga uppslag, mängder av tillägg, utkast och omskrivningar, gamla och nya roller och scener om vart annat – en kökkenmödding som omfattar tusentals sidor.
Man får väl inrätta en särskild avdelning på något dårhus för de forskare som går vilse och inte hittar ut ur de där manusbuntarna, lär Martinson ha sagt.
Han erkände också att han egentligen ogillade det episka, handling och bredd och sådant är inget för en genuin lyriker.
1932 hade 620 000 hushåll i Sverige licens. Samma år spelades Gringo, Martinsons första radiodrama. Och Romo och Lönnbom spelade ganska omgående upp en bit ur Gringo!
De stod på DELS-scenen och läste högt om skeppet som skulle skjutas i sank I den här unika uppsättningen blev Romo sjökapten och Lönnbom styrman:
”KAPTEN: När man går med islast så behövs det ju Vä-ä-rme! Man vet ju när man själv var matros. Man tyckte att det kylde från alla håll. Inte bara med skansdrag och sånt. Och inte bara på märsrån där själva vinden frös och seglet flaxade stelt som plank. Det var en annan kyla liksom. En kyla som mötte själen och tanken…
STYRMANNEN: Nåväl, kapten kan ha rätt i dä. Den enda värmen man fick som lämnade spår i karlen så var de brännvinets halsbränna… ”
Man erinrade sig Martinsons kärlek till de seglande skeppen. ”En ångare beror av människan och elden. En seglare beror av människan och vinden”, heter det längre in i Gringo. Men replikerna ovan är ju rätt kritiska.
De två agerade verkligen i en svårspelad teaterlokal. Väldiga ljudmassor vällde hela tiden in och plötsligt kunde en malplacerad applåd från en annan scen smattra till. Folk passerade eller slog sig ner som det passade dem.
Många andra mikrofonröster försökte därtill slå sig in i dialogen. Och scenografin var ju lätt bisarr med sina många filmdukar och omgivande montrar.
Men de två stod där med den skrivna texten i händerna och talade in i sina mikrofoner – precis som man gjorde när pjäsen sändes första gången. Det var samma direktsändning som i radions barndom!
Vilken rolig idé!
Efter den korta lässcenen fyllde Lönnbom på med uppgifter om uppsättningar, regiarbete, scenanvisningar och annat som rörde bakgrunden.
Harry var tidvis i rätt dåligt skick men under Moas vård hämtade han sig. Hon förbjöd alla utsvävningar, fick honom i säng tidigt och fyllde honom med ägg och grädde, berättade Lönnbom.
Nästa pjäs av Martinson som uppfördes var Salvation. Den handlar om Frälsningsarmén och om spirande kärlek och bygger på Martinsons egna upplevelser. I den skildras livet i New York med dess ”hot, utslagning och gatuvåld”, meddelade Romo.
Lotsen från Moluckas handlar om den första jordenruntseglingen med dess ohyggliga umbäranden. Bara 31 man av 189 överlevde resan som tog tre år.
Den pjäsen sändes 1937. Då hörde man alltså i radion en mosaik av röster, rop, sånger, vågbrus, jubel och skrän, klockor som ringde och slog, till och med kanonskott men framför allt tusen fragment av samtal och infogade dikter. Men det var bara ljud, inget av allt det andra man också uppfattar i en scenpjäs med dess rekvisita, scenografi, ljussättning och agerande skådespelare.
Har man rätt att låta kampen för nya kunskap kosta människoliv? Det är den här pjäsens tema, konstaterade Irmeli.
De två läste också upp ett par repliker, hämtade från scenpjäsen Tre knivar från Wei, ett stycke som innehåller mycket våld, tortyr och sexuella övergrepp.
Harry Martinson var ju väl förtrogen med Kinas historia och kultur. Vi fick alltså tänka oss att Lönnboms småländska hade ett drag av 600-talets kinesiska när han läste.
Ingmar Bergman satte upp pjäsen på Dramaten 1964 och den blev en stor framgång.
Dan Sjögren