Kjell Espmark, Staffan Söderblom och Stefan Sandelin har betytt mycket för förståelsen av Harry Martinsons livsverk. Dessa tre portalgestalter lyfter vi av det skälet fram i en liten serie. Den första handlar om Espmark och presenteras i dag.
De tre essäerna kommer i sinom tid att kunna läsas i Doris.
Till essän om Sandelin fogas då en personlig minnestext där han berättar om sitt arbete med att sätta samman två av de postuma diktsamlingarna.
Kjell Espmark
Nu har också TT slagit fast att det var skriverierna direkt efter Nobelpriset 1974 som ledde till ”förödande konsekvenser”, framför allt för Harry Martinsons del. Mer officiellt än så kan det nog inte bli. TT är ju en av stämledarna i den mediala kören i vårt rike.
Det är förstås en känslig fråga, så känslig att Kjell Espmark i sin magnifika essäbok Harry Martinson Mästaren inleder med ett kapitel om just efterspelet till priset. Det visar sig att man som alltid kan ha hjälp av historien. Vi backar alltså bandet ett drygt decennium.
”Jag skriver numera i katakomberna… i sällskap med de döda”, meddelade Martinson då i ett samtal med Espmark. Hans undergångsstämning hängde samman med den beska kritik som hade drabbat samlingen Vagnen (1960). De två talades vid i mitten av 1960-talet, alltså närmre tio år före Nobelprisningen.
Martinson trodde sig vid den tidpunkten ha ”förlorat sina läsare” och kände därmed ”sitt språk vackla”, skriver Espmark. Han försökte på alla sätt muntra upp poeten men inget av det han sa till Martinson var ”verkligt för honom”.
Efter Vagnen meddelade Martinson också att han inte skulle publicera någon mer samling. Men efter nedstigningen i katakomberna gavs ändå 1971 hans kanske tyngst vägande lyriska verk ut, Dikter om ljus och mörker. Sedan följde Tuvor två år senare.
Vi såg samma mönster, i stort sett, trettio år tidigare då samlingen Natur sågades. Efter det teg Martinson som poet i elva år. Den gången ledde den beska kritiken till att han reformerade sitt lyriska språk.
Vad som upprepas vid tre tillfällen är alltså att han tystnar, starkt plågad av att inte få den uppskattning han räknat med och som var livsviktig för honom.
Någon sådan återkomst var inte möjlig för Martinson den tredje gången, efter Nobelpriset. Då var han helt enkelt i för dålig form för sådana stora satsningar, både fysiskt och psykiskt.
Men min text skulle egentligen handla om Kjell Espmark (den bygger ju också inledningsvis på hans vittnesmål om Mästarens tungsinne). I en av essäerna belyser Espmark bland annat Martinsons miniatyrkonst. Utifrån en rad pedagogiska exempel visar han hur Martinson bygger upp de här texterna med hjälp av storperspektiv, betydelsebärande detaljer, komprimering, abrupta slut, rivstarter och förkortningar.
”Tussilagon med sin gula uppåtvända sugarfot / och solen stod motpols”, skriver poeten i Nomad. Han skapar som synes, påpekar Espmark, en ”stark spänning mellan den exakta detaljen och de oerhörda dimensionerna”. Just detta tog man ju fasta på i motiveringen när han fick priset, att kosmos speglas i en daggdroppe.
I Espmarks doktorsavhandling, Harry Martinson erövrar sitt språk, finns också ett längre kapitel om miniatyrerna. I en särskild passage närläser Espmark en av de tidiga dikterna, ”Har ni sett en koltramp”:
Har ni sett en koltramp komma ur en orkan
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad –
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen
utmattad, slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.
”I två meningar – en fråga och ett påstående – pressas ett stort skeende samman, och ändå är dikten klar, enkel och påtaglig: en sammanhållen scen”, summerar Espmark som också reder ut hur skalden bygger samman exakthet och besjälning.
Dikten är ett ”ett mästerstycke av förtätning och åskådlighet”, summerar Espmark. Man kan säga samma sak om Espmarks genomgång av strofen. Så borde det förstås alltid vara, att stor dikt får möta formidabla kommentarer. Men det som är storslaget i en skönlitterär text följs sällan upp med lika övertygande tolkningar. Både poeten och kritikern måste vara i högform för att det ska lyckas. Kanske också läsaren.
Någon gång på 1960-talet kunde en litteratur-sociolog visa att de dikter vi tycker om blir ännu mer älskade om vi förses med lyckade analyser av dem. Dikter vi inte gillar kan däremot inga litterära genomgångar i världen rädda.
Den som undersöker lyrik måste också vara djärv och självständig. Det är Espmark och han gör i sin bok om Martinson något som nog är rätt ovanligt: han pekar på sådant i mästarens miniatyrer som i n t e håller måttet. Ibland finner han t ex inslag i texterna som han tycker är överarbetade. Då ser man ”hur den ´vise´ Martinson… sätter krokben för den suveräne poeten”.
Ett kapitel i Espmarks essäbok om Martinson handlar om dennes civilisationskritik. Den blir till slut i det närmaste total, menar Espmark. På 30-talet uppfattade Martinson ännu den vanliga människan som duperad och neurotiserad av demagoger och ”rå knektanda”. Men när Aniara skrivs på 50-talet är vi ohjälpligt onda, ”det finns inget skydd mot människan”, citerar Espmark.
Ofta gör Espmark jämförelser mellan tidiga och sena verk och kliver obesvärat mellan de olika skedena i Martinsons poesi. Hans dikter blir i regel ödsligare och kargare med åren och tar sig allt närmre tystnaden, noterar Espmark. De börjar likna elementen i den natur han så ofta avbildar.
Jag har slagits av samma tanke. Det är som om skalden låter de träd och djur han diktar om själva få bli röster i hans landskap. Han vänder människorna ryggen.
I bokens slutkapitel diskuterar Espmark om Martinsons värde kommer at bestå. Poeten hatade ju bilen. Det gör rätt många i dag. Men på 60-talet var det ett obegripligt hat. En hel del beror alltså på vad som sker i världen. Martinsons våldsamma försvar av naturen är också numera på alla sätt i takt med tiden. Den börjar närma sig hans texter.
Fast hans verk bör man ju också tillägna sig för att korrigera sin inre människa och för att få hjälp att leva närmre skapelsen. I den meningen är han förstås en bildningsprofet.
Dan Sjögren