Ett av de fem föredrag på bokmässan som handlar om Harry Martinson utgår från Vägen ut. Fredagen den 27 september berättar Hjördis Fohrman om ”Harrys halvår i Jonsereds brukssamhälle”.
Dan Sjögren redovisar nedan ett längre samtal med Fohrman om Martinsons och Martins tid i Jonsered.
I oktober 1919 började Harry Martinson arbeta på Jonsereds Fabriker. Då var han femton år. På brukets bomullsspinneri skötte han fjorton kardmaskiner. Framför allt gällde det att skarva ihop fällar ”så att inte linjen bröts.”
Om det ändå skedde fick man för hand laga inmatningen och det fordrade ”mycken fingerfärdighet”. Det hände att folk blev illa skadade.
De kursiverade citaten kommer från Vägen ut där Martinson berättar om sin tid i Jonsered. (Han kallar orten X-red i romanen, vilket Tor Bonnier tyckte var ”idiotiskt”. Alla förstod ju ändå att han syftade på Jonsered, påpekade förläggaren).
I romanen beskriver Martinson målande en fas i processen: ”Den kardade bomullen kom på maskinens framsida ut som en snövit fin slöja… den smalnade och fortsatte in i en mun… som spottade ut den som ett fint snövitt band.”
En dag i juni står vi själva utanför det forna bomullsspinneriet. Den gamla byggnaden finns kvar men innehåller numera helt andra verksamheter.
Var i huset kan Harry ha befunnit sig?
Hjördis Fohrman är aktiv i ortens hembygdsförening. Hon har plockat fram de gamla originalritningarna till bomullsspinneriet och räknar nu fönster. Ungefär här bör Harry ha befunnit sig, säger hon och pekar mot en tillbommad del av huset.
Jaha. I salen innanför matade han kardmaskiner för hundra år sedan och blev då och då utskälld av en grinig bas. Där bakar man nu tårtor. Men vi kommer inte in i lokalen.
Varför blev då Harry kvar i Jonsered? Han var ju annars beständigt på rörlig fot, en rymmare som ständigt fångades in men snart gav sig ut i världen igen.
I Jonsereds stationshus hade han en regnig höstkväll kommit i samtal med Margaret Kjellberg. Några ord som hon sa skapade en ”fasa” hos honom för att ”hänga i tomma luften”. Harry insåg att det var precis så han hade levt! Han saknade så långt alla fästen i tillvaron men också en självklar närhet till andra.
Den som bara hänger i tomma luften kan heller inte ”leva med mening”, hade Kjellberg förklarat. Och för henne var meningen med livet knuten till arbete och ordnad verksamhet. Och nu ville Martin också leva så, ”med mening”.
Det var alltså det innersta skälet till att Harry och Martin beslöt sig för att ta anställning på Jonsereds Fabriker. Ja, i alla fall när Martinson tjugo år senare försöker reda ut hur ynglingen tänkte.
Det var således fråga om något som liknade ett existentiellt val, sådana som ska ge riktning och väg i livet. Framför allt ville Martinson, betonar han i efterhand, visa att Martin försökte anamma damens moral, att det var hans ”kärnsträvan”.
Åter till Hjördis Fohrman!
Hon vet oändligt mycket om den lilla, rätt slutna värld som Jonsered utgjorde kring 1920. Själv är hon barnfödd och uppvuxen i Jonsered och bortsett från en ”sextonårig exil” i Örebro har hon bott där i hela sitt liv.
När Hjördis berättar om de här människorna, deltar hennes händer i samtalet, hon bläddrar i tusen papper, vilar då och då hakan i högerhanden, böjer sig ofta över bordet och låter en hand rotera med som när hon berättar om de stora vattenhjulen i den tidiga fabriken.
För det vi säger tar ju vägen genom kroppen, den arbetar med, inte som en kardmaskin men den stryker under allt vi säger. Ja, så ser i alla fall jag på saken. Orden blir också kött.
Trångboddheten är ett genomgående tema i alla de intervjuer som finns bevarade från Jonsereds Fabrikers historia… Det ska man komma ihåg när man pratar om den gode patronen… Trångboddhet och en godtycklig fördelning av de bostäder som fanns var en stor källa till missnöje”, konstaterar Hjördis Fohrman.
Här ser vi kvinnor och barn från en enda trappuppgång omkring 1920.
Jonsered var ”ett komplett samhälle”, skriver hembygdsföreningen i en broschyr. ”Allt skedde i företagets regi.” Man lät till exempel bygga bostäder, kyrka, skola (före skolplikten 1842), flickhem, ålderdomshem och barnkrubba. Det fanns änkepension, sjukvård, barnmorska och barnkrubba. Det hela liknade ett tidigt folkhem, det begrepp Per-Albin senare, i slutet på 1920-talet, gjorde känt i riket.
Medaljens baksida var den ofrihet som företagets patriarkala omsorger skapade.
Riksdagen hade precis beslutat om allmän och lika rösträtt när Harry dök upp i Jonsered. Men det var ändå väldigt svårt att verka politiskt på orten under hela tjugotalet.
– När Kata Dahlström tidigare var i Jonsered fick hon gå på landsvägen och agitera! Fabriken ägde ju all mark och alla hus i samhället och kunde därför förbjuda varje politiskt möte.
Vägen ägde man dock inte och där kunde ingen hindra Kata från att brandtala! Men hon hade länsman i hälarna, han noterade allt hon sa. Hjördis skrattar till. Man anar att hon gärna hade velat traska med den gången.
– Men man röstade ju. Och Jonsered blev på 1920-talet ett väldigt rött samhälle. Fast det kunde ju inte komma in någon utomstående och bygga hyreshus till exempel. Och man fick bara bo här om man arbetade på fabriken.
De som var oppositionella riskerade att bli sparkade. Då förlorade man sin bostad – och livet i Jonsered. Ägarna hade laglig rätt att göra så.
Bruket var ett klassamhälle, men det fanns ”klasser” också bland arbetarna.
– Kvinnorna betraktades till exempel som en ”omsättningsvara”. De flesta var unga och ogifta. Det fanns äldre spinnerskor som aldrig gifte sig. Men de flesta kvinnorna jobbade i fabriken från det att de lämnade skolan till dess att de gifte sig, en tioårsperiod ungefär.
– De blev parias, säger Hjördis och lutar sig fram. Kvinnor var sällan med på de föredrag som förekom, de skulle ändå inte förstå sig på det som avhandlades, ansåg de manliga deltagarna.
Mannen i fråga – väl knappast en yngling – stoppar i sig en smörgås och höjer ett glas svagdricka. Öl fick inte förekomma i brukets lokaler.
Man får en känsla av att Martin inte var riktigt mottaglig för de här politiska frågorna. Som det uttrycks i Vägen ut: ”Tidsfrågorna hade snuddat vid honom men aldrig fångat honom”.
Brukssamhället var ”helt anlagt efter Owens principer”, skriver Martinson i Vägen ut, en sorts ”patriarkal socialism”. Det är felaktigt, menar arkivdykaren Sonja Erfurth som har skrivit en hel del också om den här tiden i Harrys och Martins liv: ”Det är fråga om ett påhitt av Martinson själv.”
Hjördis har samma uppfattning:
– Owen var inte bekant för de ägare som styrde fabriken. Men det existerade en annan rörelse som då var känd och omdiskuterad i hela Europa, det handlade om vad som kallades Idealsamhället.
Krupp, bekant för sina kanoner, byggde t ex sådana idealsamhällen i Essen.
– I Jonsered förekom en viss strävan att skapa ett liknande idealsamhälle. En Gibson fick redan på 1840-talet sköta fattigvården i Jonsered. Han var då skyldig att ta hand om de sjuka, gamla och utfattiga. Det systemet fanns kvar till mitten av 1920-talet.
Men Martin famlade i de här frågorna. ”Av de hetsiga debatterna om reformism och annat hade han fattat mycket litet”, summerade Martinson.
Det fanns en hel del kulturella aktiviteter i Jonsered. Nykterhetsrörelsen hade teatersällskap och sångkör. Man startade också ett eget bibliotek, utöver det som Gibson och bruket hade ställt i ordning. Det vimlade alltså av böcker för den läshungrige Harry.
– Rädslan för tbc ledde för övrigt till att den som blev sjuk skulle lämna tillbaka de lånade böckerna inslagna i papper, säger Hjördis och ler milt.
När man spelar in kan det då och då dundra till i lurarna. Det beror på att folk alltför eftertryckligt slår fast en synpunkt och handflata eller fingrar därvid hamnar på bordet där micken står. Men inget sådant oväsen förekommer denna dag.
Harry blev inneboende hos Josefina Brink i en av arbetarkasernerna. Hon var änka och hade tre söner. Två av dem bodde också i lägenheten.
– Det var kassören som bestämde var arbetarna skulle placeras. Man kunde alltså inte välja bostad själv. Att Harry hamnade i den familjen, var alltså varken Brinks förtjänst eller hans egen önskan.
Det ansågs förmodligen lämpligt att Harry bodde i samma rum som sönerna. Det var också ett sätt för änkan att få vara kvar i just den lägenheten.
– Det man har diskuterat här i Jonsered är Martinsons förhållande till familjen Brink. Man tycker att han kunde berömt dem mer i romanen. De gjorde mycket som inte nämns i boken för honom. Det skaver lite.
Martin var ju till exempel så stolt över sin fina kostym. Men det var Gustav Brink, en av sönerna där han var inneboende, som ”gick omkring i husen och tiggde tjugofemöringar, så att han i bruksboden kunde få ut en kostym på avbetalning åt Harry”, berättar Erfurth.
”Han gick ifrån alltsammans en morgon”, heter det i Vägen ut. Det var ju så Martin brukade göra i rymmartider. Orsaken kan ha varit att den flicka Martin var förtjust i hade slutat, tror Erfurth, och att Harry flydde den grälsjuke basen i spinneriet. Hjördis känner dock inte till något om en sådan saknad flamma eller en alltför ovettig arbetsledare.
Hans ”ansvarskärna… hade börjat upplösas och försvinna”, skriver Martinson. Nu hade han ju också visat Margaret Kjellberg att han inte var arbetsoförmögen.
”Jag får skriva till damen att jag måste ut nu…”, tänker Martin.
Det viktigaste skälet var förstås att den där ”fjärrfebern” lockade och drog. Hans ”sjölängtan… reste sig oemotståndligt. ”Havet. Havet.”
Dan Sjögren
Bilderna kommer (utom i ett fall) från Jonsereds hembygdsförenings arkiv. Vi tackar särskilt och hjärtligt för att de har fått användas i den här artikeln.
Red.