”Det ödeställe Bolle sökte hette Lossemark… Den sista som bott där var en rappekäring. Hon hade haft egen snuskölna där hon gjort rappesnus efter eget recept. Hon var förföljd av snusbolagen men hon var skicklig och förtjänade mycket väl att kallas en mästarinna i snus. Hon använde rätt mycket sviskonmassa och kanelskav i snuset, mindes Bolle, och snuset var omtyckt, åtminstone enligt vad man sade i erfarna snuskretsar… Det var ett romantiskt snus, nästan österländskt, sötstarkt som en arabisk drog.” , (Ur Vägen till Klockrike)
Sistlidna natt drömde jag om Harry Martinson. Vi brukar ju umgås en hel del under dagarna men nu blev alltså ett nattligt möte.
”I drömmen kan man få se floder rinna uppför höga sluttningar i sköna landskap”, skriver Martinson i Passad. Lite så var de i natt också.
Han satt i alla fall längst bak i en chartrad buss och hade en ung man vid sin sida, det var, förstod jag efter ett tag, hans son.
Egendomligt, han har väl ingen son, tänkte jag. Men det kanske var en okänd släkting.
Bussen rullade fram i ett landskap som Martinson skrivit om. Vi befann oss i en socken på Dal. Martinson och Bolle hade sina vägar förbi där. Han skulle ju till Klockrike.
Vid ett rastställe fick folk byta några ord med Martinson och alla ville då veta mer om det där torpet i Edsleskog, Lossemark.
Det finns inget sådant torp i boken, förklarade sonen. Se här!
Och han tog fram upplagan från 1955 på sin mobil, den med de blåsvarta pärmarna som mamma köpte. (Den boken hade jag saknat men här var den alltså?) Det han påstod visade stämma, Lossemark fanns inte med i kapitlet om snustorpet.
Martinson bar mörk kavaj, vit skjorta och en småprickig slips. På huvudet hade han en hatt som vi kände igen från olika fotografier.
Fast alla hade ju hatt på den tiden.
Han log. Vi hade dagen innan läst om hans självhat, att han tyckte sig ljuga och fjäska inför alla som han mötte. Han kanske stod där och hatade sig själv nu också, men det såg inte så ut. I så fall var det ett ovanligt ljust hat.
Men älgkon? frågade jag. Hon som blev inlåst i torpet? När dörren blåste igen?
Henne har vi flyttat, sa sonen. Hon finns inte kvar i den texten längre.
Så klev vi upp i bussen igen och den rullade vidare i det sjörika landskapet. Då dök plötsligt torpet upp!
Stopp, ropade vi och bussen stannade till utanför en ödekåk. Dörren var fortfarande stängd. Men vi såg kon! Hon tittade just ut genom ett fönster. Borde man inte rädda henne?
Men bussen rullade redan vidare.
Det är ju livsfarligt att träffa sina favoriter, tänkte jag i drömmen. De skriver tydligen om sina böcker under nätterna. Eller om det är deras släktingar som gör det.
Konstigt att Martinson själv var så tyst.
Han var en märklig människa till att göra allt mycket intressant, påstod ju den där båtbyggaren som tillverkade modeller åt Harry. Men det stämde inte, inte igår natt.
Dan Sjögren