Jon Fosse har berättat att han skriver inifrån ett hemligt rum. Så fort han får tillgång till detta gemak dyker texterna upp. Men det är viktigt att han inte närmre försöka utforska detta ”heliga rum” eller benådade tillstånd. Då riskerar hans litterära gåva att skadas eller förstöras, tänker han sig, och därmed hela hans diktaruppdrag och förmåga att dikta.
Kanske gällde något liknande för Martinson. Men jag tror att han mer litade till och lät sitt absoluta minne styra det som hände i hans skrivarkammare. Eller var det just hans atletiska minnesförmåga som utgjorde det där ”hemliga rummet”?
Mycket av hans hågkomster verkar samtidigt ha varit rent kroppsliga. I Vägen ut finns ett par rader som vittnar om det:
”Dörrklinkorna i denna trakt voro av smidesjärn och gjorda efter samma princip som de gamla dryckesstopen med lock. Då man tryckte på tumstädet lyftes låsarmen upp från sin hake innanför. Tumstädet kallades i bygden för ”lövet”. På gamla och slitna lås blev lövet vingligt och man fick trycka punkträtt med tummen om man skulle kunna öppna. Blyga människor och rädda barn vinglade alltid med lövet innan de kunde öppna.”
De raderna är ju nära nog skrivna med högertummen. Som om det är den som berättar om den där klinkan.
Under sina turnéer i riket blev ju Martin en erfaren bettlare. Vid ett sådant tillfälle befann han sig i ett kök och väntade på skaffning. Då erinrade han sig alla de ställen han tidigare besökt i samma ärende. Han kommer – till sin egen förvåning – ihåg varje sådant besök och de kvinnor han då mött.
Samtidigt som han växer upp blir också hans minne allt rymligare och efter hand direkt världsomfattande. Det proppas fullt men är ändå intakt.
Georg Svensson skriver i sin lilla bok Harry Martinson som jag såg honom att skalden ”kunde med sitt fenomenala minne praktiskt taget hela sin lyrik utantill…”. Det handlade om tusentals dikter, ja hela kartonger.
Han lär också ha kunnat Nils Ferlins dikter utantill. Jag har glömt vem det var som berättade det.
Omänskligt är det hur som helst, särskilt för mig som nästan inte minns mitt mellannamn.
Vad skulle inte Harry Martinson ha kunnat uträtta i På spåret!
Han var ju våldsamt berest och skulle säkert ha genomströvat alla de orter som dyker upp i programmet och med egna ögon sett och kommit ihåg allt från dessa besök. Han skulle också ha kunnat återkalla allt han läst om dessa både främmande och inhemska platser.
Dan Sjögren