Det har gått ett par dagar men besvikelsen vill inte rinna av mig. Jag har, kort sagt, svårt att acceptera att Harry Martinson inte fick ingå i vår nybakade kulturkanon. Det börjar för min del likna ett öppet sår.
Man kan ha mer allmänna synpunkter på det kulturbegrepp som Trägårdhs grupp och specialister lanserade. Jag tycker att det är alldeles för omfångsrikt. För mig hänger kulturen alltså inte självklart ihop med Lag och rätt, Religion, Ekonomi, Uppfinningar och Offentlighet. Det är inte så jag har levt, i ett så stort sammanhang. Jag är väl en snävare människa.
Men inför det här vid kulturbegreppet kommer jag att tänka på Hasse Alfredson. Det var ju han som med glad ironi påstod att även korvsmörgåsar är kultur.
Nu blev det bara plats över för nio prosaverk och tio dikter! Ja, om vi nu ska hålla oss till den renodlade litteraturen. Det är bra lite om man vill fostra, dana och föda upp ett folk, de unga och kommande släkten. Nitton verk!
Men mest svårt hade jag alltså att svälja att Martinson inte nämndes (Aniara tillskrevs Blomdahl). Inte ens det sönderlästa poemet Juninatten (en gång framröstat som Sveriges bästa sommardikt) fanns med på listan.
Den kanske bästa romanen i svensk litteratur, (Vägen till Klockrike) föll också bort, liksom Nässlorna blomma, den barndomsskildring som med rätta varit obligatorisk läsning för generationer.
Våra åtta nobelpristagare fick bara tre verk med (vilket annat land hade avstått från sådana ”världsmästare” i litteratur?).
Heidenstam och Karlfeldt har ju skrivit grandiosa saker men de ansågs väl för svenska.
Allt i listorna måste vara skapat före 1975. För mig känns det lite räddhågat. Kulturen hinner liksom svalna med ett sådant tidsperspektiv. Man menar förstås att vi inte kan bedöma vad som är livskraftigt innan ett halvt sekel gått. Det är kanske rätt. Fast jag känner igen de där tongångarna från Gunnar Hedlund, han i Bondepartiet: ”Vi får vänta och se.”
Men Harry Martinson låg ju rätt i tiden.
Dan Sjögren