Det normala är ju att man sitter i godan ro och läser en bra bok och att språket då tar sig in i en utan vidare spisning. Någonstans i bakgrunden skymtar författaren. Men han döljs delvis av den dräkt han klär sin textkropp i. Och så ska det förstås vara. Man befinner sig inne i verket, ja man är nästan verket, i normalfallet.
Men så är det inte alltid när jag läser Harry Martinson. Det som då händer är att jag fångas upp av enstaka formuleringar och att det större sammanhanget glider undan för ett ögonblick eller skyms.
Ett överdådigt ord eller två bromsar upp läsningen. Och där fastnar jag. Ja, ett litet tag.
Mycket av det som då fångar mig är nyskapelser. Ofta lägger ju Martinson ihop två ord med helt olika innebörder och associationsfält för att få fram ett tredje, nytt och aldrig på denna jord tidigare skådat. Det är väl den saken man känner. Att han som Vår Herre skapar något okänt och oväntat, att skapelseverket pågår, också i oss som läser.
Jag kan bli sittande och beundra dessa skapelser och dikten eller prosan tvärbromsar. Den vanliga läsningen pausas, ja finns nästan inte till längre. Jag misstänker att det är så för många.
De där nyskapelserna kallas av lexikalt folk för bastardord eller hybridord. Två vanliga ord ger då en sammansättning med en annan betydelse, t ex slottssenap.
Det finns ett otal sådana konstruktioner i vårt språk. De flesta är införlivade och sticker inte alls i ögonen. De bryter inte på samma sätt som hos Harry ny mark.
Exempel, tänker läsaren! Ge oss exempel! Så att man kan få klart för sig hur de där märkvärdiga orden ser ut.
Låt oss stanna för ett nyord som jag använt i Doris en gång tidigare. Det förekommer i en text som Harry Martinson sände till Tor Bonnier 1935, i det kanske mest hjärtskärande brev han skrivit. Där finns ett sådant bastardord i en betydelsefull mening:
”För mig personligen har Ni kommit att bli… ett par andliga ögon som följa mig i världen. En nödvändig auktor att hava, en kompassmakt.”
Vad är en kompassmakt? Det vet inte nätet eller SAOL Men för mig har ordet helt enkelt kommit att bli det centrum som styr alla kompasser. Så att de pekar rätt och inte börjar snurra. Kompassmakten är med andra ord en rikslikare som lägger fast den rätta riktningen.
Sådana personliga utredningar får man ju själv göra omgående, när man möter bastardorden. Det är inte konstigt att det kan bli stopp i läsningen.
Andra bastarder är inte lika svåra att hantera, som denna:
på himlen syns ”milslånga eldvimplar”: Här är det kvällning och solnedgång och tunna flak av moln blir skarpt belysta, närmast uppeldade, av de sista ljusstrålarna, nästan underifrån.
Ungefär. Det ser man ju genast framför sig. Men ”eldvimpel” finns inte med i SAOB eller på nätet.
I dikten På Kongo befinner sig skalden på den stora floden i Afrika.
I dikten finns tre hybridord: ”biflodsterritorierna”, ”gumminegrer” och ”slavliv”.
Se på det försa nyordet. Det förgrenar sig i oss på ungefär samma sätt som de där flödena rinner ut i Kongo. Man ser biflödena, de bildar ett helt landskap, en sorts afrikanska strömmande flodmarker.
I förstone manar ordet fram ett deltaliknande flodlandskap men i själva verket befinner vi oss i den inre eller övre delen av flodens lopp. Kongo gör ju ett långt uppsamlingsheat och undan för undan rinner de olika vattenflödena ut i och ansväller floden.
Deltalandskap bildas normalt i det nedre loppet när mindre floder sprider sig och rinner ut i ett allt större flodland. Lutningen är minimal och allt vatten som samlats in börjar då lämna sällskapet. Bifloder är mer sammanhållna när de rinner upp, ja än i Kongo.
Där låg en hel geografilektion inbakad i det där nyordet! Ja, i min uttolkning av det.
I en annan dikt beskrivs Amazonfloden förresten med hjälp av bastardordet ”biflodsträdet”.
I På Kongo kan man ana hur Martinson – utan att skapa samma typ av innovativa nyord – ändå genom dubbleringar skapar större närvaro. Han skriver ”järnpråmar”, inte pråmar, ”plåtdäck”, inte däck, ”bantuspråk”, inte okänt språk, ”djungelråtta”, inte råtta, ”hirsmortel”, inte mortel. Fast de orden finns inte heller med i SAOL så strängt taget är även de nyskapelser, bastardord alltså!
De effekter Martinson når med att avla och framföda sina nyskapelser bromsar mig alltså ofta. Jag fastnar, ofta betagen i de där ordkombinationerna, det nya han fört in i världen genom att sammanfoga kända ord till halsbrytande nya.
Det får förstås stora betydelseeffekter, en förskjutning inåt. Meddelandet fördjupas men det dröjer innan jag kan göra sådana observationer, förtjust som jag är av själva skapelseakten. Av trolleriet.
Nyskapelserna skymmer alltså ett par ögonblick det texten ska meddela, deras innehåll når mig därför inte omedelbart. Jag fastnar i språket som i en väv, bländad av det ljus de samtidigt tillför texten.
Sedan kommer jag ändå vidare och ett större sammanhang blir klart för mig eller tydligare. Jag var på väg men nyorden höll mig tillbaka, de lösgjorde sig från pläderingen (som de sedan fördjupar). Typiskt för mig är nog att jag ovanligt länge blir kvar i den där väven.
Det finns risker med allt. En risk här är att det man minns efter läsningen i första hand är de där mirakelorden. Att de aldrig steg in i den pläderande texten, de stack ut för mycket. De gjorde inte tjänst på det sätt de skulle, de förblev i stället undersköna, allt för vackra redskap, som fick en allt för stor roll i texten.
Den risken tar förstås alla bildmakare, att bilderna inte betjänar dikterna, att de i stället skymmer eller skadar godset, avsikten, budskapet, det hela. Det kan då verka som om texten bara är till för att härbärgera ett par strålande nyord. De sväljer det som texten skulle säga.
Det faromomentet finns, menar jag nog, också i Martinsons texter vid mötet med hans makalösa nyskapelser. De virtuosa orden tar då över och bestämmer för mycket i dikterna, de talar i egen sak, och tenderar att bli självändamål.
På ett ställe i Resor utan mål skriver Martinson om ”han med den snövita hårrevolutionen kring huvudet”. Ett hår som gör revolution. Där går han väl ändå för långt, tänker man. Fast ordet blir genast mer begripligt när vi får veta att den lurviga revolt han avbildar är Mark Twains hårgloria!
Det är förstås en lite sorglig slutsats att de där orden någon gång kan skada dikten. Men det vanliga är ju att Martinson har en fruktansvärd kontroll också när det gäller hybridorden.
Jag har tagit för givet, utan att i detalj undersöka saken, att det i Martinsons tidiga diktning, i sjöprosan och havsdikterna, finns många bastardord. Betänkligt kanske men detta är inte tänkt att bli en utförlig eller heltäckande inventering.
Men hur är det i andra ändan? Jag dök ner i Dikter om ljus och mörker, hans sista stora diktsamling, för att där leta efter bastardord. Den genomgången gjordes med hjälp av tummen och pekfingret, ett mycket trubbigt instrument. Då hittade jag ett trettiotal givna bastardord men också rader av svårplacerade hybrider. Det var färre än jag väntade mig.
Här är några av de mer iögonenfallande, plus ett par ord som placerar in dem i sitt sammanhang. Pröva gärna om de fungerar också i dessa brottstycken:
”en kallt påsmygande förtvivlan i nervmedelskvällar”;
”insektsmil fjärran från hemtuvan”;
”Det finns en världsblåst i allt”;
hästen ”gnäggade sprängögd ” och sjönk i vaken;
”Bolle kom till en mildgård”;
Olgas och Almas ”schalvärme”;
möbeln ”lyste som nyss vårblottad hud”;
”En gammal kvinna … med sinnet förbuttrat”,
”Språket är paradisgräs / betat av salig hjord”,
”Ett svanpar lyste vitt på insjöns granskogsblänka”,
Så kan man fortsätta.
Jag gjorde en del upptäckter som inte var alldeles väntade. Antalet bastardord minskar t ex i den sista delen av samlingen drastiskt. Där är dikterna tematiskt och stilistiskt ganska lika dem som förekommer i Doriderna. Mot slutet är nyorden i stort sett borta.
I de dikter som ingår i den gren där Martinson är mästaren, natur- och väderpoemen, är fortfarande bastardorden vanliga.
Dan Sjögren
Fotnot:
Delar av den här texten ingick i det föredrag jag höll för en sjövan skara i Klubb Maritim den 25 februari. Vid samma tillfälle berättade Carina Olsson om Harry Martinsons liv och verk och Anders Glader högläste ett par av mästarens havsnära dikter och prosastycken.
Henrik Sjövalls rapport om kvällen finns med i nya Doris.