Det talas enormt mycket om artificiell intelligens i dag. Diskussionen handlar inte minst om hur AI kommer att ta över arbetsuppgifter som hittills har krävt en mänsklig ansträngning av ett eller annat slag. Dan Sjögren initierade för några veckor sedan ett experiment med Harry Martinsons diktning som utgångspunkt. Här följer ett referat av detta ”stolleprov”.
Är schack en konstart?
Sist och slutligen, i botten så att säga, styrs ju spelet av orubbliga regler och formen är så till vida järnhård. Men i själva spelet, med dess miljarder möjliga drag, har förstås ingivelser , snilleblixtar och kreativitet en avgörande roll.
Alla dessa personliga uppslag måste dock länkas in i regelverket. Ofta kräver de långa kedjor av kombinationer. Där slår ju grundreglerna åter igenom men styrningen är ändå djupt personlig.
I schack vinner man, förlorar eller spelar oavgjort. I konsten besegrar man inte på samma sätt en motståndare, det är i alla fall inte tanken eller avsikten med verksamheten. Harry ska inte slå Gunnar med 2-1.
Många schackpartier är ju klassiska och efterbildas ofta men egentligen är väl varje parti unikt, ett enskilt konstverk om man så vill.
Vad har då detta med AI att göra?
Människan kan inte längre mäta sig med AI i schack. Någon gång i framtiden kommer kanske samma sak att gälla litteraturen. Om nu algoritmerna kan spela schack på världsnivå, ja ännu bättre, då borde de också kunna skriva mästerliga dikter, tror många.
Men Ingemars och mina blygsamma försök antyder att det är mycket långt dit, ja innan några algoritmer kan kamma hem några litterära Nobelpris.
Ingemar bad nämligen en AI-maskin att skriva en personlig version av Harry Martinsons mest älskade dikt, Juninatten. Resultatet visade att apparaterna än så länge bara är att betrakta som litterära springpojkar. Resultatet blev komiskt dåligt.
Allt beror förstås på hur man programmerar maskinerna. Därför valde vi att utvidga försöket. Jag valde ut tjugo av Martinsons hästar med havre.
Strax tog ChatGPT, till orda. Jag citerar:
”Vill du att jag bygger vidare på /det förra/ temat eller skriver i en annan ton?”
Nej, vi ville ge den mer havre. Genast svarade maskinen:
”Du sade:
Nej, jag vill att du ska skriva fyra nya dikter i samma stil som de tjugo dikterna. De ska vara något kortare än den du gjorde förra gången. Ämnena ska vara:
1)Berätta om en gammal gård!
2)Berätta om en gammal ek!
3)Havet är en grav.
4)Brevdikt från en eldare (alltså en sådan sjöman som eldade ångpannorna på tidens fartyg).”
ChatGPT sade sedan:
”Här är fyra dikter i samma eftertänksamma, lågmält lyriska stil som de texter du visade. Jag har hållit dem något kortare, som du önskat, och låtit stämningar och bildspråk bära varje dikt.”
Slut på de maskinella citaten.
Man noterar att maskinen anslår en väldigt kamratlig och familjär ton, som om den och vi vore goda vänner.
Av de fyra dikterna valde jag alternativ två. Där gällde det att berätta om en gammal ek. Skälet var förstås att Harry Martinson också har skrivit en sådan dikt. Den återfinns i Vagnen och heter Ekens minne:
”Riksvägen med milstenen rakt under mina grenar.
Men helst kommer hon i minne.
Hon den vackra på stigen.
Hon kom varje sekel alltid någon gång.
Var ibland borta och sov djupt neri jorden
men uppstod igen så snarlik att det åter var hon.
Det måtte ha skett inne i byn
att hon vaknade upp på nytt.
Hon måtte ha gått tillbaka dit under jorden.
Så segrade hon alltid.
Min krona susar om henne.
I sju sekler har jag känt henne nu.
Det är ändå som i våras.”
Och så här blev maskinens version:
”Eken
Eken vid gärdet är äldre än fäderna.
Den bär inga årsringar –
den bär tider.
Barn klättrade en gång i dess famn.
Nu klättrar bara vinden.
En gång varje sommar
slår den ut som om inget hänt.
Och något händer alltid.
Men eken säger inget.
Den har sett för mycket.”
Det är lätt att såga den här Eken i bitar.
Ordet ”fäderna” är förmodligen valt på grund av allitterationen; de fem sista orden i den första versraden innehåller ju alla vokalljudet ä. Men själva ordet ”fäderna” vagt och obestämt, det blir hängande i den där eken. Det problemet, de vaga och oprecisa, de allt för öppna formuleringarna finns på många ställen och banaliserar dikten. Den lägger sig nära ett vardagligt samtal.
Jag råkade nyligen själv såga upp en riktig ek och kan därför intyga att de bär årsringar. Det blir lite löjligt när den poetiska sanningen leder till så taffliga osanningar.
”Den bär tider”, i tredje versraden. Vart då, frågar sig den elake. Här möter vi samma vaghet och ofullbordade bildspråk igen.
Kan man klättra i någons famn? Kanske, men knappast för att röra sig över så stora ytor som i en ek.
Bilden med den klättrande vinden känns på samma sätt kapad, ofärdig.
En osanning till: Ekar slår ut sent men ändå innan det är sommar.
”Som om inget hänt” i sjunde versraden är också bra banalt, en tom iakttagelse som sedan plötsligt vänds till en egendomlig motsats i nästa rad där något ”alltid händer”. Men det är ju också en meningslös information. Den är alltför vag, outsagd, okonkret.
Man talar ju om hur viktigt det är med betydelsebärande detaljer. Här är alla detaljer betydelselösa. De är knappast detaljer, de liknar mer kallprat.
”Den har sett för mycket”. Den som läser den raden ser ju själv inte någonting. Läsaren behöver få mer hjälp. Har man sagt A bör man också säga B. Men B:et blir aldrig utsagt eller antytt i denna maskindikt.
Ett särskilt problem är det livlösa språket. Det består av de allra vanligaste orden. Man blir upprörd när man tänker på att maskinen laddats upp med tjugo dikter av Harry. Och han hade en enorm tilltro till språket, det är ett ”bromedel när inga andra broar finns”.
Nej, den språkliga gestaltningen räcker inte alls till. Och något tankestoff att tala om finns förresten inte heller, framför allt inte om man jämför med Harrys dikt, Ekens minne. Där gör han sig ju till ek. Det är en dikt om trädets psyke och om ekens sätt att tänka.
För att summera de här på många sätt ovetenskapliga experimentet:
En dikt måste bränna oss, den ska bära på en sorts eld. Också en till synes sval dikt måste i någon mening brinna. Maskinen måste lära sig det. En svår konst, särskilt för apparater.
Den måste också ha ett medvetande, inte bara för att ordna sina utsagor utan också för att hantera denna eld.
Jag kommer inte på något här som för tanken till Harrys texter. Ett väldigt ointressant ordval, en överlast av bilder som inte fungerar, en sorts trivialitet som gränsar till pratsamhet, en inre brist på sammanhang, en alltför mekanisk inställning till uppgiften.
Jag får en känsla av att maskinen egentligen inte förstår vad den skriver. Det liknar mer en serie tärningskast. Det saknas lyriskt idiom, det blir bara en anhopning av de vanligaste orden. Men det är också något annat som saknas: besjälning.
Så vad ska man säga?
Att det är konstigt att maskiner vinner i schack? De kan i alla fall inte så här långt uträtta samma bedrifter i mer kreativa sammanhang, verkar det som. Det är kanske glädjande, det sätter ju en del gränser för hur användbara de är. Fast vad händer när någon i sällskapet matar in alla Harrys dikter i en dylik maskin?
Ingemar Lönnbom (som matade hästen och dryftade resultatet)
Dan Sjögren (som tog heder och ära av chatGPT:n
En kommentar till experimentet
Jag brukar likna min användning av artificiell intelligens i skapande sammanhang med att sitta vid en strid flod och meta. För det mesta får man sjögräs eller en gammal stövel på kroken, men någon gång fastnar där en läcker silverglänsande fisk. Jag har hittills mest använt möjligheten att göra musik och därvid låtit AI tonsätta både egna texter och dikter av sedan länge avlidna (och därmed upphovsrättsligt fria) författare. Karlfeldt, Stagnelius och blekingen Ragnar Jändel har blivit mina favoriter därvidlag.
Martinson har jag naturligtvis också låtit AI tonsätta, men vill för närvarande inte publicera dessa skapelser eftersom texterna är upphovsrättsligt skyddade. Det har också visat sig svårt att få fram bra versioner som på något sätt matchar . Martinsons språk och meter är en alltför komplicerad materia för AI, verkar det. Än så länge, är väl bäst att skriva. Utvecklingen på området går pilsnabbt. Den tjänst jag använder för musikframställning har inte funnits ens i två år, men är redan en avancerad studio där jag som betalande användare har möjlighet att påverka och ändra i det oändliga.
När det gäller texter, som ju Dan Sjögrens och mitt experiment gällde, har även där utvecklingen gått enormt snabbt. Många som testade ChatGPT för något år sedan fick då usla produkter. Nu är det helt annorlunda. Härförleden fick jag fram en text i satirikern Tom Lehrers anda i vilken jag inte behövde ändra ett kommatecken i. Detta till skillnad från de föregivet Martinson-liknande texterna som här ovan har återgivits. Visst kliar det i fingrarna att ändra de platta formuleringarna!
Till den som vill testa AI är det på sin plats att påpeka att liknelsen med den strida floden bara är delvis rätt. Man kan nämligen påverka utfallet ganska mycket genom att skriva bra instruktioner till AI, det som kallas prompt. Man ska helt enkelt vara extremt pedagogisk för att få fram bra resultat. Att, som vi gjorde, bara begära fram en dikt om en ek ger ChatGPT möjligheten att leverera ett platt resultat. Om man bråkar med tjänsten, skriver en detaljerad beställning och begär förändringar i texten om resultatet är dåligt, kommer nya versioner, förhoppningsvis något bättre. Eller inte! Jag gick vidare efter den ovan beskrivna sessionen. Det blev så här:
Jag skrev:
Kan du skriva om dikten om eken, så att den handlar om hur eken ser en ung flicka komma på vägen. Hon återkommer sekel efter sekel. Eken förstår inte att det är olika flickor och reflekterar över hur flickan går och gömmer sig mellan gångerna eken ser henne.
ChatGPT sade:
Självklart – här är en ny version av ekdikten, med det tema du beskrev:
Eken och flickan
Vid samma tid varje sekel
kommer hon gående på vägen,
liten och allvarsam,
med något i handen
som aldrig syns.
Eken minns henne.
Så som träd minns –
utan ord,
men med hela sin stam.
Hon sätter sig ibland
vid rötterna,
ritar något i jorden,
talar tyst med mossan.
Sedan reser hon sig och går.
Och tiden gömmer henne.
Länge.
Men eken väntar.
Och när hon kommer igen
är det som om inget hänt,
som om det bara gått en dag.
Eken vet inte
att flickan bytts ut,
gång på gång.
Det är samma gångstil,
samma tystnad,
samma ögon.
Och eken,
som inte kan dö,
vet heller inte
hur man glömmer.
ChatGPT skrev: Vill du att jag skriver liknande dikter om träd, människor och tid? Det passar väl in i tonen från originaltexterna.
jag skrev:
Kan du sätta dig in i hur eken i dikten känner det och skriva en dikt i jag-form?
ChatGPT skrev:
Gärna – här är en dikt i jag-form, där eken själv berättar:
Jag, eken
Jag står här än,
fastän mycket har blåst förbi.
Stormar, riddare, svältår,
skratten från soldater,
och rovfåglar som visslat
över blodiga fält.
Men mest minns jag henne.
Hon som går på vägen
vart hundrade år,
med små steg
och ögon som bär på regn.
Hon sätter sig ibland vid min rot,
viskar något till löven
som om hon trodde jag sov.
Men jag lyssnar.
Jag har lärt mig tystnadens språk.
Sedan reser hon sig
och går sin väg,
och det blir åter lång tystnad
i mossan och barken.
Men jag vet att hon kommer igen.
Hon gör alltid det.
Jag vet inte vad tid är –
bara att hon återvänder.
Hon är den samma,
är hon inte?
Samma steg, samma hjärtslag
mot jorden.
Hon åldras inte,
och ändå känns något nytt
i hennes skugga varje gång.
Jag förstår det inte.
Jag är ett träd.
Jag minns,
men jag förstår inte.
Kanske är hon evig.
Kanske är det bara jag
som inte kan skilja dem åt.
Men jag älskar henne som man älskar det som återkommer
när allt annat har fallit.
Ja, så blev det alltså en längre dikt. Antydningar, poetiska omskrivningar, underförstådda meningar, nya ordskapelser, det är sådant som AI är riktigt dålig på. Vilket skulle bevisas.
Ingemar Lönnbom
PS: Samtliga bilder som illustrerar denna text är förstås AI-genererade.