Spanaren Dan Sjögren har hittat ett nytt bevis på den tillgivenhet som Harry Martinsons diktning gav upphov till.
”En sen kväll när jag borde ha somnat hörde jag ljudet från vår radio”, berättar Sven-Eric Liedman i sin senaste bok, Tidens smala näs.
”Min far lyssnade nästan alltid på Ekot klockan tio och denna kväll av en särskild anledning. Harry Martinson hade valts in i Svenska Akademien och min far älskade verkligen hans böcker.”
Till somliga kommer Martinson tidigt – Liedman skulle snart fylla tio. Här är det dessutom fråga om ett personligt besök: ”Genom den stängda sovrumsdörren smög sig Martinsons lätt astmatiska blekingska in till mig.”
Martinson var liksom Liedmans pappa själv en ”fattigpojke som tagit sig fram livet och därtill skrev han en svenska så vacker att det nästan gjorde ont.”
Vacker bild, i klass med Nathan Söderbloms ord när han jordfäste Gustaf Fröding: ”Nu har ett helt språk sorg”.
Dan Sjögren