Sorgen och den förlorade glädjen

Rune Liljenrud till minne

När vi nåddes av beskedet att Rune Liljenrud avled den 9 juli var det först en djup sorg som drabbade oss. Men i denna sorg framträdde snart en stark känsla av förlorad glädje. En dikt av Harry Martinson beskriver just detta:

Varje djup sorg har förlorad glädje till föremål.

Tappa inte bort denna riktning.

Låt inte sorgen glömma sitt ärende.

Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

(Ur Vagnen, 1960)

Det har verkligen varit en glädje att samarbeta med Rune. Åren 2006 – 2012 var han som sekreterare i Sällskapet till ovärderlig hjälp i styrelsearbetet. Själv minns jag särskilt de många au-möten Rune, Johnny Karlsson och jag hade i hans fina lägenhet på Allbogatan i Alvesta. För att inte tala om den entusiasm och energi Rune lade ner i förarbetet inför våra årshögtider, bl.a. på Åland och i Klockrike. Senare var han också huvudansvarig för årshögtiden i Växjö 2017, en fin upplevelse för oss alla. Han ledde då även en uppskattad utflykt till Elin Wägners Lilla Björka.

Men det var inte bara som sekreterare som Rune Liljenrud gjorde ovärderliga insatser för vårt Sällskap. Från 2007 till 2023 var han ansvarig för bloggen Harry Martinson i tiden på vår hemsida, en blogg där han själv svarat för de flesta inläggen. För den intresserade Martinsonläsaren har denna blogg varit en guldgruva med mängder av intressanta kommentarer till olika Martinsontexter men också rapporter om aktuella händelser med anknytning till Sällskapet och Martinson. Den första bloggen publicerade Rune den 2 mars 2007 och han berättade där om en nyligen framlagd doktorsavhandling av Inger Eriksson vid Lunds universitet om Poesin som meningsskapare. Så här skrev Rune: ”Jag använder själv ofta lyrik i mitt arbete och finner i denna avhandling värdefull hjälp. Det gläder mig att Harry Martinson omnämns i avhandlingen.”

För bara ett par månader sedan (30 april 2023) skrev Rune sin sista blogg där han anknyter till en ny bok om filmregissören Roy Andersson och citerar Martinsons dikt ”När jorden skrattade” ur Nomad, 1931.

I tio år (2006 – 2016) var Rune Liljenrud redaktör för Månadens Martinson, också det ett mycket uppskattat inslag på vår hemsida. När ett urval av dessa texter gavs ut som årsbok 2015 medverkade Rune i redaktionen.

Under många år har Rune Liljenrud dessutom medverkat med en rad uppskattade framträdanden under kulturveckan Nässelfrossa i Olofströms kommun. Det har alltid varit en fröjd att lyssna till Runes föreläsningar som var minutiöst förberedda och som lyfte fram viktiga aspekter på Martinsons författarskap.

Det är alltså med stor sorg vi konstaterar att Rune nu inte längre finns ibland oss. Samtidigt minns vi honom som en glädjespridare med engagemang för sina medmänniskor. Det var alltid en glädje att läsa hans mejl eller att lyssna till hans stämma när han ringde. Hans hjärta var en skatt ”som aldrig kan ta slut” för att citera en dikt av Karin Boye som jag vet att Rune kunde utantill och ofta återvände till:

Några hjärtan är skatter, som aldrig kan ta slut.

Ägaren strör det givmilt i solströmmar ut.

Tacksamma tar vi gåvan i varsam hand.

Hell och säll, välsignad du, som aktar guld som sand!

(Ur diktsamlingen Gömda land, 1924)

Åke Widfeldt

Klicka här för att komma till Rune Liljenruds blogg ”Harry Martinson i tiden”.