1.
I sällskapets årsbok från 2017, Månader med Harry Martinson, återfinns flera av mina favoritdikter. Kommentarerna till dem är burna av patos, observans och stor kunskap. Den blandningen skapar en särskild närhet.
En av de starkaste dikterna i årsboken är Gå i båt, den näst sista i den postuma samlingen Längs ekots stigar (1978):
”Till att avveckla sig skall man alltid vara beredd.
Att tackla av sin rigg, att packa in seglen.
Vara inställd på vågornas sömnsång och på att huggas upp av havet.
Skeppets själ skall en gång lämna skeppet i en liten båt i passaden.
Då skall matrosen vara med,
skrämd och blottställd, men beredd
för en längre och mörkare färd.
Ingenting har sagts och ingen har vågat fråga.
Kompassen en annan.
Havet ovisshet.
Kanske finnes en okänd ö.”
2.
Dikten innehåller en av Harry Martinsons vackraste meningar: ”Skeppets själ skall en gång lämna skeppet i en liten båt i passaden”. Det är en fantastisk metafor för en resa in i det okända.
Marianne Westholm (som alltså valde dikten 2017) meddelar i en imponerande analys att skeppen för havets arbetare verkligen hade en själ på segelfartygens tid ”ty att en sådan fanns var sjömän säkra på”.
Martinson knyter alltså i så fall an till en allmän föreställning bland sjöfarare. Sedan flyttar han fokus och ställer matrosen i centrum.
”Ingen har vågat fråga” om färden. Det handlar alltså om flera personer. Ja, var och en som läser dikten blir ju en matros i den lilla båten.
Kompassen är ”en annan”, får vi veta. En sådan styrande anordning verkar alltså finnas men vi får inte klart för oss vad det skulle vara eller vad diktaren syftar på.
3.
I ett brev till Tor Bonnier 1935 kallar Martinson honom för en ”högre kompassmakt”, och menar nog med det en kraft som är överställd de vanliga kompasserna och riktar in eller styr dem. (Delar av det brevet återgav jag i Doris 43).
Någon sådan halvt gudomlig överhet kan man kanske inte läsa in i dikten. Men det är en av flera stora, öppna frågor. Vad slags kompass gäller för denna färd? Hur styrs den? Och var ska vi hamna?
Med hjälp av hela fem skeppsmetaforer i de tre första versraderna läggs fast hur resan slutar. I en av dem får vi veta att man alltid måste vara beredd ”att tackla av sin rigg”.
Samtidigt är havet i slutet av dikten ”ovisshet”.
Marianne Westholm lägger påpassligt samman den formuleringen med ett stycke i Resor utan mål: ”Ty så är det med livet och med målet; det slutar liksom mitt på havet, och börjar liksom mitt på havet, och målet är liksom mitt på havet.”
Men slutraden i dikten ”förmedlar en förhoppning om något annat”, fortsätter Marianne Westholm. En ”liknande trösterik illusion” finns också i slutet av Aniara, lägger hon till.
4.
Själv tänker jag på Lotsen från Moluckas där ju också en mycket öppen färd företas med förhoppningen att man ska finna en annan, okänd väg. ”Havet ovisshet” handlar det om även där, om än kanske i mer bokstavlig bemärkelse. Men nästan alla världsomseglarna får sin grav i oceanerna under resan, och ”huggs upp av havet”.
Man kan lyfta in andra likartade textställen. Under första världskrigets oinskränkta u-båtskrig fick ibland manskapet på de fartyg tyskarna sänkte gå i livbåtarna.
Så skedde dock inte i Gringo, en annan av Martinsons radiopjäser. Där torpederades den tremastade slättoppsskonaren och ”gick till botten med fulla segel, sjönk med kläderna på”, som det hette. Matroserna hade visserligen fått på sig livräddningsvästarna innan de hamnade i vattnet. Men de måste ändå ställa in sig på det som i dikten kallas ”vågornas sömngång”.
5.
Samma sak händer med den minsprängde matrosen i Martinsons fenomenala novell Döden genom vatten (i Verklighet till döds). Han hushållade med sina krafter, sam försiktigt och höll sig vid liv i flera timmar. Det sista tyckte han sig vara i en brunn som drev i havet och försökte då ta ett språng ut ur den.
Sedan gav han upp och hans ”kropp … sjönk som ett lod rakt ner, tvåhundra mil från det som kallas Azorerna ifall man skall leva.”
6.
I själva verket lämpar sig komparativa analyser mycket väl vid läsning av Martinsons texter. Det finns en sådan kolossal bredd i hans produktion. Det betyder också att han belyser många teman från olika håll.
Som för att stryka under denna iakttagelser snavar jag över en annan dikt (i Passad) där samma metaforer skymtar än en gång: ”I skymningen såg vi… en båt fly ut till havs. / en bärande båt den var / den flydde till bärande hav.”
Dan Sjögren
