Sommaren var Harry Martinsons årstid
Junis äventyr av ljus och vågor
julis underverk av klara speglar
tänder mig om vinter som med lågor.
Sommarljuset för mitt sinne seglar.
Över skogen ser jag aftonsuset
med sin andning föra molnets segel
ut kring skär och ö där skymningsljuset
möter gryningen på havets spegel.
Denna dikt av Harry Martinson är hämtad ur ”Längs ekots stigar”, som utgör ett urval efterlämnade dikter utgiven på Bonniers förlag 1978. Verserna uttrycker sommarens många sidor och djup. Det finns många älskade sommardikter av Harry Martinson, exempelvis Juninatten och Sång 80 ur Aniara. Denna mindre kända dikt är en särskilt fullödig hyllning till sommaren med ljus och vind, moln och skärgård, skog och hav.
Georg Svensson, Bonniers redaktör och Martinsons nära vän, berättar i en efterskrift till boken att deras sista gemensamma arbete 1974 ledde fram till ett ombrutet korrektur. Boken skulle först heta ”Ekon” men ändrades till ”Vågor”. Detta korrektur kom sedan i huvudsak att bli antologin ”Längs ekots stigar” publicerad efter Martinsons död 1978. Under arbetet med korrekturet konstaterade Svensson att ”Aniaras” diktare tyckte sig märka hur hans undergångsprofetior snabbt gick mot sin fullbordan. Trots dessa känslor fanns Martinsons förundran över livet och sommaren levande in i det sista. Därför är det av särskilt värde att Martinsons sommardikter uppmärksammas i tider, när vi upplever kanske ännu djupare stämningar av undergång. Mänskligheten möter idag samtidigt både kärnvapen- och klimathot.
Sara Danius höll på Vitterhetsakademien ett föredrag 50 år efter Aniaras publicering. Även Aniara spränger enligt henne ramarna för Martinsons kulturpessimism och ”Martinson ställer sig mitt i vår samtid, bortom ont och gott”. Hon avslutar föredraget med att ”bilden av miman förebådar det cybernetiska livet i den fullständigt uppkopplade världen, femtio år i förväg …rymdsagan lever vidare genom dubbelheten inför denna maskin … Det finns trots allt en strimma hopp i ”Aniara”, som när den vilsna rymdfarkosten liknas vid en blåsa i Guds andes glas.”
Vi behöver Martinsons livsbejakande berättelser ännu mer idag. I ett porträtt i tidskriften Vi sammanfattade George Svensson hans credo: ”Sommaren var Harry Martinsons årstid, ett slags frälsning, ’det andliga vinterfodret’, själva symbolen för livet”
Göran Bäckstrand