Maskinernas framfart och människans frihet i Vägen till Klockrike
Vägen till Klockrike (1948) finns nu som ljudbok inläst av Reine Brynolfsson, producerad av Bonnier Audio. Det är en följsam och ömsint uppläsning, som återaktualiserar en roman som får räknas till en av de viktigaste i litteraturhistorien. Romanen gestaltar individens relation till kollektivets påbud och hennes försök att bevara sin frihet. Även om luffarnas tid i Sverige är förbi för länge sedan så finns det visdom att finna i denna förunderliga berättelse om luffaren Bolle – inte minst i denna svåra tid, med pandemi, klimatkris och demokratikris.
Så vad kan Vägen till Klockrike säga oss idag? Låt oss utgå från romanens inledande avsnitt. Det är artonhundranittioåtta i februari månad och cigarrmakaren Bolle ska inom kort lämna cigarrfabriken för att ge sig ut på landsvägen. Under tiden som han rullar de sista cigarrerna drar han följande slutsats om maskinernas framfart och människans frihet:
”Utvecklingen kan inte hejdas, säger de. Maskinerna är till välsignelse bara de kommer i rätta händer. Men har det någonsin funnits en människa på jorden som inte har ansett sig ha rätta händer? Det där är illusionerna om människans godhet om hon bara blir ett nummer i en förening, tänker han. Och så släpper hon fram maskinerna. Släpper fram det tänkesättet. Just där ligger det. Där är ordet. Hon släpper fram det tänkesättet som gör industri av allt. Nej, hellre då söka ett annat yrke. Något friare. Något som de inte uppfinner maskiner till fortare än att man hinner leva sitt liv först.”
Mer än hundra år senare är det inte längre de bullriga maskinerna som gör inträde i våra liv. I dokumentären The Social Dilemma (2020) regisserad av Jeff Orlowski, vittnar avhoppare från de stora it-jättarna (Facebook, Google, Twitter m.fl.) om hur de etiska övervägandena lyser med sin frånvaro i företagen. De gigantiska datorerna samlar in, inte bara en oerhörd mängd information om oss, utan deras artificiella intelligens börjar dessutom bli allt bättre på att hålla fast vår uppmärksamhet vid skärmen, förutspå och rentav påverka vårt beteende. Komplexiteten i dessa datorer är dessutom så astronomisk att inga mänskliga händer riktigt kan bemästra dem. Givetvis finns det fantastiska fördelar med den interaktion som sociala medier möjliggör, men som vanligt har maskinernas upphovsmän gjort industri av allt.
Konsekvenserna av de sociala mediernas hypnotiska dragningskraft är förödande. Psykisk ohälsa ökar bland unga som berövas den så oersättliga mänskliga kontakten. Ögonkastet. Leendet. Beröringen. Men också antitesen till den egna världsbilden. För även på ett samhälleligt plan sluttar golvet åt två olika håll. När maskinerna förser oss med olika sanningar så blir den gemensamma verklighetsuppfattningen alltmer splittrad. Falska nyheter sprids sex gånger snabbare än sanna. Och detta är maskinernas förtjänst. Deras rationella datorer kalkylerar fram vad som håller kvar uppmärksamheten vid skärmen. Den mänskliga uppmärksamheten, oavsett innehåll, är det enda eftersträvansvärda för dessa maskiner och den säljs på en marknad. Människan har blivit varan, en industriprodukt med polariserade halvfabrikattankar.
Det är inte lätt att blicka ut mot framtidens horisont med hopp. Algoritmerna har hittat min akilleshäl – världssamvetet – och matar mitt flöde med civilisationens nära förestående undergång. Algoritmerna klappar mig aldrig på axeln och tackar för mitt engagemang, ber mig aldrig ta en paus, lyfta blicken. De påminner mig bara om allt som ännu inte är gjort, lägger sig som en tyngd av otillräcklighet. Efter ett tips i mitt flöde läser jag Erika Bjerströms bok Klimatkrisens Sverige (Norstedts, 2020) och drabbas av en panisk skräck, för att använda ett uttryck från Aniara. I Sverige går uppvärmningen dubbelt så snabbt som det globala genomsnittet och det kan leda till temperaturökningar på 6–8 grader med en ekologisk kollaps som följd. Samtidigt kommer migrationen norrut från sydligare länder att öka till en omfattning vi tidigare aldrig har sett, vilket riskerar att leda till en fredskris. När konkurrensen hårdnar om de livsnödvändiga resurserna – vilket det kommer göra om vi inte agerar mer resolut – så kommer det som vi betraktar som “frihet” och “mänskligt” idag att vara bleka kopior i framtiden. Och i mörka stunder tänker jag att Harry Martinsons författarskap håller på att bli för mig det som Miman är för människorna ombord på Aniara. När min son i framtiden frågar vad regnskogar var, en gång förr i tiden innan de blev savann, så kommer jag läsa kapitlet En tid i Santa Catarina ur Kap Farväl (1933) för honom. För varken han eller jag kommer sannolikt att få öronkänna urskogens dånande livsglädje.
Därför lämnar jag, likt Bolle, världssamvetet och maskinerna en tid, raderar apparna från min telefon, låter tankarna vara fria, låter dem ströva, spelar musik, odlar, läser och samtalar. En tyngd lättar från mina axlar och jag känner tacksamhet för en rad saker i mitt liv. “En dag ska vi dö, men alla andra dagar ska vi leva”, skrev P O Enquist. Och alla de dagar som vi lever måste tanken vara fri. För i den rådande klaustrofobiska planetära situationen, där vi alla är begränsade på olika sätt, kan vi åtminstone låta tankarna ströva fritt och vägra att låta dem industrialiseras. Men någon absolut frihet når vi aldrig. För det är sökandet efter friheten och det ständiga motståndet mot frihetens begränsningar som är frihet.
Om det påminner oss Vägen till Klockrike.
Det är tjugohundratjugo i oktober månad.
_____________________________________________________
Texten publiceras även i nästa nummer av Doris, nr 38
1 comment for “Månadens Martinson november 2020 – av Semir Susic”