HARRY OCH JAG
Många stunder under sena sommarmånader och tidiga höstmånader har jag ägnat mig åt att skriva en text om Harry Martinson och mig, tankar om och minnen av mina läsningar av den kände författarens och tänkarens ord och insikter, också om några möten. Jag har valt HARRY OCH JAG som titel för mina ord.
Alldeles när jag tyckte mig vara klar med mitt ordmakeri och just hade skickat min text till det lilla tryckeriet i Borås, råkade jag på TV se och lyssna på UG, Uppdrag Granskning, som denna kväll handlade om möjlig framtida gruvnäring i Sverige och just nu prospekteringar i Skåne och i Jämtland. Det blev så självklart att tänka på Harry Martinson och ANIARA, Harrys varningar. Jag oroades och min tolkning av programmet blev bekräftad av dess avslutning, den kloka nunnans ord i det skånska klostret. Hon varnade för mänsklig klåfingrighet på ett sätt, som påminde om Harry Martinsons tankar.
Att ha en sann kunskap om verkligheten är svårt, mycket svårt eller nästan omöjligt. I min egen litenhet har jag under många år försökt och jag har fått hjälp av Harry och andra. Vi lever i den globala tiden med så mycket, som skymmer sikten. I våra tankar går vi så lätt vilse bland skeenden och trender. Och mänskligheten förmår inte och inte ens försöker att hantera den situation, som innebär att den globala befolkningen använder jordens resurser som om vi förfogade över minst två, kanske tre eller fyra jordklot. Kunskaper finns men inte förmågan till insikt och handling.
Den globala mänsklighetens hela verklighet kan man så klart inte förstå genom att fundera på antalet teoretiska jordklot. Andra viktiga faktorer är konsten, tiden, historien med dess krig och orättvisor. Det är för den enskilda människan nästan omöjligt att ha en helhetssyn på verkligheten. Den, som påstår sig ha en sådan, menar egentligen en mer eller mindre avgränsad personlig uppfattning. Min egen verklighetssyn är alltså begränsad, till någon del upplevd men i hög grad erhållen genom studier.
UG-programmet kan förvisso tolkas på olika sätt och för den, som har begränsade insikter ligger det nära till hands, att förstå programmet som en kavalkad av vår tids opinionsbildare, ett landskap med intressekonflikter. Det går naturligtvis att beskriva en sådan kavalkad, ett sådant landskap. Å ena sidan finns de, som värnar sin egen och mycket privata och ombonade tillvaro med dess tillbehör. Å andra sidan finns de med insikter om globalt ansvar och med roller, som hör dit. Många av dessa intressen och flera därtill skymtade i UG-programmet, som tyvärr var mycket rörigt, alltför många röster. Det var alltså föga bildande i stället för sant upplysande.
De som värnar om sin tillvaro var oftast lågmälda, medan de med affärsintressen tydligt hävdade sin strävan efter sina mål och ofta profit. De hade vältaligt stöd av både politiker och representanter för myndigheter, som formellt och kanske aningslöst försvarade ekonomismens klåfingriga företrädare.
I min ålder är det så lätt att känna ensamhet i den tid som europeiska parlamentariker betecknar med ordet nödläge. Det är lätt att betrakta den kloka och maktlösa nunnan som den enda i UG-programmet, som på allvar delar min oro för framtiden. Hon är en klen men god tröst. En tröstande tanke är också, att min hustru Ingrid och jag och troligen våra barn kommer att någorlunda klara oss undan både klimathaveri och många andra svårigheter. Men jag känner stor oro för barnbarn och barnbarnsbarn, grubblar ofta över möjliga goda vägar från våra dagars ekonomism till den goda framtiden.
Att vara en inte längre ung man innebär att ha tid att se och lyssna, läsa och tänka, också att vara både make, far, morfar, farfar och gammelmorfar. Med oro tänker jag på den både lokala och globala och på senare år erkända klimatkrisen, allt prat, alla konferenser och alla beslut om mål och resolutioner och att verkligheten ändå påverkas så lite. Jag läser om hur gamla isar smälter, hur torra skogar brinner och hur lågt belägna länder översvämmas och blir obeboeliga.
Jag förstår, att vi bor i ett land, som ännu är föga skadat. De styrande i länder som Kina och USA förnekar, att kriser finns och låter ekonomismen vara ostörd. Och jag försöker förstå de överordnade perspektiven, att det finns hierarkier av politik, multinationella affärer och människors livsstilar i det glada konsumtionssamhället.
Uppdraget att vara FNs generalsekreterare innebär sannerligen avsevärda svårigheter. Den nuvarande har förstått situationen och vädjar om handling. Just nu, när jag skriver dessa ord, verkar det som om stillestånd råder i beslutsförsamlingen samtidigt som koldioxidhalten i vår luft ökar.
Riskerna för världskrig verkar vara små men vapenindustrin är effektiv och vapnen sprids genom hänsynslös internationell handel. Inbördeskrigen kan synas begränsade, men revolutioner pågår ständigt. Och i fredliga länder förekommer terrorism. De som drabbas är civilbefolkning, oftast kvinnor och barn. Mina egna kunskaper om krig och vapen är obetydliga och begränsade till att ha minnen av underbefäl tillfredsställda av att trakassera en nyexaminerad civilingenjör. Orsakerna till krig är inte bara dumhet men också strävan efter makt och kamp för frihet.
I början av 70-talet deltog jag i världens första universitetskurs i humanekologi och fortsatte mina studier i flera discipliner. Jag minns den tidens akademiska oro över världens växande befolkning, då ungefär 4 miljarder. Nu drygt 40 år senare är vi nästan dubbelt så många. Naturligtvis har denna ökning på så kort tid följder, som märks på många och svåra sätt.
Mitt fjärde exempel på vår tids ödesfrågor är städerna, de stora koncentrationerna av människor och verksamheter av många slag, urbaniseringen. De stora städerna är onaturliga och med växande problem. Och det är i dessa städer, som beslut fattas, beslut som berör de många människorna både där och i övergivna landskap, också den orörda naturen.
Det finns andra oroande företeelser, som jag avstår från att nämna. Det är afton i tidig december och året är 2019, när jag har tänkt mina tankar.
Alf Elmberg
PS med tankar om min mångåriga benägenhet att oroa mig för mänskligheten och jorden. Ibland tror jag, att jag har en genetiskt styrd närhet till denna oro. Jag har sökt stöd för innebörden av min oro och har av vetenskapen och av kritiska tänkare fått hjälp att förstå.
Jag funderar på skälet till att enstaka tragiska händelser och skeenden oroar människor mer än oron för den gemensamma framtiden. Själv har jag ofta nämnt företeelser, som skymmer sikten och jag har pekat på TV-program med överskott på trams, vuxenlekar och kändishysteri, det ytliga.
Mera PS och nu om den lilla bilden, som jag har låtit illustrera mina ord. Jag tänker på alla Ingrids och mina resor till Kreta. Oftast bodde vi i Aghios Nikolaos, i Elounda och i den lilla byn Fourni. Vi simmade i Kolpos Mirambelou och färdades i hyrda bilar i den stora öns inland, så många och så goda minnen, i en gammal chiffonjélåda har jag kritteckningar.
Det är afton på Lucias dag.
DS