En nästan bortglömd författares namn har dykt upp lite oftare den senaste tiden: Gustaf Adolf Lysholm. Vi som var med under majdagarna i Stockholm härförleden, hörde om honom. Nu har vår trägne bloggare Rune Liljenrud tagit upp tråden och skriver om Lysholm i ett blogginlägg.
Per Wästberg har skrivit en bok om Gustaf Adolf Lysholm. Rune Liljenrud har skrivit ett blogginlägg.
Så här har Pär Westberg i Svenska Akademien sagt om denne säregne poet: Gustaf Adolf Lysholms liv förflöt obemärkt. I Vem är det? för 1989, hans dödsår, uppges kortfattat: ”Född 1909. Smörgåsnisse och servitör Sthlm 25-34, matsalsuppass M/S Kungsholm o M/S Gripsholm 34-37, servitör Sthlm 37-70, numera litteratör.”
Mitt i ett yrkesliv av socialaste slag var han folkskygg, tidvis människofientlig. Det fick honom att framstå som på en gång stolt och ödmjuk, integer och försvarslös. Sin samtid fann han konstlat mondän och pinsamt självupptagen. Nutidens skvaller och bekännelsefjäsk var honom motbjudande. I radio var han med en enda gång, då samtalade jag med honom på Eriks bakficka. Han vägrade framträda i tv. Med en artig ursäkt stängde han fönsterluckorna till sin existens. En gång tillfrågades han: ”Varifrån kommer din särart?” Han svarade avvisande: ”Ur mitt hjärta.”