Månadens Martinson november 2015 av Jenny Wrangborg
HARRY MARTINSON: Ur Resor utan mål
Natt i mitt eldrum på havet
”Mörker. Det är natt. Stormen har blåst ren rymden, en svärm stjärnor sållar sig kring röken, man kan knappt skilja dem från gnistregnen som myllrar upp från den holländska kolstybben i ugnarna och spottas fram ur skorstenens tjocka, höga tub ut i stormen.
Jag står vid pannorna och ser genom alla etagerna av rister och gretingsjärn hur stjärnhimlen kastas förbi i stormen. Jag har brassat mina ventilationer mot vinden, och stormen rusar vrålande genom lufttuberna rakt ner och sopar mina eldrumsgolv, mina slaggprydda ståldunkar. Det är friskt, i natt behöver man inte svettas. Den satans svettningen som tycks lösa upp själva benen så man känner sig som en genomhettad mollusk. En gång hade vi svettmätning, liksom meteorologerna ha regnmätning. Vi kramade trikåsingleten och byxorna över en hink var tionde minut, det blev sex liter svett på två man på en timme, slaggningstimmen fingo vi åtta liter, sen kände vi nästan hur vi begynte torka långt inne i ådrorna, stora kroppspulsådern fick en sorts spasmer. Det var som en skräckhand mitt i bröstet. Det kändes som om man haft små järnringar inne under knäskålarna, och en tång som klämde till vid tinningarna, så föll jag omkull. – Mitt första värmeslag som eldare.”
Harry Martinson kan hitta poesin i de korta ögonblicken av arbetsglädje innan det hårda arbetet kallar igen. Jag känner värmen från pannorna och minns kvällarna jag svettat mig igenom den aldrig sinande floden av beställningar framför stekbord, grill, fritöser och värmerier. Det oändliga arbetets enformighet och sen ett ögonblicks paus med ett par vänliga skällsord över kökets muller.
De små luckorna öppnar upp mot hur arbetet skulle kunna vara om vi fick vara med och bestämma över det. Fick vara med och bestämma hur fort våra kroppar klarar av att arbeta, hur resultatet ska användas, hur många vi måste vara för att klara av det, hur våra arbetsplatser ska se ut och utformas. Det är stort; att ibland lyckas få läsaren att lyfta blicken och föreställa sig någonting annat.