Med hjälp av språkets verklighet upplever vi också det overkliga, sträcker oss hän mot det omöjliga eller det enbart drömda. I den betydelsen förvandlas språket till diktarens instrument och diktaren trakterar det så långt han förmår, går upp i instrumentet, lever och utvecklas i kraft av de möjligheter han eller hon hinner utvinna därur…”
Ur ett av direktörstalen, presenterat i sällskapets årsbok 2014, Harry Martinson i Svenska Akademien.
Jag gissar att det är mötet med Harry Martinsons språk som mer än något annat förklarar att han blivit oumbärlig för så många. En gång drabbades vi alla av hans förmåga att finna ord också för det som annars är mer eller mindre oåtkomligt.
Detta att kunna språkge sådant som ligger för nära oss eller är för avlägset, som handlar om oförfalskad fröjd eller söndertrasande sorg, om det vi ständigt möter i det dagliga livet eller aldrig ser röken av – sådant är naturligtvis viktigt att komma åt för varje författare. Men Harry når längre än alla andra i detta avseende som naturligtvis rör själva uppdraget.
Så talar en troende. Det händer att jag känner mig som en av sektens medlemmar i Vägen till Klockrike, de som samlas kring sin mästare, Sandemar. På samma sätt sitter jag vid Harrys fötter, ja på en bokhög.
Harry Martinsons språkligt fotade varseblivningsförmåga skymtar i allt han gör och styr hela verksamheten. Men han har också skrivit åtskilligt om språket i sig.
”Språket är paradisgräs / betat av salig hjord”, heter det t ex i Dikter om ljus och mörker. I den texten lever vi som kreaturen när de får tugga i sig paradisets grönska. Kanske är livet där lika enkelt som gudomligt. Jag leker med den tanken, att vi i så fall är Vår Herres husdjur.
Men Harry har också i många andra sammanhang formulerat viktiga iakttagelser om språket. I årsboken 2014 finns ett glänsande tal av Kerstin Ekman om hans språk. Det hölls 1978, när hon övertog Martinsons stol, nummer 15, i Akademien.
Martinson var i ”språkligt avseende rik, ja exempellöst förmögen”, summerade hon. Och han rörde sig också obesvärat i andra språkliga världar, de som hörde till naturvetenskap, teknik och filosofi.
Årsboken innehöll också två så kallade direktörstal där alltså Martinson ledde förhandlingarna och höll föredrag. Ett handlade just om språket, ”ett bromedel när inga broar finns”. Det ”kan vara en sinnrik galax av abstraktioner” men också ”diktarens instrument”, framhöll Martinson. Där, i det sammanhanget, förblir språket ”herren och diktaren dör hos sin herre”. Men somliga dikter står kvar, som ”andliga träffbilder”.
Jag har nog aldrig citerat så mycket som när jag i ett annat sammanhang skrev om detta tal, det innehåller nästan bara sådana träffbilder.
Den språkliga bejakelsen kan till och med vara ”större än livsbejakelsen”, menade Martinson. Då ”bär oss” språket, när ”inte ens livet självt riktigt bär”.
Jo, sådana bärkraftiga språkliga stunder finns, det har han ofta visat själv i sina texter. Samtidigt varnade han för alla former av maktspråk. För språket är egentligen ”värnlöst”, det kan bli ”ett ont verktyg, med ond prakt, ond illumination”.
Har jag någonsin läst en lika stark plädering för att andlig redlighet och språk måste lieras? Antagligen inte. Jo, det finns ett avsnitt om det sönderisade språket i Vägen till Klockrike som är i samma klass och som jag ofta återvänder till. Det handlar också om hur språket blir ett ”ont verktyg”, hur det desarmeras och förvandlas till pappersord.
Tillbaka till boken med direktörstalet. Allt där känns oumbärligt och samtidigt omöjligt att återge som referat och det ligger förstås i sakens natur. Som när Martinson meddelar att ”ett språk där nyanserna får blomma… flyttar in något av paradiset i oss, även om vi inte skulle nå det verkliga paradiset”.
Sant, sant. Harry tar oss till paradiset även om det inte finns.
Dan Sjögren