Cikadapriset till japansk poet

noriko_mizuta(Av Göran Bäckstrand) Det sjätte Cikadapriset har den 9 december överlämnats på den svenska ambassaden i Tokyo till den japanska poeten MIZUTA Noriko. Hon är rektor för ett av de privata universiteten i Japan, Jôsai University med en mycket tydlig humanistisk profil och en stark förespråkare för jämlikhet. Hennes senaste diktsamling heter, ”Aoi mo no umi”(Havet av blåa alger).

När sällskapet 2004 arrangerade Harry Martinsons 100-årsjubileum uppmärksammades hans författarskap lokalt, nationellt och även internationellt, särskilt genom nya översättningar av hans verk. Lars Vargö, svensk diplomat och författare, idag ambassadör i Tokyo, tog då ett ovanligt initiativ genom att till minnet av Martinson instifta Cikadapriset, som skall tilldelas en japansk, kinesisk eller koreansk författare, som i sin poesi ”värnar om livets okränkbarhet”. Priset har sedan 2004 tillfallit tre japanska, och tre koreanska poeter.

Harry Martinson hade ett stort intresse för Östasiatisk litteratur och det anses allmänt att dessa intryck återspeglas i hans verk. Samma inspiration är tydlig också hos hans ”Nobelpriskollega” Tomas Tranströmer. Cikadapriset vill vara ett redskap för att visa värdet av ett ökat kulturutbyte mellan dessa östasiatiska länder och Sverige. Martinsons Aniara publicerades 2005 på japanska av Chiaki Kodama och kommer nästa år i en andra upplaga! Tidigare Cikadapristagare kommer successivt att publiceras på svenska av bokförlaget Tranan.

Ett exempel på MIZUTA Norikos poesi är följande dikt översatt av Lars Vargö:

 

I museet med östasiatisk konst

 

De fick ekonomiskt stöd

samlade också in andra bidrag

lyckades med understödjande kampanjer

sålde fragment av takpannor

såväl de immiga fönsterrutorna

som sopor och damm

städades bort

vilken kraft!

viljan i de starka samlingarna

som staplats under så många år

fått priser

även om vissa inte var uppskattade

eller sågs ned på

så blev samlandet

och den nedlagda arbetstiden

en samling

man drömmer om

den flytande världen

passade perfekt som utsmyckning,

under restaurationen

flyttades allt samtidigt

viktiga kulturella skatter

sådant som plundrats

sådant som tillhört kungafamiljer

sådant som magnater samlat

hantverk från främmande länder

gåvor från överlevande familjer i svårigheter

souvenirer från resor

förfalskningar

kopior

värdeföremål varsamt utställda

gyllene ramar

föremål med förklaringar

skrivna av filosofie doktorer

avant-garde föremål som man tyckte bra

eller illa om

problemet med kitsch

till och med toalettporslin

och soppburkar

österländsk variation

allt

återvände till museet efter restaureringen

varje föremål till sin plats

inga misstag?

inget som försvunnit på vägen?

nu finns ingen tid kvar

det är dags att stänga

och frigöra sig från

originalens lyster

och tänka på nya projektidéer

vad som är kvar

är städningen av allt skräp