Till minne av Ingrid Martinson (17/12 1916-25/1 1994)
”Vårt ideal skulle vara icke stiltjen, som kan göra själva havet till ett kärr, och inte orkanen, men den stora starka passaden, väldig, full av lust, frisk och levande; en evig och ständig vädring”. (Kap Farväl)
Passad är Martinsons första diktsamling efter andra världskriget. Krigets fasor förtärde all gammal symbolik. Martinson färdas nu 1945 inåt i sin diktning. Då gäller det att städa ….. finna nya bilder.
Det var 11 år sedan han senast publicerat ny lyrik. Harry Martinson lever vid denna tid ett gott familjeliv. 1942 hade han äntligen kunnat gifta sig med Ingrid Lindcrantz efter en utdragen skilsmässoprocess, då Moa vägrade att skriva på nödvändiga papper. 1945 har familjen utökats med två små döttrar.
nr 7 i diktsviten Blad
Gräsens sista syrsor höras spela
med sina felor stämda
till en bejakelse som är dem egen.
Under gula blad som redan fallit ned
på strån och tuvor
ljuder deras sisel och knitter
glatt från fält till fält.
Då vill jag säga dig detta:
Du är en av gracerna.
Dina ögon glittra som ljusspelet i en lindkrona,
och ditt ansikte är ljuvligt av ärlighet
och av vemod i glidande skimring
som när vinden rör i soligt gräs om sommaren.
Ja, du är av sommar utsprungen,
av en sommardröm i min själ omsmekt som en ljusros
och en skimmergyllne lilja.
Vem är det Martinson talar till i dessa strofer? Vem är en av gracerna? De tre gracerna som är förevigade i Botticellis målning Primavera (Våren). Dessa tre som i den grekiska mytologin bl.a. stod för visdom, skönhet och glädje. Gracerna var tjänarinnor till kärlekens gudinna Afrodite och hennes son Eros.
Till hustrun Ingrid har han dedicerat sin nya diktsamling, och för henne sjunger han kärlekens höga visa. ”Du är en av gracerna”.
Om detta är en kärlekens visa , varför då höst i inledningen? ”Under gula blad som redan fallit ned” lyssnar vi till ”gräsets sista syrsor.”
Sommaren anses vara Martinsons favoritårstid. Men här är det inte sommarmånaden juli som inspirerar till diktning, utan i stället skärningspunkten mellan sommar och höst. Där söker han helheten, och ”mognadens starka doft av frukt.”
Hos den älskade finns allt detta. Hon liknas både vid jungfru Maria vars symboler är rosen och liljan, och bruden i Höga Visan om vilken det står: ”Ja, såsom en lilja bland törnen, så är min älskade bland jungfrur.”
Genom dessa få diktrader kan vi uppleva hur Martinson associerar till tre årstider. Indirekt genom Botticellis målning prisas den eviga ungdomen. Ingrid var endast 23 år, när Harry Martinson träffade henne. Till henne skriver han i ett brev 1940: ”Du verkar så moderlig i all din ungdom.”
I diktsamlingen Passad finns ingen dikt om vintern. För oss som fick möjlighet att lära känna Ingrid genom sällskapets bildande för 30 år sedan, är det gott att veta att det finns spår av henne i Martinsons diktning. Vi minns henne som en klok, varm och generös människa. Hennes praktiska betydelse för Martinsons senare författarskap bör inte underskattas.
Marianne Westholm
Bild: Botticelli, Primavera (Våren) ca 1480
