Att älska sitt land är att dröja vid vad det har att viska

Tal av Kristin Olsoni på Harry Martinsons födelsedag den 6 maj 2014, Klockriketeatern och Sveriges Ambassad, Helsingfors.

Kristin Olsoni. Foto: Sveriges ambassad i Finland.

Kristin Olsoni. Foto: Sveriges ambassad i Finland.

Gran står tätt invid gran.
De schalar sig samman
håller ett barrbrätte över linneornas klockor.
Lågt fladdrar gräsmottet framåt
med ohörda vingslag.
Här viskar skogen i Norden
sin minsta visa.

Dikten inleder den sista diktsamling Harry Martinson själv redigerade, Tuvor, från 1973, året före det Nobelpris som kom att bli mer plåga än ära för författaren. Dikten är symptomatisk för Martinsons hela författarskap ̶ trots dess bredd och djup, från daggdroppen till kosmos, från de nordiska skogarna till rymdens goldonder, från resor över världshaven till inre resor inspirerade av det gamla Kinas vishetslärare lika mycket som av atomålderns vetenskapsmän. Martinsons autodidakta lärdom var enorm, men fjärran från den inbilskhet som skulle ha glömt linneornas och gräsmottens visa ̶ den sjungs igenom diktsamlingar i sex decennier, den tonar igenom naturessäerna, den försonar luffarna med vägens möda. ”Orsakerna till att man gick landsvägarna år efter år var tusen. En av de vackraste orsakerna var skogarna, skogen” (Vägen till Klockrike, 1948)
I Vägen till Klockrike bekräftas i varje kapitel författarens ovanliga iakttagelseförmåga: iakttagelserna blir mer än registrering, de blir händelser med en innebörd, så som Georg Svensson påpekar i sin bok om möten med Martinson. Själv säger författaren i den postuma fortsättningen på Vägen till Klockrike, Bollesagor: ”Ögat är vår största gåva. Den som låter sina ögon stirra döda, den människan försummar sin andes fönsterplats.”

En äng full med strån och örter
är mäktig en djup förfining.
Den är till att lära sig läsa ur
i skrällande år.

Den samlar sin tuvkrets och talar
om stråfina tider
den samlar omkring sig de minstas vingar
och talande tungor.

Skogens eller ängens minsta visa står ofta i relief mot en skrällande omgivning, materiell eller mental; mot en botten av sorg över förstörelse, vrede över förstelning.
Därför blir den visan aldrig söt eller sig själv nog, tvärtom är den en nödvändighet om vi skall bevara vår mänsklighet. Nödvändig på samma sätt som passadvinden, som varken är storm eller stiltje utan frisk och levande: ”en evig och ständig vädring.”
Liksom till skogens minsta visa återkommer Martinson ständigt i dikt och tanke till den ideala passaden så som han formulerar den redan i reseboken från 1934, Kap farväl!. Det är inte semesterfiraren eller söndagsseglaren som utgjuter sin förtjusning, det är sockenbarnet och sjömannen som förenar iakttagelseförmåga med inlevelse, hårt förvärvade kunskaper med fantasi, grymma erfarenheter med god vilja.
”Härlig är världen, men dåligt lottad till sitt förstånd. Utan att vi ändra det lilla
och det stora kunna vi inte leva annat än med sorg, ty då kommer det som alltid kommit: orättvisornas isvindar, likgiltighetens gäspningar, krigens tyfoner. Vi måste lära känna oss själva och världen. Vägen dit går genom god vilja, god vilja, god vilja.” (Kap farväl!, 1934)
Det var denna filosofi, den goda viljans, den friska vindens, skogens sus som vid den stora författarkongressen i Moskva detta år 1934 stötte mot ”ingenjörsandan” och maskindyrkan, mot teknisk maktuppvisning. ̶ Och sex år senare i Salla mot vapnens maktutövning. När Martinson engagerade sig för Finlands sak, inte bara som outtröttlig talare och värvare, utan som frivillig i vinterkriget, var det de finska skogarnas stämning och sus han gick ut att försvara. Han uppfattade Finland som ursprungligare, närmare naturen och närmare det vaga, det drömska, det djupast mänskliga än Sverige, och när detta skogarnas och Kalevalas lilla land angreps av det makthungriga jätteriket Ryssland kunde han inte förbli passiv.( Verklighet till döds, 1990, s.142) Globetrottern och nomaden Martinson var i och för sig skeptisk mot nationsgränser, ”stryk bort alla landbeteckningar” uppmanade han i Kap farväl!, men nu hade luffarens hemlöshet blivit en hemlöshet i tiden och även nomaden hade en känsla för det nationella – även om känslan ingenting hade med fornstora dagar eller modernt vapenskrammel att göra ̶ ”att älska sitt land är att dröja inför vad det har att viska ̶ och att stilla meditera över dess biologiska rum och dess naturkosmos.”
Vintern 1940 fanns föga tid för stilla meditation. Även när målet var att försvara det vagas värde i världen var medlen konkreta, hårda, slitsamma och stressande; först i form av ändlösa värvningsturnéer i hela Sveriges land, under parollen Finlands sak är vår, och sedan i Martinsons fall det livsfarliga uppdraget som postbud vid fronten i Salla. (Där hans redan från sjömanstiden angripna lungor fick bestående skador).
I pamfletten Den frivillige läser vi:

Ni föll på snön i Finlands djupa skog.
Vår plikt är klar: Med gärning minns vi er.
Med drömmens rätt vi bedja granar susa
från år till år den sång ni födde här.

Det är i den litterärt lite påkostande, men ideologiskt inspirerande boken Verklighet till döds (1940) Martinson delger oss sin avsky för Moskvamötet med dess slogan Diktaren är människosjälens ingenjör, spyr galla över den andefattiga maskinkultur som erövrat vardagen och underhållningen och förvärrat krigföringen, redogör för uppdraget Finlands sak är vår och skildrar umbärandena i Salla – mera andras än egna.(Uppläsning ur Verklighet till döds). Boken är nästan rabiat i sin förtvivlan över teknikens herravälde, över ytligheten, rotlösheten och fartens förblindning i det moderna samhället. Alltså det moderna samhället 1940 ̶ idag är det läsaren som blir rabiat för att allt detta har blivit bara värre, snurrar bara fortare och möjligheten att stanna det tåg som brukar kallas framsteg och tillväxt ter sig allt mindre. Märk att det i följande citat är vi, nu 2014, som är ”framtiden”:

De som tro att framtiden kan sona vad verklighetstyranniet nu förstör,
de bedra sig, ty den alltför häftiga utvecklingen har bestulit framtiden på
vad den kunde ha haft att ge. Mänskligheten lever över sina moraliska
tillgångar. Den bemästrar inte sin skenande civilisation, den lever på
ändlösa jättekrediter likt en titanisk svindlare mellan begreppen tid och
liv. Till dessa ville han nu ropa: Sök eftertanken så faller dig framtiden
till. Tveka, dröj och känn, och du skapar dig själv färdig i stället för bombplan och traktorer. (Verklighet till döds)

Till detta kan vi ju egentligen bara tillägga att vi nu sjuttio år senare lever också över våra naturtillgångar, inte bara över våra moraliska tillgångar.
Redan i naturessäboken Svärmare och harkrank (1937) påpekar Martinson att människans styrka ligger i hennes svaghet. ”I kraft av denna sin svaghet och känslighet skapar hon kännandets egen mänskliga värld. Kännandet skapar den mänskliga rättsvärlden och vidgar verkligheten utåt och inåt genom arbete, forskning och självbekännelse.”
I samma bok uttrycker Martinson sin förhoppning att kvinnan och det kvinnliga skall ”hjälpa livet ut ur mannastålet”. Den förhoppningen har visst inte ännu gått i uppfyllelse, men får mig att associera till två kvinnliga filosofer med centrala tankar till svaghet/styrka respektive kännande. Jag tänker på Simone Weil som i sin enastående analys av Iliaden slår fast: ”Vi måste lära känna styrkan i hela dess vidd och vägra den vår aktning”. Den andra är Martha Nussbaum vars essäer om etik och politik på svenska fått den talande titeln Känslans skärpa och tankens inlevelse.

I en sen essäsamling, Utsikt från en grästuva, skriver Martinson att realisten dör i realpolitiken. Jag kan inte annat än ge honom rätt ̶ det är ju det vi ser hela tiden.
”Hade världen ett tillräckligt antal verkliga realister som samtidigt ägde fullmakten att bli trodda, så skulle de måhända kunna rädda världen. I stället glider vi längre och längre in i en tid där varje verklig realist löper risken att bli utpekad som svärmare. Detta är en i hög grad olycklig utveckling, emedan den kommer att förvandla allt fler realister till tragiskt klarsynta men fatalistiska åskådare och till söner och döttrar av Kassandra”.
Vår närmaste association är väl den internationella klimatpanelen?
För övrigt noterade jag att min dator streckade under ordet svärmare – är det okänt eller bara gammalmodigt månne?
Jag har avlägsnat mig rätt långt från finska vinterkriget, beroende på att kriget för Martinson så klart hänger samman med en urspårad civilisation, ett förråande av hela tidsandan. Låt mig då avslutningsvis återgå till det finska som även här står för det drömska, det skira, det naturnära ̶ därtill i form av själavandring ̶ jag syftar naturligtvis på Sången om Karelen i Aniara:

Skönast ibland sköna glimtar syns dock skymten av Karelen,
som ett vattenglim bland träden, som ett ljusnat sommarvatten
i den juniljusa tiden då en kväll knappt hinner skymmas
förrn den träflöjtsklara göken ropar åt den ljuva Aino
att ta dimmans slöja med sig, stiga upp ur junivattnen
gå emot den stigna röken, komma till den glada göken,
i det susande Karelen.

Kristin Olsoni