GÖTEBORG. Vad i h-e har dom för sig i Litteraturhuset före klockan sju?
Dom förbereder den litterära soaré som ska gå av stapeln där samma kväll.
Det hela kommer att sluta succéartat. ”Tack för en fin och stimulerande kväll om Harry Martinson”, skriver en av besökarna. ”Nu kommer jag att läsa mer av och om Harry”.
Vi också. För varje människa som mött Harrys texter fortsätter förstås att läsa honom.
Men nu vrider vi alltså tillbaka klockan och följer förberedelserna.
Lokalen görs fin. Grönt ställs ut, Anders Gladers känga med nässlor hamnar på en piedestal, affischer och foton av Harry tejpas upp och skyltar med Martinson-citat kommer på plats.
När man flyttar in någonstans, också mer tillfälligt, ska ju bilder, utsmyckningar och annat i miljön tala till ögat. Här tar liksom Harry till orda från rummets alla hörn.
Det är samtidigt som att befinna sig i ett kraftfält under uppladdning. Vi vet ju inte vilka energier som kommer att frigöras här om ett par timmar.
Det är premiär för mig att själv vara en av de personer jag vanligen beskriver och kommenterar i likartade sammanhang. Jag ser rubriken för mig: ”Han gjorde debut som soaréartist vid 81 års ålder och föll igenom.”
Så börjar det klirra. Det är Ulla Alexandersson som ställer ut glas på ett långbord i ena hörnet av rummet.
Martin Bagge sitter in sig på den lilla estraden. Det är förstås viktigt att man hamnar rätt, att ”sittationen” stämmer. Kommer inte de på första raden bra nära, frågar jag. De kommer att s e sången, inte bara höra den, svarar han muntert.
Trasten genomkorsar skogen innan han ”hittar den plats som för tillfället har nyckeln till den djupaste resonansbottnen”. Den finner Martin Bagge med hjälp av elektricitet och de maskiner som kan böja till klanger och stämmor så att det hela blir fulltonigt.
Hej, hej, ropar Åsa B Johansson i sin mikrofon och avlyssnar också hur ett par drag med stråken på fiolen låter i högtalarna. På golvet har hon ett dragspel.
Stefan Forssén trakterar husets piano som kvällen till ära är nystämt.
Anders är kusk och allt-i-allo, han köper, fraktar fram, bär in och ställer upp, mångkunnig i det praktiska – också.
Kan ni era texter utantill, undrar Ulla. Vi enas om att man måste ha fusklappar till hands när det gäller Harry Martinson. Hans texter kan man ju inte referera, hans språk kan ingen återge med egna ord, bara citera. Och mycket är ju också uppläsningar.
Dan Berglund sitter i en fåtölj på scenen och samlar ihop sig. Hans uppläsningar lär vara som en hel teaterföreställning i sig, har jag fått höra.
Utanför fönstren blixtrar gula ljus. Staden håller på att bygga en betongudde i älven. Måtte de inte börja banka och slå på sina pålar mitt i soarén!
Dan Sjögren (text och foto)
1 comment for “Bakom kulisserna på sällskapets succésoare i tisdags”