Referat från samtal med Ebba Witt-Brattström och Paulina Helgeson

”Ett varmt möte kring ett manus med förhinder”. Så karakteriserar sällskapets styrelseledamot Lena Havland-Erlandson ett uppmärksammat evenemang den 20 januari 2014 på ABF-huset i Stockholm. Här är hennes referat:

Om Harry, Moa och herrarna Bonnier samtalade Ebba Witt-Brattström och Paulina Helgeson under måndagens seminarium på ABF Stockholm . Bengt E Andersons bok med brevväxlingen kring turerna, där manuset ”Nässlorna blomma ” kommit på avvägar, men till slut kom i hamn hade lockat till en fullsatt Sandlersal.

Främst kanske förlagets Tor Bonnier men även Karl-Otto Bonnier betydde mycket för sina författare som man sökte ge arbetsro och stöd för framtida utgivning av böcker. Bonniers var mycket intresserade av litteraturen och hade en stark ställning i dåtidens kulturliv,
1930-talet var en mycket dynamisk tid där män och kvinnor förde levande dialog kring många av tidens stora frågor. Fred, frihet och miljö och kvinnobilder var några teman.

Ebba Witt-Brattström pekade flera gånger på det starka bandet i skrivandet som Harry och Moa hade. De hade ett mycket nära samarbete där deras verk ”samtalade ” med varandra. Enligt Ebba Witt -Brattström var de att ses som ”ett skrivande vi”.
I Tidevarvets 2 nr 1929 hade Moa en text ” Fregatten Vanadis” och Harry hade en text ”Fabriksflickan”.
Fogelstadgruppen betydde mycket för dem båda och Harry kunde ses som en feminist bland manliga författare.
30- talet kom med en våg av berättelser om barn som kommit ur underklassen . Det kom en tid då man förstod att barn inte får fara så här illa.

Samtalet mellan Paulina Helgeson och Ebba Witt-Brattström kom till en början att kretsa kring två perioder.
Den första 6 juni 1934 då Harry försvann för att ”ta det lugnt och för att hitta tillbaka” . Närmre sju veckor senare den 31 juli möttes Harry och Moa på stationen i Katrineholm. Efter en kort tur till Ösmo reste de vidare till författarkongressen i Moskva där de båda tog mycket starka intryck. Även om deras intryck gick åt olika håll och kom att skilja dem åt. Kongressen hade sett författaren som ”själens ingenjör”….Resan blev början till slutet för deras gemensamma liv.

Tillbaka på torpet ett år senare 6 juni 1935 lämnar Harry åter torpet och Moa bakom sig, den 16 juni efterlyser Moa honom på radio. En intensiv brevväxling följer med förlaget där Tor Bonnier meddelar Harry att Moa är i grossess. De kommunicerar via brev till Tor Bonnier, och Harry visar sig vara på resa i Norge för att gå ut på haven igen. Denna gång på väg mot Kongo, men en konsul finner honom och överlämnar brev från Moa och han vänder hem;

Harry telegraferar till Bonniers, ”Sonande brev komna, återvänder för att ta tag i Nässlorna…” Då har det gått nära två månader sedan han lämnat torpet i Ösmo.

I fyra år lever och arbetar de i Ösmo tills Harry läggs in på sjukhus för ett ont knä. Året är 1939 och han återvänder därefter inte mer till Ösmo. 1946 får Moa ett samtal från Harry men då är allt över mellan dem även från Moas sida.

Harry och Moa skriver under den tid de lever tillsammans 16 böcker.
Harry 10 väldigt bra böcker och Moa 6-7 romaner. Kanske kan deras författaräktenskap jämföras med Henry och Märta Tikkanens i intensitet och dialog.

Sammantaget blev det ett varmt möte kring ett manus med förhinder.

Lena Havland-Erlandson

Lyssna på ett avsnitt ur samtalet här (länk).